Övervägde att sluta – efter mötet med Niva
Janne Anderssons frustration: Giriga spelare, taskiga tv-experter och svensk fotboll som halkar efter
Publicerad 2026-04-07
Lasse Granqvist var taskig i tv, Olof Lundh konfunderande och Erik Niva fick Janne Andersson att vilja sluta som förbundskapten.
Det får vi veta när Sveriges meste förbundskapten genom tiderna nu publicerar sina renskrivna anteckningar från åren i Blågult.
– Men du får inte skriva att jag talar ut nu, säger Andersson.
Vi ses i Filmhuset i Stockholm, men inte i den gigantiska tv-studio Fredrik Skavlan regelbundet välkomnat den svenska kändiseliten till.
Det är i stället i en liten soffa intill cafeterian en våning upp som Janne Andersson slagit läger för att lansera sin bok ”Då var då”.
Sveriges mest meriterade förbundskapten genom tiderna sett till antal landskamper har sammanfattat sina anteckningar från åren i landslaget och det går att påstå att dammarna rämnat.
Nu får vi veta att Fredrik Reinfeldt är ointresserad, att svensk fotboll halkar efter, att spelarnas girighet går ut över landslagets chanser och att svensk fotboll har tappat sitt signum.
Detta samtidigt som Andersson beskriver hur han bedöms och kritiseras av tv-experter i Viasat som inte ser någon träning (”de bara vet saker ändå”), Olof Lundh som gör Andersson konfunderad, Lasse Granqvist som är taskig i tv och Erik Niva som genomför en intervju som slutar med att förbundskaptenen funderar på om det är värt att sitta kvar på jobbet.
Vi satt i en och en halv timme och jag skulle svara på frågor som ”Hur mår Sverige i dag?”. Erik är en bra journalist och hade goda avsikter, men när vi satt där sa jag att det här är bland det värsta jag har gjort. Jag är förbundskapten. Jag kan en del om fotboll och lite annat, och tycker att jag har vettiga värderingar som jag står för. Men att prata om detta så länge nötte ner mig. Efter intervjun funderade jag på om det fortfarande var värt att vara förbundskapten.
Det är en naken och inte alltid vacker bild som målas upp av vardagen som svensk förbundskapten, men när boken är slut lämnas läsaren med frågan om Janne Andersson ändå inte själv gick i den fälla han i början av sin tid lovade att undvika.
Vi ska sluta där även i dag – men vi börjar med frågan om svensk fotboll verkligen var så illa ute som Andersson upplevde det under sina sista år som ledare för vårt landslag.
Vi är på väg att halka efter. Vi har varit på en nivå, men är långt nere nu, frågan är om vi kommer att kunna ta oss hela vägen upp igen.
Du skriver att svensk fotboll har halkat efter. Håller du fast vid den upplevelsen?
– När jag tittade på det statistiskt (speltid i de högsta ligorna) då var jag lite bekymrad. Det får jag nog säga att jag var. I dag kan jag inte säga hur det ser ut på samma sätt.
Du beskriver hur spelare som Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Mikael Lustig och Marcus Berg var grunden för hela ditt landslag, men också att du saknade en joker. I dag kan man kanske hävda att situationen är tvärtom.
Vi har flera jokrar, som Isak, Kulusevski men även Bergvall och Bardghji, men saknar kanske de spelare som gör bra landskamp efter bra landskamp.
Hur ser du på det?
– Du behöver de avgörande spelarna om du ska nå riktigt långt, och under min period hade vi kanske färre av den typen, men du måste också ha de här spelarna som du vet vad du får ut av. De du nämnde där, med Mikael Lustig, Marcus Berg, Seb och Granqvist. Du visste vad du fick, oavsett om vi mötte England eller Malta. Du visste vilken nivå de låg på. Finns inte den här grunden, då blir det så jäkla konjunkturkänsligt och ojämnt.
