Dokument: Så slog Tottenham i botten
Publicerad 2026-04-18 10.06
Tottenham står på randen till att åka ur Premier League.
Sju år av identitetssökande, offentliga utbrott, tappade spelargrupper, ifrågasatta värvningsstrategier, bristande vinnarmentalitet samt sex huvudtränare har lett dem hit.
2019: Slutet på en era
I slutet av maj, fyra dagar innan Champions League-finalen i Madrid, samlade David Levy ihop Tottenhams trupp.
Som ordförande hade han – med hjälp av en sponsor – ordnat en överraskning till samtliga spelare inför matchen mot Liverpool. I små eleganta boxar låg dyra lyxklockor, vackert ingraverade med texten...
... Champions League-finalist 2019.
En av de som inte kunde tro sina ögon var Hugo Lloris – och reaktionen hade ingenting att göra med klockans materiella värde.
Året innan hade den rutinerade målvakten blivit världsmästare med sitt Frankrike. Att han skulle vakta målet i Madrid innebar att han ingick i den exklusiva skara som gjort tre stora finaler i tät följd, inklusive EM 2016.
– ”Finalist”. Vem gör så i ett sådant läge? frågar sig Lloris i sin självbiografi som släpptes fem år senare.
– Jag har fortfarande inte kommit över det, och jag är inte den enda. Om vi hade vunnit hade han aldrig bett om att få tillbaka klockorna för att gravera in ”vinnare”.
”Var förutbestämt”
Champions League-finalen, som var Tottenhams allra första, blev inte en av de mer minnesvärda – varken för Londonklubben eller de neutrala åskådarna.
Efter 24 sekunders spel tilldelades Liverpool en straff då bollen träffade Moussa Sissoko i armhålan, för att sedan studsa vidare ut på undersidan av armen. Från den 2 juni 2019 skulle regelverket skrivas om, vilket betydde att en spelare friades från hands om bollen träffade en annan kroppsdel först. Finalen spelades den 1 juni.
Liverpool, som tog ledningen via Mohamed Salah, vann till sist matchen med 2–0 och firade med de tillresta supportrarna till tonerna av Dua Lipas ”One Kiss”. Stämningen bland Tottenham-spelarna var desto mer dämpad under hemresan dagen därpå.
Lloris anser att den där klockan som Daniel Levy så glatt överlämnat ett par dagar tidigare symboliserade ett mindset som fransmannen inte ville ha del i.
– Jag har betydande respekt och aktning för mannen och allt han har gjort för klubben som ordförande – jag lärde känna honom – men det finns saker han helt enkelt inte har känsla för, menar Lloris.
– Hur fantastisk klockan än är har jag aldrig burit den. Jag hade föredragit att det inte stod något på den. Med en sådan gravyr kunde Levy knappast ha blivit förvånad om vi hade legat under med 1–0 efter bara ett par minuter: så var det förutbestämt.
Pochettino lämnade bakvägen
Noterbart var att en viss person saknades på den där resan tillbaka till London. En individ som i hög grad bidragit till Tottenhams konkurrenskraft de senaste åren.
Det sägs att Mauricio Pochettino och hans närmaste lämnade Metropolitano redan en timme efter slutsignal, för att på egen hand bege sig till Barcelona. Ett par månader senare skulle detta ses som ytterligare ett bevis på att tränarens relation till klubbledningen var infekterad.
När Pochettino anlände från Southampton 2014 förde han med sig en anfallsinriktad filosofi som stod i stark kontrast till dåvarande interrimtränaren Tim Sheerwood, men som på många sätt ändå påminde om företrädaren André Villas-Boas (som sparkades i december 2013 efter 18 månader på posten).
Det tog ett tag innan laget hittade sin stabila grund och kontinuitet, vilket hjälptes av att Harry Kane plötsligt utvecklades till en striker i världsklass, samtidigt som nyförvärv likt Dele Alli och Son Heung Min föll väl ut.
Att Tottenham slutade trea i Premier League 2016 och tvåa 2017 (på klubbrekordet 86 poäng) var en sak – framför allt älskade supportrarna att se lagets tydliga identitet på planen och underhållande fotboll.
Efter att ha kvalificerat sig till Champions Leagues slutspel genom seger mot regerande mästarna Real Madrid hösten 2017 – för första gången sedan 2011 – deklarerade Pochettino stolt:
– Vi hör inte enbart hemma bland de bästa i England, utan också i Europa.
”Kommer aldrig hitta en bättre”
Men ingenting varar för evigt.
Månaderna innan den där Champions League-finalen 2019 svarade Pochettino undvikande på frågor om sin framtid, och sade rakt ut att han var ”öppen för vad som” (ett uttalande som han ordagrant skulle upprepa sju år senare – men vi kommer till det).
Under Tottenhams försäsong i Singapore i juli medgav argentinaren att förlusten mot Liverpool var anledningen till att han var kvar.
