Jacob Hård, 70: Den dörren är inte stängd
Uppdaterad 2025-09-14 | Publicerad 2025-09-10
ENSKEDE.
För exakt 50 år sedan knackade det på Åke Strömmers kontorsdörr inne på Radiosportens redaktion.
Ett halvsekel senare sitter han som knackade på för att be om jobb och förbereder sig för ytterligare ett friidrotts-VM – och på att avsluta karriären med ytterligare ett OS.
Minst.
– Los Angeles 2028 hade ju varit en sorts cirkelslutning, så den dörren är inte stängd, säger Jacob Hård, nyss fyllda 70 år.
Kommer ni ihåg när Patrik Sjöberg blev världsmästare i Rom 1987?
Sjöberg klarade 2,38 i första försöket och i den kvalmiga kvällen på Olympiastadion utbrast Jacob Hård i Sveriges Televisions sändning;
– Vilket hopp!
– Vilket oerhört höjdhopp!
Jag tänker på det referatet när kommentatorskonstanten och ”nu ska vi seeee”-referenten Jacob Hård möter upp på ett fik i Enskede – med en Lilla Sportspegeln-taska ledigt hängande på axeln.
En gång i tiden, ja kanske också än idag, Sveriges mest åtråvärda väska.
Vilken ryggsäck.
Vilken oerhörd ryggsäck.
Få saker klär en rutinerad tv-sportenmedarbetare lika väl som en Lilla-rygga och den kan på sitt nätta sätt också beskriva en tid som inte längre finns kvar, en tid då de stora tv-sportjournalisterna kunde jobba med en stor spegel på söndagen och en liten dagen efter.
Redaktör ena dagen, reporter nästa, programledare den tredje, kommentator till helgen.
Även om Jacob Hård har delat ut tennisbollar till blyga tioåringar, gjort inslag från matcher i ishockeyns Elitserien och bevakat Solna IF i ett basketslutspel så är det ändå som skid- och friidrottskommentator de flesta känner honom.
Och så lär det förbli ett tag, låter det som.
SVT ska för första gången sedan London-spelen 2012 sända ett olympiskt spel igen och Hård avslöjar nu att han ska kommentera längdskidorna.
Det finns inget kontrakt påskrivet men det finns en muntlig överenskommelse.
Med Alexander Isak-soppan färskt i minnet kanske vi inte ska ta ut någonting i förskott.
– Det ska bli jävligt roligt och naturligtvis extra roligt eftersom vi inte har haft längdskidåkningen med VM och världscupen på ett tag nu.
Vad är det som gör att det känns speciellt med ett OS igen?
– Det är ju vetskapen att världen har bestämt sig för att det här är det största. Det är ju det som känns i kroppen. Och det är så mycket som pågår samtidigt. Jag brukar alltid försöka slinka in och titta på någonting helt annat när jag är på OS, men nu kanske det inte blir så i Cortina eftersom allt är utspritt på flera orter.
Det låter som att du kommer att vara bättre förberedd än någonsin?
– Det är jag så illa tvungen att vara. I vanliga fall är det bra att ha kommenterat kontinuerligt fram till ett OS, det är en naturlig del i förebredelserna. Så kommer det ju inte att vara, vi har en del långlopp och så där men jag kommer inte ha kommenterat OS-åkarna kontinuerligt. Men det ska nog lösa sig.
Det blir 16 år sedan du senast kommenterade ett OS-lopp i skidor, i Vancouver 2010. Kommer det att märkas?
– Förhoppningsvis inte. Jag tror att jag och Anders Blomquist kommer att vara väldigt förberedda, vi ska snacka ihop oss och se om det finns några ytterligare grejer att slipa på. Tittarna kommer ju att få höra nya röster. Eller nygamla röster.
Och nu avslöjade du att Anders Blomquist också ska göra OS.
– Hoppsan. Men det ordnar sig nog.
Det krävs en kulram för att räkna ut hur många OS Jacob Hård har arbetat med, tidsperspektiven är nästan svåra att ta in och effekten är dubbelsidig.
De kan ge svindel för att det gått så lång tid, men också trygghet för att inte allt är utbytt eller annorlunda.
Hösten 1975 klev han in på Radiosportens redaktion i Stockholm för att be Åke Strömmer om extrajobb.
Under OS i Montreal 1976 var han en liten del av den mytomspunna redaktionen som höll i bevakningen, Jacob Hårds uppgift var att föra loggbok över sändningarna och alla band.