– Tittar man på backlinjespelare så hade jag mitt sista ett och ett halvt år sju olika mittbackspar på sju matcher. Det bygger inga bra fotbollslag. Du behöver en viss kontinuitet och stabilitet.
Hur ser du på att det ändå gick så bra för er då, och att det gått lite sämre nu när många menar att vi har de där världsspelarna du säger att du inte hade?
– Till att börja med har jag sagt att jag inte uttalar mig om dagens landslag. De får leva sitt liv, men under vår tid fick vi ju till det här. Tack vare de här spelarna fick vi till jämnheten och stabiliteten. Tittar man på vissa siffror statistiskt, som man gör nu när man läser boken själv i efterhand, så ser man det.
Andersson nämner, precis som i boken, att hans landslag vann 14 av 16 matcher mot de i gruppspelen två sämst rankade lagen och att hans lag gjorde 50 mål och bara släppte in 5 på de 16 matcherna.
– Det var samma hemma på Friends. Vi förlorade två kvalmatcher hemma under hela min period, och det var Belgien och Österrike sista året. När jag tittar tillbaka är jag jättestolt över resultaten. Jag ska inte sitta och rabbla, men jag är jättestolt över det och jag tror att nyckeln var att vi fick till det här som fotboll är: ett lag. En bra mix av individer och många av dem som hade varit med lite längre tog ett jäkla stort ansvar i laget och gruppen. Det tror jag var nyckeln till att det blev så pass bra som det blev.
Vi har tappat det som tidigare var svensk fotbolls signum. Ante G, Andreas Granqvist, Micke Svensson, Petter Hansson och sådana mittbackar som jag haft tidigare, de städar, de håller rent. De är sista utposten tillsammans med målvakten. Men i dag ska man starta anfallsspel. Jag är lite bekymrad.
Du nämner att du hade lite mittbacksproblem på slutet, och vi säger fortfarande att vi har mittbacksproblem. Du skriver i boken att vi har tappat svensk fotbolls signum med de här försvarande mittbackarna.
Hur ska vi hitta det igen?
– Jag hade tränat försvarsspel med våra mittbackar. När jag såg Allsvenskan förra året så tyckte jag att försvarsspelet i eget straffområde var för dåligt, rent generellt. Alltså, den typen av mittbackar som vinner nickdueller, blockar skott, skyddar keepern och rensar returer — den typen ser jag mycket färre av i dag om du jämför med tidigare. Däremot är de väldigt bra på att starta anfallsspel, sätta en boll ner i ett straffområde och sånt. Det är jättebra om de kan det också. Men vi måste klara av att försvara först. Det är min grundtes i den här frågan.
– Jag brukar alltid säga att jag ville bygga mina lag bakifrån och fram och inifrån och ut. De lagen blev bäst. Du hade en stabilitet, och sedan kunde du ha folk längre fram som fick göra andra grejer. Mittbackarna är jätteviktiga.
Spelarna som når landslaget i dag kommer till akademierna tidigare och tidigare nu, ofta fostrade i spelförande lag med de i de aktuella städerna bästa spelarna samlade på en och samma plats. Har du funderat på hur mycket försvarsspel de egentligen får träna?
– Det är en bra fråga. Jag säger det igen: jag vill inte framstå som någon som sitter och bedömer svensk fotboll i dag, för det kan jag inte, men den tanken är intressant. Och konstgräset, som jag tycker är jättebra, men det har också fått fram en viss typ av spelare. Förr när man tränade Halmstad ute på gräsfältet i mars gällde det ju verkligen att kunna blocka skott och tacklas. Det var ett helt annat typ av spel. Så det är klart att det finns någonting i systemet som kanske gör att vi inte får fram den typen av mittbackar.
I slutet av din tid beskrivs det hur ni hade mycket skador, något som även det lever kvar i dagens landslag. Är det en slump?
