Bank: Isak var bäst året när mycket gick snett
MANCHESTER. Den här gången är Guldbollen en påminnelse lika mycket som ett pris.
Lyft blicken, titta upp från botten:
Där uppe var han, Alexander Isak. Så bra var han, så bra är han egentligen.
Ett par vita Louis Vuitton-sneakers i kalvskinn glider in över tröskeln, och det är väl en påminnelse det också:
Alexander Isak går inte. Han flyter.
Innan vi går in på året som gått, på den argumentatoriska tyngden bakom en utmärkelse, så vill jag dröja lite i en annan fråga än vem som är bäst.
Vem är snyggast?
Ingen vinner titlar genom att vara estetisk, däremot vinner man både uppmärksamhet och intresse genom att spela fotboll som inte påminner om andras fotboll.
Alexander Isak kan göra mål, det är det många som kan (Viktor Gyökeres, för att ta en, är ännu bättre på det). Han kan lyfta ett lag, det kan ännu fler.
Men Isak kan, som sagt, flyta också.
Då hade fem spelare slagläge
Jag går igenom listan över 79 tidigare Guldbollen-vinnare för att hitta någon som har en så tydlig estetik som katten från Bagartorp, utan att lyckas. Agne Simonsson var elegant, Bosse Larsson hade sitt radierande fotbollsintellekt. Torbjörn Nilsson kontrollerade tiden, Anders Limpars fötter elvispade, Glenn Hyséns raka majestätiska rygg saknade motstycke. Zlatan Ibrahimovic… var en MMA-fajter med ballerina-fötter, större än alla.
Men ingen på den här sidan Thierry Henry har flutit fram förbi försvar som Alexander Isak kan göra när han är i form.
Ta den där dribblingsraiden mot Everton 2023, där han spelade fram till ett öppet mål: elegansen, stilen, attityden, den sexiga coolheten i det hela. Va va voom, som det hette när Thierry Henry flöt fram på sin tid.
Man kan se en siluett och ändå se att det är Alexander Isak. Flytande materia.
Jag vet inte om det gör en spelare mera känslig för variationer i form, men det är ändå där vi landar i en diskussion om Guldbollen 2025.
Det har ju inte varit bra.
Eller, det började helt otroligt bra. Om jurymötet hade hållits i slutet av maj hade champagnekorkarna smällt sönder taket. Dejan Kulusevski och Lucas Bergvall stod med händerna om Europa League-pokalen (med trasiga ben/fötter, men ändå). Emil Holm hade just älgat hem Bolognas första titel på femtio år. Viktor Gyökeres var världens bäste målskytt, och färsk dubbelvinnare i Portugal. Alex Isak hade slutat tvåa i Premier Leagues skytteliga, och lett Newcastle till en historisk första titel på en mansålder.
Och landslaget? Jo, det skulle ju bara klaras av ett bekvämt kvalspel under hösten, sedan väntade ett VM för ett lag som i och för sig läckte in mål – men vars offensiva potential sände chockvågor ut över kontinenten.
Tre, fyra, fem spelare hade slagläge när guldbollsracet svängde in på upploppet och…
…in i höstmörkret.
Isaks siffror har störtdykt
Huvudkandidaterna – snabbt de enda kandidaterna – Viktor Gyökeres och Alexander Isak träningsstrejkade sig till drömövergångar, men hackade sig igenom sina första månader i Arsenal och Liverpool. Landslaget hade stjärnglans på papper, men var inte ens ett lag på planen. Jon Dahl Tomasson-eran slutade i ett dike, när det inte fanns något förtroende kvar.
Där var vi när vi, i slutet av november, skulle svara på frågan om vem som varit den bäste svenske fotbollsspelaren under de tolv månader som gått.
Viktor Gyökeres? Alexander Isak?
Precis som i fjol fanns det inget självklart svar. Ändå var allt väsensskilt den här gången. Då fanns fyra, kanske fem kandidater som gjort enorma fotbollsår. Den här gången fanns två som gjort enorma fotbollshalvår.
Tittar man kallt på saken går det att konstatera att december-mars var Alexander Isaks tid, att april-november varit någon annans. Oftast Viktor Gyökeres. Man kan också slå fast att Gyökeres anpassning till Arsenal inte varit en succé, men att hans nyttiga forwardsgnuggande tillfört saker i ett lag som gått som tåget.
Isaks alla underliggande siffror har störtdykt jämfört med tiden vid Tyne. De överliggande också, så att säga.
Hur väger man det mot varandra? Den som låtsas som att det är lätt kan gå och lägga sig.
Den som inte trivs med bilden av Alexander Isak med en guldboll i händerna har jag svårt att trivas med.
Han föddes i Solna 1999, samma höstvecka som Zlatan Ibrahimovic debuterade i allsvenskan, samma vecka som AIK spelade de där matcherna mot Barcelona och Arsenal Champions League, samma vecka som Liverpool förlorade ett hemmaderby på Anfield.
I närapå tio år, sedan han satte eld på allsvenskan, har det känts som en tidsfråga när han skulle angöra den här hamnen, nå den här nivån, få den här utmärkelsen.
Nu är Alexander stor, störst. Han fick inte priset året han var som bäst, men han var bäst året när mycket gick snett.
På andra sidan Guldbollen väntar en sista bonuschans att nå VM, en ny förbundskapten och ett nytt Liverpool FC. Utmaningar finns, möjligheter finns sannerligen också. Det finns fortfarande utvecklingspotential i Alexander Isak; han kan bli ännu starkare, ännu bättre på att ta sig in i matcher som inte går åt hans håll, ännu bättre på att stjäla enkla mål.
2025 var vad det var. Nu går vi in i 2026.
Eller flyter. Det beror lite på vem man är.