I slutet av 70-talet studerade han på Journalisthögskolan, han bevakade en friidrottslandskamp för damer i Rättvik 1978, eller om det var 1979, och åkte på sitt första OS 1980 i Mosvka där han fick kommentera en del friidrott eftersom Christer Ulfbåge blev krasslig.
Åke Strömmer, Montreal, bojkott-OS 1980, ”Bågen” och Patrik Sjöberg.
Sportjournalistik-koefecienter, eller kol-14-metod för att berätta om hur längesen någonting var, eller hur utvecklingen sett ut.
Hur förhåller du dig till tidsperspektiven?
– Ja du… Jag blir ju påmind. Av dig nu, till exempel. Men det är klart att jag tänker på det ibland. Ganska länge tyckte jag att saker och ting inte förändrades särskilt mycket, men det stämmer ju inte. Nu firade Finnkampen 100 år och det tänker man ju att det har hållit på oändligt länge och är jättegammalt. Det blir absurt när jag då tänker att jag har varit med och jobbat med tävlingen… halva den tiden. Det är väl inte möljligt? Då kan jag känna mig som en relik.
Vad har förändrats mest under de här 50 åren, idrotten eller världen?
– Det går väl lite hand i hand, men… jag skulle nog säga världen. Och det handlar ganska mycket om de fem sista åren för mig. Dessförinnan tycker jag att världen förändrades på ett sätt som jag kunde förstå och följa med i, men de senaste fem åren känns så främmande och overkliga och obegripliga. Även om idrotten utvecklas så gillar jag det oföränderliga i den. Det handlar fortfarande om att springa 100 meter snabbast. Det är exakt samma sak. Eller att hoppa högst. Visst har tekniken utvecklats, det har kommit in mycket pengar i idrotten, men mycket är sig ändå väldigt likt.
På tal om tidsperspektiv.
När Jacob Hård var ny på Radiosporten blev han en dag inkallad på radiopionjären Sven Jerrings tjänsterum, ”farbror Sven” jobbade med ett minnesprogram och berättade för honom om den gången han blev ögonvittne till den ryska revolutionen eftersom Jerring själv var på plats i Sankt Petersburg 1917.
Gör du som Jerring nu, att du ropar in en nya förmågor på SVT-sporten och säger ”nu ska vi seeeee, nu ska jag berätta för dig om OS i Moskva 1980”.
– Nej, det har jag faktiskt inte gjort. Men nu senast på Finnkampen berättade jag för någon att jag sitter och gör exakt samma Finnkampen-protokoll som Åke Strömmer gjorde när jag började på Radiosporten för 50 år sedan, och som han lärde mig. Hur poängen ska skrivas på ett A4-papper så att man kan hålla reda på allt. Jag gör fortfarande så som Åke Strömmer lärde mig. Och så sade han ”ha alltid med dig en kikare och ett eget tidtagarur”. Det är sånt jag ändå har fört vidare.
Är du ensam kvar från den tiden nu eller händer det att du någon gång springer på någon och kan säga ”kommer du ihåg hur kul vi hade det i Moskva 1980”?
– Jag måste tänka efter så att jag inte sumpar någon nu… Nej, det gör jag nog inte. Det skulle vara A Lennart i så fall men det var först på OS 1984. Men jag tror att hans första inhopp som expert var tillsammans med mig på den där damlandskampen i Rättvik.
Han skulle förmodligen kunna säga om det var så men varken du eller jag har fyra timmar över nu?
– (skratt)… Han är ju ostoppbar. Vet jag att jag har en timme, då kan jag ringa honom. Han är oerhört kunnig och… intresserad, kan man väl säga.
På vilket sätt har kommentatorsjobbet förändrats under de här 50 åren?
– Det är när du säger så där som jag känner mig som en relik. Jag tycker att den största förändringen har kommit de sista åren, att vi inte är på plats. Förr var vi alltid på plats men nu är vi det alltför sällan, tycker jag. Hantverket däremot är detsamma på många sätt. Sedan är det en sak som går igen i alla kanaler och det är utvärderingen. Det pratas alltid mycket om vad vi gör i studion, hur saker ska ramas in, vad vi gör i halvtid. Sedan när det kommer till själva kommenteringen, den har bara fått rulla på.
Hade det gått att utveckla den mer, menar du?
– Jag tycker att det åtminstone skulle diskuteras mer. Hur anpassar vi oss efter den tekniska utvecklingen och produktionerna som blir bättre och bättre? På SVT är det stort fokus på att få med den yngre publiken också, ja men hur vill de att en kommentator ska låta och verka?
Svaret vill jag knappt tänka på.
Tiktok-tjoandet görs bättre av andra.
