Fagerlund: Inget förlorat – men inte särskilt mycket vunnet heller
LIVERPOOL. En vänskaplig, episk rivalitets troliga avsked.
Regn, svett och passion.
Inget förlorat för varken Liverpool eller Man City – men inte särskilt mycket vunnet heller.
Matchen mellan Liverpool och Manchester City må ha varit ett toppmöte, en batalj mellan två av de bästa lagen i världens största liga.
Med undantag för en intelligent hörnvariant, som ledde till Citys ledningsmål, handlade denna batalj förvånansvärt lite om tekniska färdigheter och skicklighet.
Snarare kantades eftermiddagen av regn, svett och passion. Det var så målskytten John Stones beskrev sina lagkamraters synbart hetsiga ordväxlingar, att de levde sig in i matchen så till den grad att det ibland rann över.
Allra mest för utbytta Kevin de Bruyne, vars fräna dialog med tränaren Pep Guardiola fångades av precis alla kameror.
Belgaren visste säkerligen om att han inte hade sin bästa dag.
Å andra sidan var det få Man City-spelare som kom upp i nivå, trots en lovande inledning. De befann sig plötsligt mitt i en storm, med de rödklädda motståndarna envist gnagandes i hälarna ända in i slutet.
En korpentackling
Liverpools utjämning knappa minuten in i andra halvleken kom sig av en galen manöver från målvakten Ederson, efter ett svagt tillbakaspel från ytterbacken Nathan Aké.
Tacklingen från brassen kunde lika gärna ha inträffat i en korpenmatch, så pass sent in var han och så högt flög Darwin Núñez i luften. Att målvakten dessutom skadade sig på kuppen och tvingades byta understryker bara den jämförelsen.
När Alexis Mac Allister klev fram till straffpunkten och iskallt drog bollen i målet vaknade Anfield till liv. Det glåmiga vädret, ihop med underläget i halvtid, hade dämpat stämningen inne på arenan betydligt.
Nu bars Liverpool-spelarna fram av sin publik. Luis Diaz slutprodukt var inte alltid den bästa, men situationen när han envist kämpade sig förbi både Rodri och Kyle Walker och vann en hörna belönades med stående ovationer av supportrarna.
Gormades i tunneln
Medan Klopp valde att sätta in rutin i Mohamed Salah och Andy Robertson slängde Guardiola in (relativt formsvaga) Jérémy Doku, som drog ett avslut i stolpen. Det var även den sistnämnde som var inblandad i matchens sista kontroversiella händelse, en hög spark på Mac Allister i straffområdet.
Domare Michael Oliver, som stod placerad i en bra position, och VAR-teamet menar att Dokus företeelse inte var tillräcklig för att resultera i ännu en straffspark, eftersom ”kontakten var oundviklig”.
Klopp höll föga förvånande inte med, och en av hans assisterande tränare gormade i tunneln långt efter slutsignal.
Så slutar (antagligen) Klopp och Guardiolas 29 matcher långa ”rivalitet” på klubblagsnivå. Två fiender som planerar att spela padel i sommar (Klopps ord, Guardiola är mer av en golffantast) kan inte annat än benämnas med citattecken, även om det råkar vara Premier Leagues kanske allra främsta maktkamp någonsin.
Med Arsenal i tabelltopp – på lika många poäng som Liverpool, en fler än Man City – kan man fråga sig vad detta innebär för fortsättningen. I slutändan är båda fortfarande med i racet, även om Arsenal troligtvis är allra nöjdast över dagens utfall.
Inget förlorat, inte särskilt mycket vunnet.