BANK: Truppen är inget att lita på, men vad skulle han göra?
Med gem, gummiband och en rulle genomskinlig tejp lyckades Graham Potter få ihop en kvaltrupp.
Nästa steg?
Att trolla ihop ett lag världen kan sympatisera med.
För snart två år sedan gick jag runt i München och tappade balansen av en gulblå stormvind. För första gången sedan den fullkomliga ryska invasionen skulle ett ukrainskt landslag spela mästerskapsfotboll, och kraften i det var omöjlig att värja sig mot.
Andrej Sjevtjenko höll tal på Wittelsbacherplatz, förbundet hade gjort en installation av fotbollsläktare från det sönderbombade Charkiv, och inne på Allianz Arena skanderade en samlad publik – rumäner, tyskar, ukrainare – en och samma sak om och om igen:
– U-KRA-INA!
Himmel och vetefält vajade i vinden, Ukraina med nio miljoner människor på flykt och tiotusentals civila offer för ett vidrigt attackkrig och ändå: ett fotbollslag som tog dem dit.
Nu ska de möta Sverige, på neutral plan för att slippa flyglarmen. Det är klart att Ukraina har allas sympatier.
Sverige?
Jag slår mig ner på ett sponsorkontor i Solna och hör Graham Potter rabbla namnen som ska rädda landslaget in genom VM:s sista sidodörr. Kristoffer Nordfeldt som ende målvakt med landskamper, Herman Johansson som ensam högerback. Gustaf Nilsson med som (lång) nödlösning, Williot Swedberg med för första gången och trettitredje gången gillt för Eric Smith.
Jag tittar på den där truppen och får samma känsla som i höstas, men med darrigare ben:
Oj, så mycket begåvning.
Aj, så lite stadga.
Öppna spjäll bakåt
Efter kvalkatastrofen har jag hört mängder av spelare i det här laget ge uttryck för variationer på temat ”det är svårt att säga hur det kunde gå så dåligt”, men det är det ju inte alls. Det är tokenkelt. Sverige gapade efter mycket, Narkissos-tittade i spegeln och blev förälskade i sig själva. Öppna spjäll bakåt, fritt blås framåt eftersom de ju var så bra, så snygga och spetsiga, så resten skulle väl lösa sig per automatik?
Tills det inte gjorde det, när tvivlen flyttade in och absolut inget fanns kvar att hålla sig i. De fick lektioner av ett ödmjukt, kämpande Kosovo två gånger om. För så funkar fotboll. Sverige hade förvandlats till ett dumt, naivt, osympatiskt lag som gapade efter mycket och miste allt utom en play-off-chans.
Innan det där laget funderar på VM måste de hitta ett sätt att förtjäna sympatier igen.
Tips: För att bli ett lag värt att gilla börjar man med att bli ett lag över huvud taget. Ett som sitter ihop, som förstår sina brister och kvalitéer och gör varandra bättre.
Alex Isak är skadad, Dejan Kulusevski tragiskt nog långt bort från fotbollsplanen.
Jag frågade Graham Potter vilka spelare han kan luta sig mot, vilka som ger honom stabilitet. Han pratade om utveckling, om hur man bygger kontinuitet – vilket man inte gör på tre dagar i Valencia. Och sedan pratade han om vilken massiv utmaning de här matcherna är, sorten en spelare drömmer om ett helt liv.
Han har ett par dagar på sig att få spelarna att förstå vad de ska göra, hur de ska göra det, och egentligen är väl själva spelidén det enklaste?
Krymp, försvara, värdera – och släpp Viktor Gyökeres fri att skada Ukraina när ni får chansen.
Truppen han tog ut är inget att lita på, men vad skulle han göra?
– Det är en bra mix av erfarenhet och talang, sa han.
Brinner för det här permanent
Nja. Han har tagit ut tio spelare som gjort mindre än fem landskamper, sju av dem har gjort ingen eller en landskamp. Det kommer att handla mindre om erfarenhet, mer om egenskaper. Melker Ellborg, till exempel, har aldrig varit nära ett a-landslag – men han löste det lysande när han kastades in i Malmö FF i allsvenskan, när han skickades in på det djupa i europaspelet, när han debuterade i Sunderland. Då har man något.
Williot Swedberg? Självförtroende och poäng. Eric Smith? Flexibilitet och ledarkvalitéer. Roony Bardghji, Taha Alu, Gustav Lundgren, Elliot Stroud? Game changers, för att använda ett Jon Dahl Tomasson-uttryck. Lucas Bergvall? Áve, Maria, grátia pléna och så vidare. Och Gustaf Nilsson? Om det nu blir en sistakvart med desperata bollar in mot straffområdet så finns det ingen svensk spelare man hellre har där.
I veckan skrev Graham Potter på en kontraktsförlängning och visade att han (tills vidare) brinner för det här permanent, nu har han tagit ut en spräcklig spelartrupp som har ett par dygn på sig att komma överens om vilken sorts lag de vill vara.
De möter ett skadekrisande Ukraina som får alla sympatier gratis.
Jag hoppas att Sverige gör ett försök att förtjäna våra.