Hur har ditt sätt att kommentera förändrats under årens lopp?
– Jag har blivit lite mer avslappnad, mer trygg givetvis, och jag kan ta ut svängarna lite mer. Jag kanske kan säga något lite mer ”corny” så där.
Du var tråkigare förr?
– Mer korrekt kanske. Men jag är ju lite gammaldags. Jag är inte emot underhållning och att en kommentator tar ut svängarna lite – om det kommer naturligt. Om någon har humor och låter den komma fram, om någon lever sig in på ett härligt sätt. Men det ska inte vara förberett. Det jag verkligen gillar är när jag som tittare får en guidning som gör att jag förstår, att jag lär mig något, att jag hänger med. Det är det jag försöker ge, mer än underhållning. Jag tänker att sporten är underhållningen.
Det är sopbilsmåndag i Enskede och då och då blir vi avbrutna av ett pipande, pysande, plingande olåt.
Eller Niklas Wikegård.
Djurgårdens sportchef kommer förbi för att ta en fika med en ännu ej kontrakterad spelare, han tar i hand, säger hej och ”skriv för fan inte om det här nu”.
Spelaren är inte lika lätt att känna igen som Juha Mieto, om man säger så.
Inne på fiket sitter den förre Center-ledaren Annie Lööf och dricker kaffe med partiets ekonomisk-politiska talesperson Martin Ådahl.
Plötsligt känns det såsiga fiket i Enskede lite som Café Adler i Kalla krigets Berlin, hade någon med hjälp av en huva och en Dodge Ram Van velat byta ut tv-sportens Jacob Hård mot Radiosportens Dag Malmqvist känns det här som den rätta platsen att göra det på.
Vilket är det största idrottsögonblicket du har upplevt under de här 50 åren som sportjournalist?
– Jag skulle nog säga Stefan Holms OS-guld i Aten 2004. Det var just det, ett OS-guld i friidrott med en dramatik som hade allt. Det är svårslaget. Det var givetvis häftigt att se Usain Bolt i Peking 2008 och Dream Team i Barcelona 1992, men Holms guld fångade så mycket, det var sportdramaturgi när den är som bäst.
Och sämst var det i Thunder Bay 1995?
– Det blev ju rätt kul till slut. Det var första gången Anders Blomquist var med som expert och han var glad som en speleman. Men de svenska insatserna var inget vidare, förmodligen var det ett rekordartat doping-VM, och det luktade bensin i skogen. Åkarna fick ju åka över i bensin indränkta trasor för att få bort smuts under skidorna. Det var rätt konstigt.
Om du fick välja vem som helst, oavsett ålder eller fysisk status, att kommentera ett mästerskap tillsammans med igen. Vem väljer du då och varför väljer du Christer Ulfbåge?
– (skratt)… Ja du, ”Bågen”. Det ligger väl nära till hands. Det är så mycket roligt som händer omkring Christer. Han är en så skön personlighet och givetvis också skicklig kommentator. Vi har lite kontakt och jag var nere och hälsade på honom i Portugal för något år sedan. Han arrangerade femkamp på altanen och hade några sparade pappskivor som han skrev protokoll på. Det är klart jag väljer Christer.
Det är dags att bryta upp, SVT-kommentatorn ska hem och inventera sina överstrykningspennor inför friidrotts-VM i Tokyo, för väl på plats finns inte mycket tid för annat än jobb.
– Det är nästan så att jag bävar för det. Att göra ett friidrotts-VM är så otroligt förberedelseintensivt. Kvällspassen slutar ganska sent, man ska ta sig hem med transporter, försöka få i sig något att äta och så kanske man någon gång efter midnatt kan sätta sig och förbereda förmiddagspasset dagen efter.
– Det är på gränsen till omänskligt.
Ändå funderar du på OS i Los Angeles 2028?
– Jag har inte stängt den dörren, men det är heller ingenting vi har diskuterat. Jag känner mig för lite, tar ett år i taget. Det blir ju nästan som att sluta cirkeln att komma tillbaka till Los Angeles. Det var inte mitt första OS, det var mitt andra, men det skulle vara ett fint sätt att knyta ihop säcken på.
Men före det finns det ytterligare en kommentatorsdröm att uppfylla, en som Jacob Hård väntat på i 50 år.
En svensk VM- eller OS-medalj i ett långdistanslopp.
– En VM-medalj till Andreas Almgren på 10 000 meter skulle vara häftigt att få göra. Då kommer det bli som när Ben Johnson vann 1988, då spricker alla kommentatorsledningar.