Bank: Alla borde fatta hur Sverige ska spela
Seriefinal och titeljakt och Sexiga Sverige stormar fram igen.
Positivt: Sverige börjar förstå hur de ska spela.
Negativt: Det borde rimligen alla andra börja fatta också.
En kort lägesavstämning av slagstyrkan inför en gruppfinal i Nations League:
En sak Sverige och Slovakien har gemensamt är att båda har en ordinarie, ung center i en portugisisk mästarklubb, en som startar varje match, som ligger i det absoluta toppskiktet för förväntade mål.
Men om vi nu ska vara såna så… Slovakiens Róbert Boženík har hittills inte gjort mål vare sig i ligan eller Nations League. Det har Viktor Gyökeres. Sexton ligamål, fem i landslaget.
– Han är en maskin. En maskin! som Boženík sammanfattar saken.
Jag vet inte med er, men jag kan själv fortfarande bli fnissig när jag tänker på att Sverige ska spela fotboll med en gammaldags måljägare på topp, understödd av totalfotbolls-dynamon Dejan Kulusevski och konstnären Alexander Isak. Att det är den offensiva kraften som Sverige har i sitt landslag.
Och det handlar ju inte bara om kraft. Det handlar om vilja också, om idéer. När Sverige körde över Slovakien i Bratislava (i en halvlek, innan de tappade både match och poäng) stod Jon Dahl Tomasson konstant vid sidlinjen och vevade intensivt med pekfingret i luften.
Vi såg, så att säga, sällan Lars Lagerbäck göra så. Han hade varken för vana att hålla pekfingrar i luften eller att spela en fotboll som såg ut så här.
Full fart framåt, aggressivt hög press, man-man-spel över hela planen, mittbackar som följer mötande anfallare i rygg, innermittfältare som rusar oftare än de zonspelar, vingbackar som forsar fram.
Funktions-Salétros och modige Ayari
Nu är det hemmaplan, slagläge. En poäng vore tabell-tillräckligt, men sådär tänker inte Sverige längre. De har visat sina kort, de har en spelidé och spelare som investerar i den. De har, vad det verkar, till och med en startelva (eller åtminstone en balans) som börjar sätta sig.
Tre mittbackar, två fysiska vingbackar, funktions-Salétros och modige Ayari i hjärtat.
Slovakien på nationalarenan i kväll, och jag kommer att gå dit med en känsla och en tanke.
Känna: Det här är spännande! Det här är kul!
Tänka: Det kommer inte att bli samma match en gång till.
Slovakiens förbundskapten Francesco Calzona är en kompetent fotbollstränare, men det hade han inte behövt vara. En medelbegåvad schimpans med ett Wyscout-abonnemang hade kunnat räkna ut hur ett lag som Slovakien effektivast möter ett lag som rusar upp i press som Sverige gör.
Som kaptenen Milan Škriniar sa i veckan:
– Ibland måste vi värdera när vi kan spela vår fotboll och när vi inte kan det. Vi kan bryta upp deras former, ta djupledslöpningar, skapa ytor.
Med andra ord: Spela över eller förbi pressen, inte in i den. Var lite primitiv, lite rak, lite enkel. Som Estland (utan kvalité) gjorde mot Sverige i Tallinn.
Vad händer då?
Jag frågade Jon Dahl Tomasson senast, han pratade om att ”hålla bollen i laget”, ”spela mycket framåt” och ”försvara kompakt på deras planhalva”.
Det är jag nyfiken på
Det är inte rubrikerna för en Plan B, direkt. Det är en trosbekännelse till en fotboll utan backspeglar, en fotboll som kanske inte vill värdera när den ska spelas eller inte.
Kanske… Marseille-fotboll? OM plockade in De Zerbi, fick en underbart offensiv fotboll, vräkte in mål. De Zerbi är talibansk med sina idéer, de ställer samma krav på fysik som Tomassons, men ibland kommer den med en prislapp.
Senast mötte de bottengänget Auxerre hemma, tryckte plattan i mattan, och låg under med 3–0 i paus.
Hade de kunnat göra fyra mål själva? Absolut. Men riskkalkylen var hemsk, de spelade sin fotboll istället för att spela en match (ni vet, två lag möts, och vill olika saker).
Jag är nyfiken på att se hur Jon Dahl Tomasson hanterar ett annat Slovakien, hur bra Sverige är på att vrida matchen åt sitt håll ändå.
Och så ska vi få se Gyökeres, Isak och Kulusevski. Det kommer definitivt att bli intressant, det kommer säkert att bli roligt också.
