Fagerlund: Chockartat och smärtsamt besked
Efter ett decennium av obeveklig ryggrad – av mod, tacklingar och ledarskap på och utanför planen – når ännu en resa sin slutstation.
Magdalena Eriksson tackar för sig i landslaget.
Hur det känns? Smärtsamt.
En ljummen kväll i juli, på Letzigrundstadion i Zürich, genomlevde svensk fotboll ett av sina största trauman.
Det må vara ett starkt ord, men det går inte att beskriva EM-kvartsfinalen mot England på annat vis. Euforin vid 2–0-ledningen, stressen vid straffmissarna och till sist tomheten när matchen var över.
Vetskapen om att en era hade nått sitt slut, att detta landslag – så som vi kände det – aldrig mer skulle få chansen att vinna guld.
På presskonferensen försökte den avgående Peter Gerhardsson tappert hålla ihop det, i mixade zonen rann tårarna på spelarna. Mästerskapet fortsatte, men det var svårt att skaka av sig besvikelsen och gå vidare.
Alla dessa känslor bubblar upp igen på söndagskvällen när Magdalena Eriksson meddelar att det inte blir någon fortsättning i landslaget.
Det är samma sorts chockartade vemod, samma melankoli över att ett kapitel är avslutat.
Varför?
Eftersom denna 32-åriga mittback från Enskede verkligen representerade Sverige fullt ut.
En lagspelare
Hon är antagligen alldeles för diplomatisk – alldeles för mycket av en lagspelare i en individdriven värld – för att förstå att hon så länge var hjärtat i landslaget.
Få brydde sig mer om flaggan på bröstet, få tog uppdraget att vinna för sin nation på större allvar. Det är inte särskilt märkligt att Gerhardsson, tidigt in på sin sejour, gav henne rollen som en av lagets stora ledare.
Lägg därtill att ingen anlände till en arena bättre förberedd, efter otaliga timmar med analytikerteamet. Erikssons grundliga tillvägagångssätt och, framför allt, kärlek till fotbollen lyste alltid igenom.
Ett par år in på sin landslagskarriär förstod Eriksson att hon kunde använda sin röst till något gott, oavsett om det handlade om jämställdhet eller andra former av orättvisor.
Vissa föds helt enkelt till kapten – och leder med exempel både på och utanför planen.
Alltid rakryggad
Det kan inte alltid ha varit lätt att stå upp för sina värderingar och därefter invänta tidningsrubrikerna.
Att orka hantera de efterföljande reaktionerna och kommentarerna.
Liksom Magdalena Eriksson aldrig har duckat för ett stenhårt inlägg i straffområdet eller en illa tvungen tackling, lika rakryggad har hon stått genom alla kamper som damspelare än i dag tvingas ta. Det är stora skor att fylla för den yngre generationen.
Och förutom det: Glädjeyran i ett kokande Brasilien 2016, extasen på franska rivieran 2019, ångesten i Tokyo 2021, besvikelsen i Sheffield 2022 och lättnaden i Brisbane 2023.
123 landskamper, två VM-brons och två OS-silver senare väljer hon till sist att lyssna på kroppen.
Den största sorgen är att försvararens sista landslagsupplevelse lämnade ärr – att hon inte fick avsluta med att vinna guld.