– Om resultatet hade varit annorlunda kanske man kan tycka att det är ett läge att lämna klubben och ge den en möjlighet till ett nytt kapitel med en ny tränarstab, sade Pochettino.
– Men att avsluta så här? Jag är inte en person som inte möter problem eller undviker svåra situationer.
De problem Pochettino åsyftade hängde framför allt ihop med Tottenhams truppbygge.
Från att ha format relativt orutinerade talanger verkade tränaren nu ha svårare att nå fram till de seniora spelarna. En källa till ESPN hävdade att Pochettinos krav under träningarna ”aldrig hade accepterats av spelare i storklubbar som Real Madrid, Manchester United och Barcelona” eftersom metoderna bara fungerade på de yngre. Den danske mittfältaren Christian Eriksen, som då varit i Spurs i sex år, var en av flera spelare som kände för att testa något nytt.
I slutändan vände sig Pochettino till ordföranden Daniel Levy med budskapet: gör något. Ge mig resurser att ta det här laget till ännu en ny nivå.
Renoveringen fullföljdes bara halvvägs – och efter en knackig start på säsongen meddelade klubben i november att de båda parterna valt att gå skilda vägar.
Den tidigare spelaren och experten Gary Lineker skrädde inte med orden i ett inlägg om argentinarens sorti: ”han hjälpte klubben att prestera långt över sina förutsättningar i flera år. Lycka till med att hitta en bättre ersättare... det kommer inte att hända”.
2020–2021: Tillbaka till pragmatism
Från Mauricio Pochettinos högintensiva positionsspel, till José Mourinhos defensivt inriktade stil.
Det var tvära kast när Tottenhams ledning bestämde sig för att ge jobbet till den förre Chelsea-tränaren, som året innan sparkats av Manchester United.
– Han är en av två topptränare i världen, konstaterade Daniel Levy nöjt.
Visserligen är Mourinhos meritlista lång och beundransvärd – men hans fotboll och metoder gifter sig inte med alla.
Ett tydligt tecken på portugisens bristande samförståelse med spelargruppen skymtades på Etihad Stadium i februari 2021. I halvtid samlades laget – som då låg under med 0–1 mot Manchester City – i omklädningsrummet.
– Ni gör det bra, fortsätt så, sade en optimistisk Mourinho enligt The Athletic.
Spelarna ska ha tittat på tränaren med häpen uppsyn. Förutom underläget hade Tottenham knappt fått låna bollen (35,9 procent av halvleken) samt misslyckats med att registrera ett enda skott på mål eller ens en hörna.
– Du tycker verkligen att det här är bra? svarade en spelare, innan laget gick tillbaka ut på planen och förlorade matchen med 0–3.
Under sina 17 månader som ansvarig lyckades Mourinho tråka ut spelarna på planen med sitt stora fokus på att stoppa motståndarna, irritera dem med sina ärliga utdömanden i intervjuer och driva allt längre ifrån Levy.
Skyllde på spelarna
När Mourinho först klev in låg Tottenham tolva i tabellen, en säsong som sedan hackades sönder på grund av pandemin.
Att portugisen till sist guidade laget till en sjätteplats sågs därmed som godkänt. Under sommaren översåg han klubbens transferaktiviteter ihop med Levy och välkomnade spelare som Pierre-Emile Höjbjerg, Sergio Reguilon, Matt Doherty, Joe Hart samt gamle storfavoriten Gareth Bale.
På det stora hela framstod fönstret som lyckat, även om en extra mittback inte hade skadat.
Många, så väl spelare som medarbetare, kände dock att Tottenham höll på att tappa sig själv. De gånger resultaten gick med dem tillskrevs ofta Kane och Sons superba relation på planen, snarare än Mourinhos instruktioner.
De långdragna och hårda träningarna under Pochettino, som stod i stark kontrast till portugisens slappare sessioner, framstod plötsligt som en dröm. Mourinhos nya assisterande tränare, João Sacramento, ansågs inte vara tillräckligt känslomässigt intelligent för att hantera en grupp Premier League-stjärnor.
Mourinho skyllde i sin tur dåliga resultat på just spelarna, som han också ansåg började få alldeles för stor makt i den moderna fotbollen.
– När min pappa var spelare, innan Bosman-lagen, brukade spelarna stanna i samma klubb i tjugo år, sade tränaren tidigt in på sin sejour.
– Spelaren bredvid honom var densamma, samma mittback framför målvakten, i 15–20 år. Sedan förändrades allt. I relation till oss tränare, till viss del på grund av er (media), förlorade vi den här stabiliteten – det är väldigt pressande.
Vid tiden för Mourinhos avsked i april 2021 ska Harry Kane varit en av få spelare som fortfarande visade lojalitet för tränaren.
2021–2022: Ett ovälkommet tränarval
Av alla dåliga beslut som Tottenhams ledning fattat genom åren är anställningen av Nuno Espirito Santo ett av de mest obegripliga.
