World Sevens football – framtidens turnering
Publicerad 2025-05-27
ESTORIL. Turneringen har kallats ett jippo och kritiken har varit hård.
Sportbladet åkte till Portugal för att se vad som krävs för att vinna 25 miljoner kronor och möts av pumpande musik, rök och koreograferade entréer.
– När jag kom hit kändes det som jag skulle på någon galen fotboll, säger Manchester Uniteds Gabby George.
Den portugisiska kuststaden Estoril är känd för jetset, kungligheter och kasinon. Nu är den också platsen för premiärupplagan av World Sevens, en sjumannaturnering med en prispott på fem miljoner euro – motsvarande 50 miljoner kronor. Hälften går till segrarna. Det är korta matcher, små planer och stora namn.
– Vi sa väl alla att vi skulle vara backup, men sen blev det som det blev, säger Julia Zigiotti Olme.
Kritiken: ”Ett jippo”
I skuggan av Champions League-finalen avgörs turneringen som har väckt uppmärksamhet. Kritiker har kallat den ett jippo. Frågor har ställts om syftet, tajmingen och formatet.
– Det är klart att det är tajt med matcher. Hela året har varit intensivt, och nu när säsongen är slut börjar landslaget direkt. Men man behöver hålla igång så ha kul på plan här, eller på en annan, det är ungefär samma sak, säger Zigiotti Olme.
Hon erkänner dock att hon var skeptisk till en början.
– Jag trodde väl inte att det var sant, att vi skulle vara med men nu när man är här så är det väldigt roligt.
Rosengårds medverkan under pågående säsong har ifrågasatts. Caroline Seger, som tillhör turneringens spelarråd, har tagit del av kritiken som omgärdat turneringen slår i från sig.
– Jag har inget problem om folk har åsikter – om de är källkritiska och har gjort sin hemläxa. Men vi är inte här för att göra ett jippo, utan tvärtom.
Stjärnglans och glädje: ”Vi firar för lite i damfotbollen”
Bayern München, som nyligen firade dubbeln hemma på Marienplatz i München, ångar på som ett tåg utan bromsar. Och de gör det med stil.
– Det var länge sedan det var en sån sorts glädje, säger Linda Sembrant.
Tuva Hansen sliter av sig tröjan efter ett mål och kastar sig mot reklamstaketet för att fira med Georgia Stanway, Klara Bühl och de andra. Målgester planeras. Vissa faller platt, andra blir succé.
– Jag failade direkt, ja. Men jag försökte rädda upp det, säger Zigiotti Olme efter ett försök att göra masken.
I nästa match? Då slår hon sig ner och dricker te som firande.
– Vi firar för lite i damfotbollen, så jag säger go ahead, säger Rosengårds Jo-Ann Cronquist.
”Senast jag spelade sjumanna var i skolan”
World Sevens spelas på Estádio António Coimbra da Mota, men arenan som byggdes samma år som första världskriget bröt ut är ombyggd. En barläktare på ena kortsidan, spelarlounge på den andra. VIP-hyllan kantar långsidan, där är vinet upphällt och snittarna står framdukade. Spelarna kommer och går mellan lounge, matsal och match – atmosfären är avslappnad.
– Jag är sjukt glad att jag har varit med om detta, säger Emma Pennsäter.
– De fixar allt. Det kom någon med ett Powerade-flak och jag sa att jag kan ta dem, men då sa de: ”Nej, du ska inte bära – du ska spela.” Det känns väldigt värdefullt.
Den liknelsen som återkommer allra mest är ändå: fotbollscup.
– Det är någonstans den känslan vi hade. Det är någonstans därför vi började spela fotboll när vi var små. Man älskade det, säger Linda Sembrant.
Jess Park i Manchester City skrattar:
– Senast jag spelade det här var väl i skolan.
Linda Dallmann minns tillbaka:
– Då när det bara var kul att spela, sen titta på matcher, sen spela igen och kanske äta lite däremellan.
Spex före fotbollen
Bayern München är inte bara i förarsätet när det kommer till målgester utan även i entréer.
– Var det en bra fisk?, undrar Linda Dallmann efter gruppfinalen mot Manchester City.
Då hade tyskorna orkestrerat en fiskare som fick napp. Linda Dallmann var fisken som blev fångad.
– Jag tränade på det innan, säger hon.
För här läggs det mer tid på att träna in koreograferade line-ups än hörnvarianter.
