Asahara: Det Yamal gör till vardags är fortfarande inte vardagligt
MADRID. Hur bräcker man en 70 000 man stark, rödvit vägg?
Om man är en alldeles speciell 17-åring räcker det med att spela fotboll precis som vilken vardag som helst.
Som en av världens allra bästa.
Med tanke på den fullskaliga galenskap som pågått i årets Copa del Rey-semifinaler tidigare (både 4–4 i en annan del av Madrid i går och i Barcelona förra månaden) så vågade man aldrig ta ut något i förskott under den spanska onsdagsnatten.
Inte ens när slutsignalen gick och Barcelonaspelarna vilt firade en blytung 1–0-seger och finalavancemang så var man hundraprocentigt säker på att det faktiskt var avgjort.
För Alexander Sörloth hade ju faktiskt ännu inte gjort ett godkänt mål i ett möte med Barcelona.
Men nej, det blev faktiskt ”bara” sex raka målmatcher mot Barça för norrmannen.
Och jo, Barcelona är faktiskt klart för en cupfinal där de går in som förhandsfavorit (svårt att säga annat med den senaste Clásicohistoriken i åtanke) mot ärkerivalen Real Madrid.
Och jo, katalanerna har välsignats med ett underbarn som bevisligen inte bara är en fotbollsbegåvning utan dess like.
Han är också helt utan mänskliga nerver.
Blev helt tagen
Jag borde egentligen varit förberedd på det redan vid synen av det ringlande, långa fyrverkeritåg som mötte hemmalagets spelarbuss vid ankomst till arenan.
Eller blott av att kliva in och se de branta, sluttande läktarna på Metropolitano.
Eller för den delen utifrån alla gånger man i tv-sändningar sett en sjövild ”Cholo” Simeone elda på den orubbliga ”vi mot dem”-känslan på de rödvita huvudstadsläktarna.
Men det räckte med att höra första versen på Atleti-hymnen i allsångsform för att bli helt tagen.
Och inte lade sig håret på armarna ned av den busvisslingsorkan som mötte domare Munuera Montero (även utvisslad efter noter på storbildspresentationen inför avspark) när han besökte VAR-skärmen efter blott en handfull minuter för att se om han skulle visa ut Cesar Azpilicueta.
Om han hade gjort det tror jag arenan hade kollapsat av ljudvågorna.
Inte ens det hade nog stoppat Lamine Yamal från att vara Lamine Yamal denna afton.
Behandlade dem som koner
Vilken vuxen människa som helst hade kunnat krympa ihop, bli rädd eller tagen av stunden inför den öronbedövande ljudkulissen och inramningen. Och då är inte ens Barças 17-åriga underbarn en vuxen människa ännu.
Även om det redan har hunnits skrivas spaltmeter efter spaltmeter om hur vuxen han redan är i rollen som en av världens bästa fotbollsspelare.
För ja, där är han redan.
Samtidigt som det smällde i duellerna åt höger och vänster, oftast följt av nya visslingsorkaner från läktarna, så sprang tonåringen från Barcelonaförorten Rocafonda runt som om han fortfarande var på skolgården. Atléticos vanligtvis svåröverlistade backar såg ut som rödvita koner så fort Yamal hade bollen. Passningsalternativen? Konstant tillgängliga oavsett hur många av dessa ”koner” som tycktes vara i vägen.
När han med en världsklassaktion hittade Ferran Torres, faktiskt matchens enda målskytt, så kändes det helt naturligt och normalt. Till och med vardagligt.
Slutar aldrig fascineras
Det känns nästan lika vardagligt att skriva en hyllningstext om Lamine Yamal. I och med att det redan har gjorts så många gånger. Att påpeka att bortaklacken skanderade ”Messi” när han byttes ut känns nästan överflödigt det också. För det är så uppenbart att de gör det.
Men samtidigt är det denna 17-åring sysslar med till vardags inte vardagligt eller normalt på något sätt.
Så precis som man aldrig slutar fascineras av en rödvit ljudkuliss på Metropolitano ellerCopa del Rey som cup och underhållningskälla så kan man heller inte sluta fascineras av Lamine Yamal.
Jo, han är faktiskt bara 17 år gammal.
Fortfarande.