Fanny Andersson om tunga korsbandsskadan: ”En chock”
Publicerad 2025-06-06
Fanny Andersson, 30, skulle leda IFK Norrköping mot nya framgångar – men så gick korsbandet av.
Nu är fokus snarare att lära sig gå normalt igen.
– Varje dag har varit ett kryss i almanackan, säger IFK Norrköpings lagkapten.
Solen skiner i Norrköping när Fanny Andersson kopplar upp för ett videosamtal. Det har gått drygt en månad sedan hon opererades, och nu beskriver hon läget som helt okej.
– Jag har förstått att just den här perioden gör man mycket små framsteg.
Hon kan äntligen använda båda benen igen, gå utan kryckor och har fått börja cykla.
– Lite sådana saker som gör att man kommer tillbaka som människa.
Men det har varit en tuff tid sedan olyckan i damallsvenskans blott tredje omgång.
– Jag kände: oj, det där var inte bra. Nu missar jag nästa match. Det var väl så långt hjärnan kunde tänka.
Det var i första halvlek hemma mot AIK som Andersson landade illa. Det handlade inte om en vridning i knäet, utan snarare en översträckning.
– Jag kom rakt ner med knäet, så när det hände var det bara en chock.
Till en början var det ingen som insåg hur allvarligt det var när lagkaptenen blev utburen på bår.
– De på bänken trodde att jag hade blivit stämplad. Så jag fick bara: ”Nej, nej, det är knäet.”
”Då kom tårarna”
I halvtid undersöktes hon igen. Det var då hon fick höra att det förmodligen handlade om korsbandet.
– Då kom tårarna. Maja Regnås Valcic satt med mig, och hon har haft två korsbandsoperationer, så det var när jag såg hennes reaktion som jag insåg hur tuff vägen tillbaka är.
Till en början var det svårt att ens klara av enkla vardagssysslor – som att ta sig till toaletten.
– Det är hemskt.
Hon skrattar till när hon säger det. För den allra värsta perioden är över, och nu går det att skratta åt minnet.
– Jag har inte behövt uppleva det så mycket i min karriär. Som tur är har jag en snäll pojkvän här hemma som har servat mig ganska rejält.
Pojkvännen Jonatans hockeysäsong hade precis tagit slut, och eftersom han är utlandsproffs kommer han kunna vara hemma till slutet av juli.
– Det var tur i oturen att han var hemma. Annars hade jag väl fått flytta hem till mamma och pappa eller nåt. Men han har ju fått spendera sin semester med att vara min personliga assistent.
Tacksam för stödet
Under de första veckorna blev det mycket soffläge. Hon fick tiden att gå med tv – sport, serier och filmer.
– Det har väl blivit en del skärmtid också. Egentligen har jag bara försökt få tiden att gå.
Hon är tacksam för det stöd hon haft, både hemma och i klubben. Lagkamrater, lagläkaren och deras fysio har alla funnits där när det behövts.
– Det är inte bara knäet som ska rehabas. Man ska våga med huvudet också, så det är sådana spärrar att ta sig igenom. Jag har haft ett jättebra skyddsnät i IFK.
Just nu går det dock tungt för IFK Norrköping. Laget har inte vunnit i damallsvenskan sedan matchen mot AIK, när Andersson gick sönder, och ligger på elfte plats.
– Det gör det ju så klart ännu jobbigare. Jag vill att det ska gå jättebra, och då är det frustrerande att inte kunna bidra mer än att stå vid sidan. Vi har haft mycket marginaler mot oss, mycket otur. Förhoppningsvis vänder det snart.
Förutom hemmamatchen mot Häcken – då hon fortfarande var medicinerad efter operationen – har hon sett så mycket hon har kunnat. Allra helst på plats.
– Det är klart att man egentligen vill spela, men samtidigt är det kul att vara på plats och kunna bidra med det lilla man kan.
Ser fram emot cykelintervaller
Rehabtiden för en korsbandsskada brukar vara runt ett år. Men så långt fram vill Andersson inte tänka.
– Nu försöker jag bara vara här och nu. Göra det jag ska för dagen, och få nya övningar varje vecka.
Till helgen kommer hennes gamla klubb Piteå på besök, och Andersson ser fram emot att träffa kompisarna som är kvar där. Sen blir det fullt fokus på en ny bra rehabvecka.
– Det är sjukt att säga att man ser fram emot att köra cykelintervaller, säger hon och avslutar:
– Just nu handlar det bara om att få tillbaka ett normalt gångmönster. Inte halta. Få rörlighet i både böj och sträck. Det är små steg – men väldigt viktiga för att kunna må bra i framtiden.