– Vi fokuserar mer på vad vi ska göra när vi går in. Vi måste sätta det här. Vi måste träna på det, förklarar Linda Sembrant.
I semifinalen formar laget en cykel. Den svenska mittbacken torkar svetten på Linda Dallmann i sadeln. I finalen? Då arrangerar de en konsert till ”I Love Rock ’n’ Roll” – och Dallmann avslutar med en stagedive.
– Det var Caro Simons idé. Hon har så många knäppa idéer.
Manchester United vill inte vara sämre. De hjular in. De dansar limbo. De bygger en mänsklig pyramid.
– Grace (Clinton) och Celin (Bizet) gör det varje dag på träning. Det var väl deras idé, skrattar Gabby George när hon får frågor om deras hjulande.
Caroline Seger slår sig ner i på en blå trappa bakom arenan, brandad i turneringens turkosa logga. I början av året fick hon ett samtal om turneringen.
– De ville ha spelares input. Det var viktigt för dem, och då kändes det naturligt för mig att hoppa på.
Men hon hade svårt att förstå hur de skulle få ihop allt det som de lovade. De hade kommit en bit på vägen, men det verkade alldeles för storslaget.
– Jag tänkte herregud hur ska ni hinna detta på den här tiden, men när jag kom igår och såg detta så kände jag fan vad bra och hårt de har jobbat. Och igen så här, allt de har lovat har blivit verkligt.
Seger, tillsammans med Anita Asante, Tobin Heath, Laura Georges och Kelley O’Hara, utgör spelarrådet. De har diskuterat allt från hotellstandard till matchtempo.
– Bra mat, bra vila mellan matcherna – alla de där små sakerna som gör skillnad, säger Seger.
Jennifer Mackesy, en av grundarna, är nöjd.
– Det här är ett komplement. Jag njuter av varje ögonblick av det här nya formatet, men jag kommer gå tillbaka och vara taggad på elvamanna.
Caroline Seger njuter också och även om hela eventet är väldigt amerikaniserat tycker hon att den traditionella damfotbollen har något att lära.
– För i Sverige har det inte hänt någonting i damallsvenskan, eller ja det är ju Hammarby. Deras supportrar är fantastiska, säger hon och fortsätter:
– Men det är ju ingenting mer än en korv en glass och en kaffe. Man kanske gillar det traditionella. Jag vet inte. Men vi har aldrig testat något nytt heller och ibland måste man kanske vara lite innovativ, gå andra vägar och faktiskt testa. För mig veterligen har vi inte lockat publik till damallsvenskan byt he old way.
Här är det en DJ som pumpar musik, rök som sprutar bakom mål när det rasslar i nätet och publikuppvärmare som kastar t-shirts. När straffsparksläggningen mellan Manchester City och Ajax ska dra igång får spelarna gå fram till ledmotivet från ”Hajen”.
I flera matcher får lagen fint stå och vänta på att speakern ska bli klar med det som sker ute i publiken innan de kan sparka i gång. Emma Pennsäter är inte heller främmande till att det finns en del att lära.
– Det märks att det har tagit lite från USA. Men absolut, någonting kanske tar med sig. Kollar man bara på musiken. Det finns ju hockey också. När det blir pauser så kör man lite musik.
Nästa turnering planeras till USA, senare i år och det finns förbättringspotential. Under den första upplagan av World Sevens var det glest på läktarna.
Pengarna talar: ”En väckarklocka för UEFA”
Prispengarna sticker ut. Vinnarna får 25 miljoner kronor – 10 miljoner mer än segrarna i damernas Champions League.
– Det borde vara en väckarklocka för UEFA, säger Laura Coombs.
– Det är klart det är mycket pengar. Det skulle vara jättestort för oss. Men jag låter inte det vara i vägen – vi är här för att ha kul, säger Uniteds tränare Marc Skinner.
I finalen besegrar Bayern München Manchester United – de två lag som spexat mest, sänkt axlarna mest och kanske haft allra roligast.
– Även fast det alltid är seriöst när man spelar, och alla vill vinna, så blir det en annan atmosfär. Min förhoppning är att de ska kunna ta med sig minnena, tänka: Fan vad häftigt och kul det här var. En paus i allt det andra, säger Caroline Seger.
Kanske är det just det World Sevens handlar om och spelarna hoppas det kommer tillbaka.
– Jag tror absolut det är en del av framtiden säger Manchester Citys Vivianne Miedema.
