Vi måste prata om Kevin – och alla andra

Simon Bank

Veckans brevskrivare funderar över de fotbollsspelare som återvände hem med stukat självförtroende och en kraschad dröm. Vart tog de vägen?

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Tere sõbrad, som vi säger i Estland.

Efter en vecka i österled är jag hemma igen, med Mbappé-rubriker och en allsvensk slutspurt att orientera sig i. Vi lär, så att säga, få anledning att återkomma i båda lättviktiga och mörka ämnen dagarna som kommer.

Själv tänkte jag att vi måste prata om Kevin. Eller, det måste vi kanske inte alls, men jag tänkte göra det.

Under tiden inne i landslagsbubblan skrev jag en text om hur svaga vi är på debatter i det här landet, eftersom vi är det. Den här hösten har det ju kittlat lite i samband med att Sportbladets egen forskningsförfäktare Patrik Brenning torgfört sin bok om talangutveckling.

Frågorna som lyfts fram i den borde ju, som Mlle Frändén brevskrev häromsistens, leda till en livlig ideologisk debatt i idrottslandet Sverige. Hur gör man bäst för att fostra framgångsrika idrottare och samtidigt göra maximal samhällsnytta?

Detta tänkte jag inte skriva om. Men en besläktad fråga är ju den om elitsatsningarnas restavfall. De som satsar, men inte når fram. Hur gör vi för att idrotten inte ska skada unga?

Och så kom jag att tänka på att det finns länder som försökt, eller inte försökt, hantera det långt före oss. 

För snart tjugo år sedan tillbringade jag en vecka inlåst i en mörk filmvisningssal i Berlin. Jag satt med i en jury som skulle utse Europas bästa fotbollsfilmer. Vi var väl ett dussin delegater i juryn, en framgångsrik fotbollsskribent från England, en före detta Benfica-målvakt som dyrkade Svennis. Den gamle nederländske ikonen, hårdskjutaren Arie Haan, skulle varit med men fick förhinder.

Jag minns bland annat att vi såg en irländsk dokumentär som hette Beckham or Bust, som skildrade unga fotbollstalanger som slussades över från Irland till storklubbarna i England. Fokus var inte på de som lyckades, som Damien Duff eller Robbie Keane, utan de andra – de som återvände hem med stukat självförtroende och en kraschad dröm.

Vart tog de vägen? 

En av dem minns jag särskilt. Eddy van Boxtel, en lovande målvakt som testade vingarna i Leeds som femtonåring. Allt började fint, men när han drog hem till Dublin av familjeskäl, utan klubbens tillåtelse, straffades han hårt av sina tränare.

Han sattes på läktaren, tvingades putsa skor, började odla en bitterhet.

– Att putsa skor hade inget med fotboll att göra, sa han. De sa att det skulle göra mig till man, men det gör det inte. Det gör en arg. Jag blev förbannad, och så undrar de varför man är förbannad.

Häromåret dök hans namn upp i mitt flöde igen. Jag kände igen det, kom att tänka på när han berättade hur fotbollen knäckt honom. Nu? Tja, han hade harvat runt även efter tiden i Leeds, till och med blivit omnämnd i Eric Cantonas självbiografi som den förste målvakt som någonsin räddat en Cantona-straff (han stod i mål i Dundalk då, de möttes i en vänskapsmatch).

Drömmarna dog i Leeds, karriären tog slut efter en skada, och sedan försvann han. Bokstavligen. Han hade smugglat knark för en irländsk drogkartell, dömts till fängelse och gått under jorden. Tydligen hade han flyttat till Nederländerna (hans pappa var därifrån, han föddes själv i Amsterdam), bytt identitet, och det var först häromåret som han upptäcktes och kunde gripas. Domen blev hård: sju och ett halvt år i fängelse.

helskärm

Vad var det vi skulle prata om nu igen? Just det: Kevin.

Fotbollen är en drömindustri, men vi pratar fortfarande för lite om baksidan av den drömmen. Vad som händer när spekulationerna (i talang, potential, fagra framtidsprospekt) kommer på skam. Vad gör idrotten för att odla skyddsnät för de som faller igenom?

När jag var i de tidiga tonåren fick vi besök hemma, av en underbar skotsk familj. Vi hade lärt känna dem i samband med Gothia Cup, en gammal skotsk polis som spelat rugby på hög nivå men brutit ryggen, hans ljuvliga och pratglada fru. Och deras son, Kevin.

Vi var lika gamla, även om han var ett huvud längre och tjugo kilo tyngre och kunde springa 60 meter på tider ner mot sju sekunder. Vi snackade om fotboll, spelade fotboll i trädgården, jag minns att han älskade rabarber och att han lärde mig hur man vrider sig för att slå en perfekt bicykleta (något som jag skulle ha väldigt stor nytta av i mitt fortsatta liv).

Kevin var inte någon talang. Han var en supertalang, en extrem talang, han sågs som näste store skotske center. Liverpool, Arsenal, Tottenham… det fanns inte en stor klubb som inte hade koll på honom. På distans noterade jag att han till slut blev köpt av Hearts, ikonen Joe Jordan (Leeds, Man United, Milan) lockade dit honom. Kevin debuterade i a-laget som sjuttonåring, gjorde sina första mål, fick fira ett historiskt, sent segermål i cupen mot Rangers.

Det skulle bli så mycket mer än så, men det blev det inte. Några veckor senare drog han korsbandet, och hade svårt att komma tillbaka. Hans proffskarriär slutade med rubriker om att han fått sparken av St Johnstone efter en kokainskandal, med påföljande rättstvist.

Jag försökte fortfarande ha lite koll på Kevin. Kokainskandalen var en fruktansvärd smäll, hans rykte var förstört och utan utbildning menade att han skulle få svårt att hitta in på arbetsmarknaden. I en BBC-text läste jag att han börjat jobba på sin mammas resebyrå.

Oavsett om det handlar om en tolvåring som valts bort i en akademi och förlorat hela sin identitet, eller en 25-åring som dragit korsbandet (och en lina) så är det ett problem: avgrunden mellan drömmarna som fotbollen säljer in och ansvaret som sällan tas när allt försvinner ifrån dem.

Kevin? Han landade på fötterna till slut. Det senaste jag hörde var att han sedan många år äger Sinatra's, en fin liten restaurang på Tenerifa. På bilderna ser han välmående ut.

Min inre fjortonåring gläds med honom.

/Simon Bank

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!