Bank: En kille som behöver hjälp
Som det heter i Blåvitt-sången:
När du vaknar upp på fredag morgon, med huvudvärk och ångest i ditt bröst…
…vad gör en klubb då? Hur går en serie vidare efter det här?
Som vanligt: Jag vill inte sprida några blasfemiska rykten, men jag tror att gud har en sjuk sorts humor.
Men idag är ingen vanlig dag, för idag är det Fylledanskens namnsdag. Den ölstinne supportern som lallade in från läktaren för att nita domaren Herbert Fandel i Parken 2007, han hette Ronni.
Och svensk toppfotboll har just fått en fyllesvensk-skandal att förhålla sig till. IFK Göteborg har slutit sig, bett om förståelse för att de vill göra saker rätt snarare än snabbt.
Det kan vara hedervärt att göra så. Det är viktigt att saker blir rätt.
När vågorna och svallen lugnat ner sig finns det fortfarande mängder av lösa trådar och tankar kvar. Jag gick och la mig med känslor och tankar, vaknade med fler känslor och tankar.
Jag ser tydliga avståndstaganden från supportergrupper inom IFK Göteborg, jag ser att supporterunionen SFSU går ut och slår fast att det var ”ett oacceptabelt agerande som inte får ske (sic) igen”.
Göteborgs ensammaste grabb
Frågan som återstår efter det är förstås vad som gjorde att det kunde ske nu.
En natt efter skandalen pekar alla på Göteborgs ensammaste grabb. Han, planstormaren, är ett ”rövhål”, idiot, avskum, mupp, pack. Man ska lappa på honom, leta upp, det är fri jakt.
Så kan det ju kännas. Men jag har inte sett rallarsvingar missa målet så hårt sedan… ja, sedan i går kväll, i och för sig.
Killen, ynglingen, som trillade in över en banderoll om ”Levande läktarkultur” på Gamla Ullevi, verkar av allt jag ser och läser och tar reda på vara en trasig, förlorad existens. En kille som behöver hjälp, som behövt hjälp ofattbart länge.
Filmer visar honom bortom kontroll in i berusningsdimmor, redan före attacken. Men han var kvar på läktaren, han kunde ramla ner, lulla in, försöka misshandla Sebastian Starke Hedlund, lulla av, försöka ta sig upp på ståplats igen.
– En enskild person fattade ett otroligt korkat beslut och förstörde för väldigt många, sa Blåvitts säkerhetschef Jonas Arlmark på torsdagskvällen.
Och jag vet inte. Jag tror inte att det där ens var ett beslut. Beslut kräver en form av medvetande, eller tankeförmåga.
Det här var något annat. Han skulle aldrig varit där, han skulle aldrig fått komma så långt.
Jag ser på filmerna, de lamslagna publikvärdarna eller vakterna, och har svårt att frigöra mig från känslan av att de är rädda. Att de väntar in något slags signal om vad de kan eller vågar göra. När planstormaren är halvvägs upp på läkaren är det som att de håller tillbaka, för att först se vad de andra på läktaren vill.
Självklart hör det ihop
Det här händer nästan aldrig. Saker kan kastas på spelare eller domare (senast under AIK–IFK Norrköping), men den vita linjen brukar nästan alltid vara helig.
Varje gång någon går över över den är det viktigt att slå fast det, hur ovanligt det är.
Men inget sker heller i vakuum. Och det krävdes ingen extrem fantasi för att tänka sig att något skulle kunna hända på en av IFK:s hemmamatcher.
Hela säsongen har det funnits en förhöjd risk kring Blåvitts matcher, prat om manifestationer mot Håkan Mild, banderoller om avgång, en uppdämd frustration som hotat att explodera.
0–1 i en skitmatch mot Öster, en drängfull eller påverkad person som rusar in för att slå.
Det hör ihop. Självklart hör det ihop. Kulturen, gränslösheten, aggressiviteten – och den enskilda handlingen. Det behöver inte betyda att ansvaret ska styckas upp, eller att strafföljden inte ska göra det. Det betyder bara just det, att det ena hänger ihop med det andra, och att det måste diskuteras (helst utifrån andra slogans än ”Avgå Håkan Mild!”).
Vad hände sedan, efter attacken?
Matchmötet kom fram till att en bruten match inte var ett alternativ, av logistiska skäl eller regelskäl. Om man nu inte tycker att det är rimligt att någon som utsatts för ett överfall på sin arbetsplats ska tvingas jobba vidare så finns det frågor att ställa om det.
”Han träffade ju inte”. Nä. Men det är samma sorts empatilöshet som hos de som ser Jimmie Åkesson eller Bosse Ringholm få en tårta i ansiktet och tycker att ”det var ju bara en tårta”. Som om psykologi inte existerade.
Vad kommer att hända nu, framåt?
En chans att göra sporten bättre
IFK Göteborgs säkerhetsorganisation har fått en del att fundera på. Och jag antar att skandalen på Gamla Ullevi ger förslagen från regeringens senaste utredning öppet mål. Hårdare tag, strängare straff, mer repression. Handlingskraft!
Men varje sådan här händelse är – om vi ställer rätt frågor – en chans att göra sporten bättre, mer immun mot övergrepp.
Skandalerna 2016 fick svensk fotboll att enas om att så långt som möjligt spela vidare, att inte låta matcher avgöras vid mötesbord. I vår har en assisterande domare jobbat vidare efter att ha fått en flaska kastad mot sig, och Östers IF har pressats att spela vidare efter att en av deras spelare attackerats av en planstormare.
Nu höjs röster, från spelarfack och andra håll, om att regelverket behöver förändras. Hur skyddar man fotbollen från övergrepp och skrivbordslösningar? Hur skyddar man den positiva läktarkulturen? För all del: Hur skyddar man en trasig tonåring från sig själv?
Frågorna är verkligen inte nya, men de har just blivit mer akuta.
Och ni vet vad man säger: Kinesiskans tecken för ”fylleångest” är samma som tecknet för ”möjlighet”.