Ett långfinger rakt i ansiktet på polisen
Simon Bank om hävda kravet
Polisen tvingas backa från sin akuta linje, dialogen de sa sig ha haft med fotbollen var visst inte så mycket till dialog.
Som en vis man sa:
Det kan inte komma som en överraskning.
Det finns saker som är enkla, det finns saker som är svåra, det finns saker som framstår som helt och hållet omöjliga att lösa.
Men låt oss börja med det som är enkelt.
När polismyndigheten nu finner för gott att backa från den hårda linjen kring maskeringsförbud och avbrutna matcher så är det ett personligt nederlag för Per Engström, gruppchef inom Nationella operativa avdelningen (Noa).
Han har ägnat de senaste veckorna åt att rida ut i löddrig attack mot klubbar, intresseföreningar och supporterorganisationer. Han har sagt att de varit överens när de inte alls varit det, han har sagt att det akuta kravet att arrangörer ska bryta matcher vid ”organiserad maskering” inte kan överraska någon när alla verkat närmast chockskadade. Han har sagt att det inte funnits någon bättre eller sämre tidpunkt att genomföra kraven.
Och här står vi nu.
Svag kommunikatör
Polisen skjuter upp sjösättandet av den striktare ordningslinjen. De gör det eftersom frågan inte förankrats tillräckligt bland övriga intressenter inom fotbollen.
Det är, med andra ord, väldigt enkelt att konstatera att Per Engström är en ganska svag kommunikatör, att han inte gjort ett superjobb med det här med fotbollen. Polisen erkänner ju det själva, genom sitt beslut att ta ett steg tillbaka.
Ordningslagen har haft sin formulering om maskeringsförbud sedan 2017, med noll eller inget resultat på fotbollsläktarna. Ändå är det förstås utmärkt att polisen inte försöker hamra in en total konflikt just precis nu, omgående. Det hade inte bara lett till evighetslånga matcher i omgång 24 av allsvenskan – det hade i värsta fall också kunnat leda till ett rent farligt ordningsläge kring vissa av matcherna.
Men det här betyder ju inte att själva grundfrågan försvinner.
Är det okej att bryta mot lagar på läktare? Varför ska det vara det?
Innan polisen backat skrev jag en text om tidsandan, om varför det inte är en slump att hårda-tag-reformer radas upp just nu, överallt. Intill den texten fanns en läsaromröstning med frågan ”är du positiv eller negativ till polisens nya maskeringsdirektiv?”.
I den aktiva, högljudda delen av fotbollsmiljön hade 99 procent svarat negativt. Här svarade hälften att de var positivt inställda till polisens kamp mot maskering.
Ett långfinger i ansiktet på polisen
Siffrorna skulle inte passera en akademisk granskning, men felmarginalen är inte större än att det går att utläsa något av det.
Jag tror – vet – att väldigt många har svårt att köpa att ståplats ska få bryta mot lagen utan konsekvenser. Många tycker att ”det är väl bara att gå upp på läktaren och köra ut dom”?
Och det är här det blir komplicerat.
Framför allt är det här polisens (Per Engströms) självmål blir så frapperande. Det finns ju en glödande grundfråga som varken supportrar eller klubbar eller intresseorganisationer har en lösning på:
Varför ska just ni få bryta mot lagen? Vilka konsekvenser är rimliga för den som gör det?
Det ÄR ett problem för respekten för rättssamhället att varje helg få bilderna av hur tio poliser står tio meter ifrån en plats där lagbrott begås, utan att göra något åt det. Det är ett långfinger i ansiktet på polisen.
Det pratas ofta om ”dialog”, men har polismyndigheten ens rätt att föra en dialog som innebär att man köpslår med… lagen? Att upprätthålla lagar är, så att säga, deras jobb.
Fotbollen är intressant eftersom den är ett destillat av frågor som jag antar att polisen ställer sig varenda vecka. Kan man se mellan fingrarna med mindre brott i ett riskzon för att komma tillrätta med allvarligare brott längre fram?
Det händer hela tiden.
Problemet med fotboll är att det är så tydligt, så visuellt slående, så frekvent förekommande. Det finns ingen annan arena där konfliktlinjerna mellan kaos och kontroll är schemalagda på det sättet. ”Gå på match, se lagbrott och banderoller om att polisen är bastarder, se polisen göra ingenting”.
Alla som vistats i fotbollsmiljön vet att argumentet ”gå upp och ta bort dom” är ett recept på katastrof (om vi inte vill förverkliga en totalrepressiv polisstat). Alla vet att argumentet ”det är väl bara att se till att visitera bort fyrverkerierna” saknar verklighetsförankring.
Det gissas, det höftas, det fattas beslut som inte etablerats med intressenter – och så länge som det är så kommer inget att lösas, någonsin.
De allra, allra flesta är fruktansvärt trötta på det här
Den här gången backade polisen, nästa gång behöver de ha lärt sig något av det. Dialog, sägs det – men varje dialog om supporterlivet på läktarna måste ta avstamp i evidens och pragmatism.
De allra, allra flesta upplever att de är trygga på läktarna. De allra, allra flesta matcherna genomförs utan allvarliga störningar. De allra, allra flesta i samhället tycker att lagar finns av en anledning, och att den som vill ändra dem borde använda demokratiska vägar. De allra, allra flesta är fruktansvärt trötta på timslånga matchavbrott.
Jag tror att de allra flesta förstår att det fortfarande finns strider som är värda att ta för ordningsmakten när det kommer till hur fotbollsmatcher genomförs här i landet.
Vid det här laget borde de i alla fall ha lärt sig exakt hur man inte ska göra det.