– Jag vet inte, men tittar man på mina första år så hade vi ju knappt några skador alls. Då får du också en kontinuitet och jag tror att kontinuitet i ett landslag är ännu viktigare än i ett klubblag, eftersom man träffas så sällan. Har du då en massa skador och börjar om från noll varje gång, då blir det rörigt. Jag har inget bra svar på varför det är så men det har det ju varit så, tyvärr, och det gör ju jobbet som förbundskapten mycket svårare.
– Jag sa alltid till Peter Wettergren (Jannes assisterande förbundskapten) när vi pratade om de här grejerna: bara de inte är skadade. Bara de kommer hem och inte är skadade, så kan vi få ihop det med de spelare som är friska. Men har du inte friska spelare, då är det så mycket jobbigare, och det upplevde jag. Jag tyckte det var skitjobbigt, det måste jag säga.
Du skriver i boken om att du och politikern Anders Ygeman, lite skämtsamt antar jag, diskuterade att du eventuellt skulle vara aktuell som idrottsminister. Rent politiskt är ju idrotten också viktig för att fostra goda medborgare.
Samtidigt skriver du i boken om enskilda exempel på landslagsspelare som inte kan komma i tid, nonchalerar väntande fans som vill ha autografer och som inte skulle reagera om kassörskan sa att en liter mjölk kostar 2 000 kronor.
De som väntade hade tagit sig dit för att de gillar en viss person, men den klarade inte av att stanna i tio sekunder för att ta ett foto eller skriva en autograf. Vart är vi på väg? Min reflektion är att jag blir ledsen. Det är fina killar, bra människor, men hur kan det bli så här? Hade någon stått med en skylt där det stått ”Janne” hade jag gått fram. Hade kostat mig femton sekunder av mitt liv. Det var en sorglig upplevelse. De kommer att sakna de fem supportrarna när de går på Ica om tio år och ingen tittar efter dom.
Hur ska vi som nation och idrottsrörelse fostra medborgare som kan det här och vet det?
– Idrottsrörelsens kraft är så jävla stor och den ska vi värna om. Hur exakt man ska göra politiskt får jag ta tag i om jag blir idrottsminister. Men att det är en viktig del i vårt samhälle, ett fundament i vårt samhälle, det är jag helt övertygad om.
Men de här människorna, som inte skriver autografer, det är ändå de som varit inom idrottsrörelsen hela sitt liv. Hur går det med fostran då?
– Nej, men det går bra, generellt sett. Det här är ju roliga exempel. Flera av de här är ju jättefina killar. De var inte bara bra fotbollsspelare, taktiskt och tekniskt. De var också bra killar som förstod vad som krävdes för att komma till den nivå de var på. Så generellt sett var det jättefina och bra killar.
– Men fostran totalt i samhället, med idrott, där finns också ett folkhälsoperspektiv. Man rör sig för lite, man väger mer och mer, man lever mer stillasittande. Ur ett socialt perspektiv, men också ett folkhälsoperspektiv, är det alarmerande. Hur ska det se ut om 30–40 år? Där tror jag att idrottsrörelsen har en jäkla kraft att bidra och fånga upp människor.
Apropå pengar, som också har en roll i boken. Du skriver bland annat att ni fick problem för att spelarna kanske valde pengar och status framför speltid.
”En del spelare höll inte måttet fullt ut. Inte för att de saknar talang och kunskap, utan för att de spelar för lite fotboll. Aldrig hela matcher, byts in i slutet, men är kvar i fina klubbar så folk tror att de är stjärnor.”
Hur ska man undvika det?
– Det vet jag inte. Jag säger inte att det är så generellt, för det är jättefarligt att generalisera och det finns jättemånga som gör tydliga karriärval på olika sätt, men min känsla är att man ibland tittar lite mer på lönekuvertet än på speltid. Jag tycker att det borde vara bättre att man spelar mer och tjänar lite mindre, för man tjänar ändå så bra. Ur ett landslagsperspektiv behöver vi spelande spelare för att kunna ha ett bra landslag. Är de skadade är det inte bra. Är de i klubbar där de inte får spela, ofta för att de hamnat på en för hög nivå, då är det bättre att gå ner en nivå och spela.
