Lamine Yamal – en helt ny form av superstjärna?
Publicerad 2025-05-06
Lamine Yamal, 17, är bevisligen något utöver det vanliga.
Men är verkligen Lionel Messi rätt megastjärna att jämföra honom med?
Eller är han snarare något vi aldrig sett förut?
3–3-mötet i Champions League förra veckan mellan Barcelona och Inter var något alldeles extra när det kom till fotbollskvalitet, underhållning, dramatik och sevärdhet.
Men frågan är om det inte fanns en individ på planen som överglänste samtliga andra – åtminstone under en första halvlek som unisonts hyllats av en hel fotbollsvärld.
Individen i fråga heter Lamine Yamal. Han spelade sin 100:e tävlingsmatch för FC Barcelona, just den onsdagsaftonen mot Inter. Och jo, han är fortfarande bara 17 år gammal. Behöver det ens sägas att han blev yngst någonsin i klubben att nå milstolpen?
Han lär vara den som dominerat sin hundrade match allra mest i alla fall.
– Han är en talang av nivån som dyker upp ungefär vart 50:e år. Jag såg honom live för första gången i dag. Vi dubblade upp markeringen på honom, tripplade, men han gjorde ändå det där, sade Intertränaren Simone Inzaghi efter matchen.
– Han är speciell, ett geni. I de stora matcherna dyker han upp. Om det är så att det bara händer var 50:e år som Simone sade så är jag glad att det hänt för Barcelona, säger Barçatränaren Hansi Flick.
Hyllningskören var onekligen befogad sett till insatsen, där den unge yttern mer eller mindre låg bakom allt som Barcelona hittade på mot Interförsvaret.
Samtidigt är det ändå med viss eftertanke man funderar kring huruvida detta var hans bästa insats i karriären hittills.
För han har ju redan hunnit visa upp så mycket trots sin ringa ålder, i så väl Barcelonatröjan som i den spanska A-landslagströjan.
Det fanns, redan innan insatsen mot Inter, diskussioner kring huruvida han är världens bästa fotbollsspelare just nu, oavsett ålder, och förtjänt av en Ballon d’Or i slutet av året. Faktumet att tröjan med Lamine Yamals namn och nummer är den som sålts mest för Barcelona denna säsong kan inte överraska någon. Utvecklingen från att han för första gången fick chansen i A-laget, redan vid 15 års ålder, har fortsatt spikrakt uppåt.
Lamine Yamal har ju redan tagit klivet från supertalang till superstjärna sedan länge.
Precis som han också jämförts med en av Barcelonas allra största sedan länge.
Jämförd med Messi sedan barnsben
Liknelserna med Lionel Messi fick sig, föga förvånande, ett uppsving på sociala medier och i flödet i samband med insatsen mot Inter.
Som om de inte redan var upprepade och konstant närvarande sedan Yamal tog sina första träningsplanssteg i Barças A-lag 2022, när dåvarande tränaren Xavi ville se honom i en A-lagsmiljö. Om man ska vara helt krass så fanns i och för sig Messi-jämförelserna där redan innan han fått visa sig i A-laget, då han klassats som ett underbarn sedan han kom till La Masia som sjuåring – efter att ha fått sin fotbollsgrund och slipat sin bländande teknik på gatorna i Barcelonaförorten Rocafonda.
– Jämförelser hjälper inte honom då han är helt annorlunda. Alla som jämförts med Messi har förlorat på det. Det finns tillfällen man ser glimtar av Messi, eftersom han också är en vänsterfotad spelare som bryter inåt i banan, men att jämföra honom med världens genom tiderna bästa är inte bra, sade dåvarande Barçatränaren Xavi på en La Liga-presskonferens i Spanien i våras.
– Jag jämför inte Yamal med någon. Ni nämner Messi, men det bästa för Yamal är att fortsätta vara lugn och jobba hårt som han gjort, sade spanske förbundskaptenen Luis de la Fuente, på ännu en Messijämförande fråga, i samband med en EM-presskonferens i Tyskland i somras.
Och visst är det sunt och rimligt att inte lägga någon Messirelaterad press på en tonårings axlar med tanke på hur det gått för tidigare La Masia-produkter genom åren som fått ”Messi-stämpeln”. Som Bojan Krkic, Munir El-Haddadi, Alen Halilovic och relativt nyligen Ansu Fati, för att dra några mer eller mindre kända exempel.
Att Lamine Yamal, i yngre ålder och i större utsträckning, börjat uppnå sin potential råder det ingen tvekan om.
Men i takt med det så finns det fler och fler argument för att Lionel Messi, om man nu nödvändigtvis behöver jämföra, inte heller nödvändigtvis är rätt spelare att jämföra Lamine Yamal med.
Statistiken inte hans styrka
Den evighetslånga kampen mellan Lionel Messi och Cristiano Ronaldo i kampen om titeln ”världens bästa” har, för att generalisera, till stor del handlat om siffror. Vem har gjort flest mål? Vem har vunnit flest titlar?
