Hoppa till innehållSportbladetSportbladet

Dagens namn: Markus

Alexander Pärleros: Det är synd om barnen

Publicerad 2025-12-30

Lyssna på artikelnLyssna på artikeln

Svensk ungdomsidrott håller på att falla i bitar.

Larmet kommer från oväntat håll.

Från en man som har ägnat det senaste decenniet åt framgångar.

Alexander Pärleros: ”Idrotten räddade mig från fel bana i livet”
Alexander Pärleros: ”Idrotten räddade mig från fel bana i livet”
0:38

Tänk att två siffror kan skära genom märg och ben.

I hem med hög utbildning och inkomst är 80 procent av barnen medlemmar i idrottsföreningar. För barn till föräldrar med låg utbildning och lön är siffran 30 procent.

Rapporten från Centrum för idrottsforskning (CIF) är sex år gammal men inget tyder på att klasskillnaderna har minskat. Sporten ska vara för alla, sägs det, men den iskalla statistiken visar motsatsen.

Alexander Pärleros ryser över utvecklingen. I ”Framgångspodden” har han intervjuat många förmögna entreprenörer vars livshistorier tar avstamp i föreningsidrotten.

”De är bättre personer än så”

– Jag vet inte hur många avdankade boxare som har räddat liv på ungdomar som annars hade blivit gatukämpar. Samma sak med fotbollen. Ungdomarna har fått en tränare som har sett dem, som har sagt att de inte ska hänga på gatan, att de är bättre personer än så. Vad händer när de vuxna personerna inte kommer in i ungdomarnas liv?

40-åringen byter spår:

– Eller ta hockeyn, som nästan är vår nationalsport. I vårt segregerade samhälle får många inte ens chansen att komma in i den.

Inför intervjun har Alexander Pärleros samlat tecken på att idrotten har slutat vara för alla. Ett exempel i mängden: fyra av fem i tennisens världstopp kommer från ekonomiskt starka bakgrunder, vilket inte är konstigt när ett år för en satsande junior kan kosta 100 000 till 500 000 kronor. Tröskeln gör att ren talang och träningslust inte räcker, för utan pengar blir det svårt att tävla på lika villkor.

Alexander Pärleros var aktiv med Förrädarna.

Men det är inte elitidrotten som drabbas värst. Att Sverige tappar flera potentiella världsstjärnor redan i unga år är besvärligt, men inte i närheten av problemets kärna.

– Som liten höll jag på med simning, innebandy, schack och fotboll. Nu har många chanser att utöva sport enbart för att må bra och ha kul borta. Klubbar, elitistiska föräldrar och samhället i stort har pressat fram en generation som till varje pris ska lyckas. Elitism och perfektionism härjar, säger han.

”Tänk på mammorna”

Forskningen ger honom rätt. I RF:s årsgamla rapport ”Smakar det så kostar det” uppges att priset för att idrotta i en förening har fördubblats mellan 2003 och 2023. Hushållen lägger i snitt 9 400 kronor per år för att barnet ska sporta – och dyrast är hockey och tennis.

Bakom ”den radikala kostnadsökningen” ligger föräldrars och föreningars högre ambitioner, enligt rapporten.

Effekten? Ingen mätbar sportslig skillnad, däremot en hård utslagning av fattigare familjer.

– Tänk bara på alla ensamstående mammor som inte har tid att följa med på träningar. Jag är uppväxt med en ensamstående mamma med dålig ekonomi. Jag fick springa runt och sälja bingolotter för att kunna simma – och då var terminsavgiften på 700 kronor. Möjligheten att göra samma sak i dag finns inte. Framför allt hade ingen som jag ha kunnat börja med mer än en sport, säger Alexander Pärleros.

Vad tänker du om det som sker i svensk idrott?

– Att sporten och samhället utvecklas på samma vis. Allt mer handlar om ytlighet och prestation. En hel generation är uppväxt med kapitalism som religion. I sociala medier visar vi upp allt vi har, alla de bästa stunderna, men gömmer nederlagen. Black Week slår rekord, julklappar blir dyrare, allt tas till extremer. Och det går ut över barnen.

”Inte arg – bekymmersam”

På vilket sätt?

– När barnen ska sporta trycker föräldrarna in samma energi i dem. ”Hur ska vi lyckas? Hur hamnar vi inte efter eller utanför? Om andra barn får privatträningar och läger ska våra också få det”. I det här skadade samhället går det inte att hålla på med tre-fyra sporter. Det går inte att spela bara för att det är kul.

Vad blir följderna, tror du?

– Det är synd om ungdomar som växer upp och blir del av hetsen. Och priserna drivs upp, så det blir jättetufft för dem som inte har ekonomin eller tiden att hjälpa sitt barn att satsa. De som behöver det mest av alla, de som behöver komma in i samhället.

I simbassängen pressade den unge Alexander Pärleros tider och höll sig i form, men som vuxen ser han att den stora förtjänsten var en annan.

– Jag hade ingen pappa, så min simtränare Roffe tog den manliga rollen i mitt liv. Han lärde mig rätt och fel, att passa tider och ta ansvar. Han sa i från när jag gick över gränsen. Många människor jag har intervjuat berättar att den ende som trodde på dem var deras tränare. I dag stöts ungdomar bort från den tillhörigheten.

I början av samtalet låter Alexander Pärleros irriterad. Men när han når slutsatsen tyngs hans röst av vemod.

– Det här gör mig inte arg, det gör mig bekymmersam.