– Jag tycker Alexander Isak är ett jättebra exempel på det. Han gick tidigt till Dortmund och hamnade på en för hög nivå. I min värld hade man kanske tänkt: ett år till i Allsvenskan, sen till Holland, sen till Dortmund eller någon annan storklubb. Då hade stegen blivit rätt. Nu fick han ta steget ner till Holland och bygga upp det igen. Att ta de här stegen ur ett fotbollsmässigt och utvecklingsmässigt perspektiv — det kan jag tycka att man ibland inte gör.
Spelarna lever samtidigt i en värld där alla pratar om pengar. Du skriver hur förbundet sålde ut ensamrätten på sitt välgörenhetsarbete till Svenska kyrkan och när vi nu tog vi oss till VM, som är den sportsliga drömmen, pratade man direkt om hur viktigt det var för förbundet ekonomiskt.
Fick intern kritik för att Svenska Kyrkan har ett avtal med förbundet om att de har exklusivitet. De betalar sponsorpengar för att vara ensam välgörenhetssamarbetspartner. Jag förstår att kyrkan reagerade. Har dom betalat för ensamrätten så har dom, men vem på SvFF har skrivit in det i ett välgörenhetsavtal?
Hur ser du på att det ekonomiska är så centralt i den här världen?
– Det är klart att de pengarna har varit jätteviktiga för svensk fotboll och mycket av de pengarna går ju ner i rörelsen. Det är jätteviktiga pengar. Sedan är det ju sjuka pengar generellt i fotbollen i dag.
– Jag trodde någonstans, lite naivt, att det skulle lugna sig under pandemin. Men det har ju inte gjort det. Det är ju inte klokt. Det är helt sjukt. Det finns ingen anledning att du ska tjäna de pengar som en del gör på att spela fotboll. Det är inte rimligt i min värld. Att du ska ha bra betalt när du gör en karriärsatsning, absolut. Men vissa summor är inte kloka.
Du skriver själv att du hade bra lön och att du klarar pensionen utan problem. Ändå var pengar ett av fyra kriterier om du skulle ta ett nytt jobb efter att du lämnade landslaget. Varför var det så?
– Därför att om man blir erbjuden någonting där alla kriterier passar in — att det är ett intressant ställe, att jag får jobba med några av mina bästa kompisar och tränarkamrater, att vi kan nå sportslig framgång och att jag kan tjäna en bra slant på det — då skulle det vara intressant.
– Jag tycker också att jag nästan har en skyldighet att tänka i ett generationsperspektiv. Skulle jag kunna tjäna de pengarna till mina barn och barnbarn, att kunna säkerställa lite för dem framöver, så finns det ett incitament i det. Men det var ett av fyra kriterier, det ska man ha klart för sig. Jag behöver inte ha mer pengar för min egen skull. Jag kan leva ungefär som jag gör i dag. Men just det där med att kunna hjälpa barn och barnbarn framåt, det finns en poäng i det.
Det mediala är också en stor del av boken. Du börjar din tid som förbundskapten med att skriva att media åsikter inte ska påverka er men i slutet av din tid är det ändå en betydande del av anteckningarna som handlar om frustration mot just medierna.
”Deras åsikter ska inte påverka oss, där får vi inte hamna, skulle inte leda till något bra.”
Vad hände?
– Det är ju inget som jag går och ältar varje dag. Men om man varit länge på ett ställe länge så händer det mer grejer. Och framför allt när det går lite sämre så blir kritiken också större. Jag är ju inte lobotomerad. Det är klart att jag reflekterar över det som människa.
– Jag har full respekt för att man får tycka. Alla får tycka vad de vill. Men det är klart att jag också har tankar, funderingar, reflektioner och känslor kring vad som händer. Det är ju det jag beskriver i boken.
