Fagerlund: En mörk baksida – de spyr ut dynga
År 2026 kan kvinnor leva på sin fotboll, spela på de mest ikoniska arenorna och framför allt drömma större än någonsin tidigare.
Men slippa sexualiserande kommentarer? Nej, där går tydligen gränsen.
I mellandagarna såg jag om en riktig klassiker för oss kvinnor födda på 90-talet: Skruva den som Beckham.
Filmen handlar om Jesminder – Jess – som växer upp i sydvästra London i en indisk familj med starka kulturella värderingar. En dag, när Jess som enda tjej spelar fotboll med de störiga grabbarna i parken, lär hon känna Jules som rekryterar henne till sitt fotbollslag.
Snart öppnas en helt ny värld upp för Jess där fotbollen är till för alla, även tjejer med indiskt påbrå. En exalterad Jules visar videos med höjdpunkter från amerikanska proffsligan som spelas på ”riktiga arenor”.
Det där är drömmen, förklarar hon.
Hindren längs vägen inkluderar Jess föräldrar. I en scen sitter de häcklande grabbarna från parken på den skrangliga läktaren i Hounslow och häver ur sig sexistiska kommentarer om spelarna på planen (den ”snälle” killen i gänget försöker tysta dem utan större framgång).
Filmen har nära 25 år på nacken, en evighet sett till hur damfotbollen har utvecklats sedan dess.
Men för den som trodde att nedvärderande och sexualiserande kommentarer hörde till det förflutna har de senaste veckorna fungerat som en brutal påminnelse om hur långt vi fortfarande har kvar.
En mörk baksida
Numera finns den mest attraktiva ligan i England och heter Women’s Super League.
Tack vare satsningar av bland annat storklubbar med framgångsrika herrlag, har alternativen blivit fler för svenska spelare med målet att gå utomlands. Fyra svenskor i Manchester United, fyra i Liverpool, tre i Arsenal (utlånade Rosa Kafaji inkluderat), två i Chelsea och hela fem i Tottenham vittnar om den massiva inflationen.
Men precis som fördelarna med att tillhöra en storklubb är många, finns också en mörk baksida.
För att ta ett exempel i närtid har Arsenal Women drygt 800 000 följare på X – en plattform som blir outhärdligare att vistas på för varje dag som Elon Musk styr.
När högerbacken Smilla Holmberg presenterades häromveckan var fotbollen snabbt i minoritet i de fullproppade kommentarsfälten. Matilda Nildén, som gjorde klart med Tottenham kring jul, tvingades uppleva något liknande.
Spyr ut sin dynga
De häcklande grabbarna har flyttat från läktaren – om de någonsin satt där – till andra sidan skärmen, där de spyr ur sig sin bakåtsträvande dynga för hela världen att beskåda.
Oftast utan repressalier, mer än att ett kommentarsfält till sist stängs.
Det drabbar förstås även manliga spelare. Samtidigt finns det en avgörande skillnad mellan att kommentera Riccardo Calafioris utseende och att be en textrobot sexualisera ett 19-årigt kvinnligt nyförvärv.
Och vad kan vi göra åt saken?
Ett krafttag från de sociala plattformarna är ett första viktigt steg, även om det till synes är lågprioriterat. Arsenal försöker göra sitt genom att använda sig av ett datatekniskt företag – Signify Group – för att motverka trakasserier på nätet.
Året är 2026. Damspelare har aldrig haft bättre förutsättningar, aldrig större möjlighet att drömma. Men hade huvudkaraktärerna i Skruva den som Beckham fått en glimt av framtiden hade de också sett att vissa saker står otäckt stilla.