Leifby: Agne Jälevik gjorde det mesta, var överallt
Kjell P. Dahlström-kramen, kortbyxorna under VM 1994, bandy-VM i Chabarovsk eller första Fotbollskväll.
Agne Jälevik gjorde det mesta, var överallt.
Nu är han i himlen.
För inte så längesen skrev jag en söndagskolumn om den där meningslösa AI-experten Max testade i sina allsvenska sändningar och landade i att jag hellre hade velat höra Agne Jäleviks röst igen.
Jag menade det av hela mitt hjärta, och jag menar det ännu mer nu.
Genom åren och sedan han slutade på tv-sporten har vi haft lite sporadisk kontakt, han kunde höra av sig med inspel efter en tv-krönika och var inte sen med att lyfta fram gamla kollegor som han aldrig slutade att bry sig om.
Han avslutade alltid sina mejl med hälsningen ”best whiskeys”.
För några år sedan hörde en kontakt av sig och berättade att Agne Jälevik gav bort en soffa gratis på Blocket, och jag grämer mig än i dag att jag inte körde hem till honom och hämtade den.
Uppfostrad i ett frireligiöst hem i Lidköping, och det faktum att Agne varken fick idrotta eller titta på idrott, gjorde att nyfikenheten, intresset och lusten för sporten växte.
Jag växte upp i ett idrottsreligiöst hem och där var Agne Jälevik kanske inte Gud, men definitivt en av lärjungarna.
En gång i tiden var det Lars-Gunnar Björklund som upptäckte magistern Jälevik och när Björklund på 60-talet byggde upp sin redaktion i Göteborg värvade han bland annat in Bo Gentzel, Leif Larsson Thomas Simson, Arne Hegerfors, Fredrik Belfrage, Ingvar Oldsberg, Staffan Lindeborg, Christer Ulfbåge, Leif ”Loket” Olsson.
Och Agne Jälevik.
En redaktion som idag är i det närmaste uppslukad.
Allt-i-allo och trotjänare
Via radion i Örebro (”Skott i mål... i mål, i mål, i mål, i mål” i dämpande tempo när Sverige slog Sovjet och vann VM-guld i bandy 1981 blev en klassiker) hamnade Jälevik på tv-sportredaktionen i Stockholm där han sedan stannade yrkeslivet ut och jobbade på ett sätt som den gamla sortens tv-sportjournalister gjorde.
Med det mesta.
Han blev tv-sportens allt-i-allo och trotjänare.
Reporter, programledare, kommentator och redaktör i sändningar som dagligen sågs av miljoner svenska tv-tittare.
Åsikterna kring hans insatser var många, inte minst efter hans kommentering under fotbolls-VM 1990, och min kollega Lasse Anrell nominerade en gång honom till det inte alltför prestigefyllda Kent Finell-priset.
Jag har en vän med god kännedom om kommentering i teve som påstår att Agne Jälevik var en av de första som skrek till som fotbollskommentator.
Han hälsade från ett omklädningsrum på Gamla Ullevi välkommen till tidernas första Fotbollskväll 1993.
Som storkonsument av all tänkbar tv-sport var Agne en sådan man en vecka i mitten av 90-talet kunde se fler gånger än vad man såg sina föräldrar.
Mitt favoritminne är nog när han en gråkall januarisöndag 1995 följde Kjell P. Dahlström under ett Prix d’ Amérique på Vincennesbanan.
När Ina Scot och Helen A Johansson korsade mållinjen som vinnare kastade sig Kjell P. i armarna på Jälevik innan han drog iväg på en sällan skådad segerrusning.
Tv-sportenteamet tog rygg och lyckades med med all önskvärd tydlighet fånga hur Dahlström hävde sin rejäla kropp över ett staket – och landade hårt med ett ben på varje sida.
Det var enorm teve, det perfekta Sportspegeln-reportaget.
Genom åren i rutan blev alla bekanta med Agne, han var flitigt förekommande i ishockeysändningarna och gjorde under fotbolls-VM 1994 de uppmärksammade efter-matchen-intervjuerna med spelarna.
I kortbyxor.
”Tack ska du ha Agne Jälevik!”
Det var på den tiden reportrarna var med fokuserade på arbetet som skulle göras, än på vad de skulle klä på sig.
Inför VM i ishockey 1987 var det Jälevik som bevakade den – sett till betydelse – minst uppmärksammade svenska ishockeysegern någonsin.
Sverige hade inte lyckats besegra Sovjet på 50 raka matcher mellan 1977 och 1987 när de plötsligt gjorde det i en träningsmatch på Johanneshovs isstadion 7 april efter att ha spelat 4-4 i Norrköping kvällen innan.
Landskampen i Norrköping sändes i sin helhet, segern på Hovet blev bara ett kort inslag i Sportnytt.
Senare i Wien (där de kanske finaste ovanifrån-reprisbilderna någonsin producerades) var Agne Jälevik en av tv-sportens medarbetare på plats, han kommenterade bland annat Sverige 9-0-kross över Kanada och gjorde en rad oförglömliga segerintervjuer med rusiga svenskar.
Bland annat en med Björklövens Micke Andersson som han avslutade genom att säga:
– Grattis världsmästare Andersson!
En sådan här dag, när himlen tagit emot ännu en röd Sportspegeln-kavaj och vi mist en stor tv-sportprofil passar det väl bra att avsluta precis som Micke Andersson gjorde det 1987.
– Tack ska du ha Agne Jälevik!
Och best whiskeys.
