Louice Halvarssons sorg efter pappans missbruk
Publicerad 2025-08-19
Missbruket hade hållit dem isär.
I juni skulle basketstjärnan Louice “Lollo” Halvarsson träffa sin pappa för första gången på 15 år.
Men mötet hanns aldrig med.
Lollo kommer fram till Hälsovägen en timme före utsatt tid.
Hon går runt i området i Södertälje, har inte varit här på över 20 år. Den svenska basketstjärnan sätter sig på bänk nedanför det gröna huset. I en timme suger hon in intrycken, minns, sörjer.
Sedan möter hon Sportbladets reporter. Nu är hon redo att berätta.
Framför husen på Hälsovägen finns en stor gräsmatta med höga tallar, på innergården står gungor, picknickbord, en studsmatta.
Lollo pekar upp mot lägenheten på andra våningen.
– Den balkongen hade vi när jag växte upp, säger hon.
I det beigea huset till vänster bor Lollos föräldrar först, men när barnen föds flyttar familjen en port till höger i stället. Det är i lägenheten i det gröna huset som minnena av pappa finns.
Lollo minns honom som närvarande, lekfull: hur han leker med henne och systern, kryper runt på golvet, låter henne rida på hans rygg ute på gården.
På baksidan av huset lär han henne att cykla utan stödhjul. Då är Lollo tre år gammal.
– Det är fina minnen som man kommer tillbaka till.
Börjar söka nya kickar
Men samtidigt lider pappa av en tarmsjukdom. En sjukdom som han lider av långt innan barnen föds. Redan när Lollos föräldrar träffas har han stomipåse, har opererats gång på gång.
Efter att systrarna föds blir det värre. Pappa får starka mediciner.
Och med medicinerna börjar beroendet. Han börjar söka sig till nya droger. Nya kickar.
När Lollo är tre år lär han henne cykla utan stödhjul. Det är också då som missbruket börjar ta över.
Lollos mamma väljer att lämna, pappa flyttar ut från lägenheten. Hälsar på lite då och då, till en början. När systrarna blir äldre börjar de bo hos honom varannan helg. När Lollo är i sexårsåldern flyttar även de från Hälsovägen.
Försvinner gång på gång
Lollo promenerar över innergården, sätter sig vid picknickbordet. Nu när hon tänker tillbaka på det är det däromkring hon märker en förändring.
– Man förstod inte riktigt då, men pappa var inte lika glad.
– Mamma var väldigt duktig på att ta foton. Nu när jag ser tillbaka på dem ser man verkligen hur han blev en annan människa. På bilder från när vi var lite äldre är han inte alls lika närvarande.
Lollo bor hos sin pappa varannan helg fram till att hon är tolv år gammal. Under tiden börjar han leva med en ny kvinna.
– Då försvann han bara. Han har försvunnit många gånger.
Missbruket blir värre. Under tonåren ses de allt mer sällan. Vid ett tillfälle går de förbi varandra på stan, men säger ingenting till varandra.
– Han var ju uppe i sin egen värld. Det var en väldigt konstig känsla.
Familjen försöker hjälpa flera gånger, Lollos mamma gör allt hon kan för att pappa ska få hjälp. Han åker in på behandlingshem flera gånger, men försvinner därifrån gång på gång.
Men medan pappa försvinner finns Lollos mamma alltid där. Hon och mormor blir tryggheten i livet. Mamma – en klippa, som skjutsar till basket, stöttar och pushar.
– Hon har verkligen kämpat för oss hela tiden. Hon har varit den stora tryggheten i allt.
Karriären drar igång
Samtidigt drar basketkarriären i Södertälje SBK igång på riktigt. När Lollo är 14 år gör hon debut i basketligan, när hon är 20 år blir hon utsedd till ligans mest värdefulla spelare och bästa center. Samma år skriver hon på för världens då bästa lag – storklubben Spartak Moskva i Ryssland.
Och i samma veva träffar hon sin pappa, en sista gång på flera år. Då är han påverkad.