Och likaså har de stora stjärnorna i dag också, på ett nästan maskinellt vis, byggt mycket av sin status på värden som går att kvantifiera och räkna. Erling Braut Haalands hela aura är byggd på att göra massa mål. Jude Bellinghams stjärnstatus hade aldrig varit densamma om han inte gjorde massa matchavgörande och sena mål, och hans framgång har till stora delar sin grund i en ”perfekt” fotbollsfostran och karriärplanering. Precis som för Haaland. Kylian Mbappé har byggt hela sin status på att med klinisk precision sprinta förbi försvarare och göra massvis med mål, för att ta ett annat exempel.
Lamine Yamal har verkligen inget att skämmas för när det kommer till hans siffror ska sägas.
Men det ska också sägas att siffrorna, om vi tittar på Yamal som en fullfjädrad megastjärna och inte som ett tonårigt underbarn, inte är anmärkningsvärda.
Elva mål på 69 ligamatcher och fyra mål på 19 A-landskamper, för att ta upp ett par exempel.
Den här säsongen har Yamal gjort sex mål i ligan. Hela fyra Barçaanfallare har gjort fler (Robert Lewandowski, Raphinha, Ferran Torres och Dani Olmo).
Sen ska man ju också slänga på en hel drös assist.
Givetvis ger inte detta alls någon i närheten komplett bild på något vis av Yamals bidrag för Barça denna säsong. Precis som statistik inte ger någon komplett bild av Messis eller Ronaldos storhet heller.
Och det ska ju dessutom också sägas att så väl Messi som Ronaldo (som inte var i närheten av samma antal matcher och mängd erfarenhet som Yamal vid 17 års ålder) inte stack ut med specifikt sitt målskytte initialt när de fick sina genombrott, om vi ska återgå till att se Yamal som underbarn snarare än färdig produkt.
Så med tid kanske Messi-liknelsen blir rimligare.
Men här och nu finns det en annan stjärna som är desto rimligare att jämföra med. Då Yamal själv gjort det sedan barnsben.
En La Masia-fostrad Neymarkopia?
Att det är brassen Neymar som varit den stora idolen för Yamal under uppväxten, snarare än Messi, är ingen hemlighet på något vis. Målgester imiteras. Hår blonderas. Och titlar firas med extravagans och glitter snarare än återhållsamt och blygt.
Att Yamal sett upp till Neymar syns också i hans löpsteg. Det syns i hans bollbehandling. Det syns i den lekfullheten och oskyldiga barnsligheten som präglar Lamine Yamals fotboll. På ett sätt som egentligen aldrig varit förekommande hos Lionel Messi men däremot präglat Neymar.
I Yamals fall verkar han dock ha alla verktyg för att kunna ta den lekfullheten ytterligare ett steg.
För samtidigt som han behandlar en Champions League-scen som en gatumatch i Rocafonda så testar han sig konstant fram på sin kant med fascinerande precision, känsla och uppfattning av omgivningen. La Masia-skolningen har gett honom speluppfattningen och lagkänslan som förhöjer den bländande tekniken ytterligare ett steg. I lägen en ung Neymar sannolikt hade tagit en extra fint så slår Yamal i stället ett yttersideinlägg. De patenterade yttersidor som han sannolikt börjat slå så frekvent och ofta för att han är fast besluten att få det som en specialitet på sitt EAFC-kort (jo, han har öppet legat på EA Sports som gör spelet gällande att få just ”trivelan” som specialitet).
Om inte faktumet att han behövde varva EM-matcher med hemläxor i somras var nog så kan även hans barnsliga drivkraft ibland påminna om hans ålder.
Men känslan är samtidigt att hans orädda, kaxiga och extremt sevärda spelstil inte är en åldersfråga utan kort och gott en Lamine Yamal-fråga.
”Den perfekta dopaminframkallande fotbollsstjärnan”
Nu kanske inte Lamine Yamal borde fortsätta följa Neymar-fotspåren resterande karriär, med tanke på att Neymar ändå (väl?) inte nådde sin fulla potential på grund av allt från karriärval och skador till leverne och attityd.
Men samtidigt så vandrar Yamal på en fotbollsväg som ingen vandrat förut. För Neymar var aldrig La Masia-fostrad från sjuårsålder. Bollkonstnären Neymar, och alla andra riktiga ”artister” och fotbollsunderhållare vi sett genom fotbollshistorien, var dessutom produkter av en helt annan tid i fotbollshistorien än den vi upplever nu.
För att citera The Guardian-journalisten Barney Ronay så är Lamine Yamal den första riktiga superstjärnan som dykt upp i vår kroniskt uppkopplade samtid. Den perfekta dopaminframkallande fotbollsstjärnan som väcker frågan huruvida Barcelona som klubb på sikt skulle tjäna mer på ett riktigt bra Lamine Yamal-klipp från tisdagens CL-retur mot Inter än på att vinna själva matchen utan Yamal-inblandning. Spelaren man vill ska ha bollen konstant bara för att man vill se vad han ska hitta på den här gången.
Ronay har en poäng ska sägas – även om nog varken Barça eller Yamal själv skulle se mer vinning i ett bra Yamal-klipp över ett lagavancemang.
Däremot går det att ifrågasätta Intertränaren Simone Inzaghis påstående.
50 år är i underkant.
För det här har vi faktiskt aldrig sett förut.
Och vad det ska leda till ska bli extremt fascinerande att följa.
För han är ju bara 17 år trots allt.