Påverkade det dig på något sätt då?
– Det tror jag att det gjorde. Exakt hur vet jag inte. Jag tror att mitt jobb med spelarna och laget var precis likadant, men det är klart att jag ville nollställa varje gång. Jag ville ju inte hamna i ett läge där jag skulle bojkotta någon journalist eller hamna i något sådant. Jag ville ha ett öppet samtal om saker. Jag tycker generellt sett att jag gjorde det bra. Några tillfällen blev det inte bra, men generellt sett tycker jag det.
Är det ofrånkomligt att det blir så här? Man ser ju verkligen tendenserna för förbundskapten efter förbundskapten: väldigt bra stämning i början, sedan större medialt tryck och med det starkare känslor. Måste det vara så?
– Nej, egentligen tycker jag inte det. Men fotbollen är stor, det är jättemånga som tycker och tänker om det vi gör och det är ju det vi lever på, att folk ska tycka och tänka och ha åsikter. Problematiken blir när du som tränare inte vinner alla matcher, och ju längre du varit kommer desto fler vilja ha något nytt. Den mekanismen måste man vara klar över själv.
Du skrev ändå i början att du inte skulle låta det påverka dig, men säger nu att det gjorde det. Hade du kunnat göra något annorlunda?
– Ja, jag har nog påverkats. Men det var ju inte så att det upptog hela min tid. Jag hävdar med bestämdhet att jag var en mycket bättre förbundskapten de sista två åren än de första två, utifrån erfarenheten med laget och internationellt. Men det är klart att vissa grejer tar energi. Går det då sämre ska man hantera resultaten, hitta lösningar kring matcherna, skador och allt det där samtidigt som du ska hantera kritik. Det är klart att det tär på en. Annars är man inte människa.
Du förresten, såg du matchen mot Polen?
– Nej.
Vad gjorde du i stället?
– Jag har inte prioriterat landslaget nu. För mig har det varit så här: jag var så nära det så länge, så nu har jag tagit ett stort steg tillbaka och släppt det helt och hållet. Jag vill inte vara någon föredetting som sitter och har synpunkter. Så småningom kommer jag se landslaget fullt ut igen, och gå på matcher, men jag har känt att jag behövt den här perioden.
– Det är Champions League i kväll också, men det kommer jag inte heller se för jag har suttit med den där jävla telefonen under så många år med alla skador och allting. Kollat att nu är han utbytt, då är han skadad, jag måste skicka sms och kolla… Det har upptagit mig dygnet runt. Så det är så skönt att bara släppa allt det.
– Men jag håller alla tummar för att det ska gå bra för Sverige.
Kommer du se på VM?
– Jag kommer se på VM. Det kommer jag göra. Det ska bli jäkligt spännande. Jag tycker det är fantastiskt kul att man tog sig dit. Det är så jävla roligt. Jag skickar ju och gratulerar gamla spelare som är kvar, och ledare såklart, och gratulerar som tusan.
– När det väl kommer till VM ska det bli jäkligt spännande. Folk beskrev ju hur det var här hemma i Sverige när vi var iväg i Ryssland, och att få uppleva det här igen på hemmaplan ska bli spännande.
Du skriver i boken att ni besegrade Nederländerna, Frankrike och Italien och att ingen haft en svårare väg till VM än vi. Och nu har landslaget slagit Slovakien, Estland, Azerbajdzjan, Ukraina och Polen för att ta sig till VM.
Hur känns det att höra det?
– Haha, nej, men det är ju så mycket tajming i den här världen också och det här blev ju en lite enklare väg, kan man ju säga, och det var ju bra för då tog vi oss dit. Men just den väg vi hade då var ju tuffast: Holland i gruppen, och sedan Frankrike, och sedan Italien i playoff. Men jag vill inte jämföra. Jag vill bara konstatera att det är jävligt kul att de gick vidare.