– Jag tror inte ens han minns att vi träffades. Jag minns inte varför jag ville träffa honom då, men han är ju fortfarande min pappa. Han hade inte gjort mig något. Det var bara att missbruket helt hade tagit över helt.
Efter det dör kontakten ut.
Det blir ett halvår i Ryssland innan Lollo lånas ut Lotos Gdynia i Polen. Karriären rullar på, hon spelar i land efter land, vinner titlar. Spelar i ligor i hela Europa – Tjeckien, Ungern, Italien, Spanien. Tankarna på pappa finns med i bakhuvudet hela tiden.
– Med idrotten blir det något annat att fokusera på. Basketen har hjälpt mig väldigt mycket i allt.
Lollo ser tillbaka på sin karriär med stolthet. Bland meriterna finns bland annat ligaguld i Spanien och Polen, och otaliga landskamper sedan landslagsdebuten 2007.
Mitt i karriären träffar hon Wictor, sin stora kärlek, och 2017 föds sonen Vincent. Fyra år senare kommer även lillasystern Wilma.
– När man själv får barn känner man den här oron man har som förälder när man är borta på kvällarna. Man förstod det inte riktigt då. När man är ung känns man i princip odödlig, men det förstår man ganska snabbt när man själv blir förälder. Det här med trygghet för barnen och hur viktigt det är… jag antar att det bidrog ganska mycket till mitt beslut.
”Ville ge det en chans till”
I juni 2025 spelar Sverige basket-EM. Lollo är nu 36 år, tvåbarnsmamma. Något av en veteran i det svenska basketlandslaget.
Sverige åker ur mästerskapet efter en förlust mot Spanien i den sista gruppspelsmatchen. När Lollo kommer hem får hon höra att pappa har cancer och ligger inlagd på sjukhus.
– Det är svårt att säga om det hade varit annorlunda om man själv inte hade barn. Men man vet att han blir äldre och att jag själv blir äldre. Jag ville kanske ge det en chans till.
De har inte hörts på flera år men nu sträcker hon ut en hand. De bestämmer en träff.
– Jag ville träffa honom och känna av, hur han var och hur mycket han minns. Efter det hade jag frågat honom varför, men mest av allt ville jag bara se honom. Sedan kanske att mina barn eventuellt skulle få träffa honom.
En vecka innan det planerade mötet ringer det från sjukhuset; pappa är dålig.
Lollo sätter sig i bilen. Hon är en timme bort från sjukhuset när han somnar in.
– När jag kom till sjukhuset var jag väldigt arg. Varför har han gjort såhär mot sig själv?
Hon får hålla hans hand och säga farväl.
– När jag såg honom på sjukhuset såg man så mycket av sig själv.
De har likadana händer. Lollo, 190 centimeter lång, har fått sin längd från honom, far och dotter var lika långa.
– Det är sånt som man inte har tänkt på tidigare.
”Jag ville aldrig klandra honom”
När Lollo nu är tillbaka på Hälsovägen är det augusti. Knappt två månader har gått sedan pappa somnade in den 27:e juni.
– Den stora sorgen är att man ju faktiskt kan få hjälp, och det försökte vi verkligen. Han har missat så himla mycket på grund av valen han har gjort i livet. Men jag ville aldrig klandra honom. Det finns hjälp att få. Jag vet att det är fruktansvärt svårt att ta sig ut i verkligheten.
Hon gör en kort paus och fortsätter.
– Men har man barn så kanske det finns en extra drivkraft.
Tiden efter har mest fyllts av pappersarbete, man vet inte allt om vad han har hållit på med under åren, vilka kretsar han har rört sig i. Parallellt handlar det också om att sörja någon man redan sörjt, på olika sätt, flera gånger tidigare.
Det börjar närma sig mitten av augusti. Det har börjat ordna sig med pappersarbetet, och snart är det dags för begravning.
– Det ska bli fint.
Lollo rör sig bort över gräsmattan. Lämnar Hälsovägen bakom sig.