Den här gången höll man fast vid en tränare som helst vill spela en defensiv fotboll med fokus på omställningar. Samtidigt visste alla att den då 47-årige portugisen knappast varit klubbens förstaval sommaren 2021.
Nunos cv var betydligt blygsammare jämfört med landsmannen Mourinhos, med fyra framgångsrika år i Wolves som en av de främsta meriterna. Levy hade snarare intresserat sig för namn som Hansi Flick och Ajaxs succétränare, Erik ten Hag.
Till och med Mauricio Pochettino var på tal innan hans dåvarande arbetsgivare, Paris Saint-Germain, satte stopp för en återkomst. Antonio Conte kände inte att Tottenham var rätt klubb för honom (italienaren skulle sedermera göra en u-sväng). Förhandlingarna med Paulo Fonseca respektive Gennaro Gattuso kollapsade, den senare efter protester från Spurs supportrar.
Det går att känna med Nuno, som motvilligt plockades in i ren desperation – och det hjälpte inte att spelarna var högst medvetna om situationen.
Under nya sportchefen Fabio Paratici släpptes spelare som Sissoko, Toby Alderweireld och Erik Lamela för att bereda plats för Emerson Royal, Bryan Gil samt Cristian Romero, den efterlängtade mittbacken. Målet var att Tottenham, som slutat sexa respektive sjua de två senaste säsongerna, nu skulle ta en Champions League-plats.
Klubbens största seger kom i slutet av augusti: Harry Kane meddelade att han ”stannar till hundra procent”, trots att en flytt till Manchester City länge varit nära.
– Vi är alla väldigt glada över att få behålla en av världens bästa spelare och ha ytterligare ett alternativ under säsongen, sade Nuno, som märkligt nog berättat att hans kontakt med Kane varit minimal under försäsongen.
Tränaren lyckades heller aldrig försköna tillvaron för spelarna i Tottenham.
Lovande start – sedan började fallet
En av Nunos första uppgifter var att få laget i bättre fysiskt skick efter de mer långintensiva Mourinho-dagarna.
Att tränaren även förväntades implementera ”en anfallsglad och underhållande fotboll”, åtminstone sett till kriterier som Levy Daniel nämnt under våren, vittnar om att han i slutändan var fel man på posten.
Dessutom är Nuno lågmäld som person, både i intervjusammanhang och med sina spelare. Det är ett karaktärsdrag som inte alltid fungerar i en större klubb, där stor vikt läggs vid det kommunikativa. Till skillnad från Pochettino och Mourinho var han helt enkelt inte särskilt karismatisk – många gånger var det sportchefen Paratici som skötte snacket med spelarna.
Med det sagt inleddes Nunos sejour med en lovande 1–0-seger hemma mot de regerande mästarna, Manchester City. Utan Harry Kane, om än med fenomenale Son Heung-Min i startelvan.
– Vi gav dem för mycket, vi kunde inte kontrollera matchen, särskilt de grundläggande sakerna som när man tappar bollen. Fotboll baseras på mål och Son gjorde mål medan vi inte gjorde det, summerade Pep Guardiola efter slutsignal.
Mycket bättre än så här blev det inte för Tottenham under Nunos ledning. När tränaren var inne på sin fjärde månad löd facit fem segrar och fem förluster på tio ligamatcher. Mest förödande var dock faktumet att endast bottenlaget Norwich skapat färre chanser.
I november 2021 övertalades slutligen Antonio Conte att ge det här instabila projektet en chans.
2022–2023: Känslorna svallar över
Det var en hålögd Antonio Conte, rufsig i håret på grund av sydkustvindar, som satte sig på podiet på St Mary’s Stadium i mars 2023.
Med 15 minuter kvar av matchen mot Southampton hade Tottenham en 3–1-ledning. När slutsignalen ljöd löd resultatet 3–3, bland annat efter en – i tränarens mening – felaktig straff.
Främst var han dock frustrerad över att spelarna inte kämpat ända in i slutet. Efter en fråga om ”var elden tagit vägen” följde en sällan skådad monolog som nästintill fick reportrarna att rygga tillbaka.
– Jag sa att jag VILL SE elden – inte att jag har sett den. Det är skillnad. Jag sa att jag vill se elden i deras ögon, i deras hjärtan. Jag vill se rätt inställning. Visst, inte bara på träningarna, ute på planen. För det är här man måste göra skillnad, dundrade Conte och fortsatte:
– Och jag säger inte det här lättvindigt. Hittills har jag försökt dölja situationen, men nu återstår tio matcher och vissa tror att vi kan kämpa. Kämpa för vad, med den här inställningen, den här attityden, det här engagemanget? Vad då? För en sjunde-, åttonde- eller tiondeplats? Jag är inte van vid den här positionen. Jag är verkligen upprörd, och alla måste ta sitt ansvar.
De sviktande resultaten låg inte enbart på klubben och tränaren, menade Conte.
– Spelarna måste också vara delaktiga i det här, för det är dags att förändra situationen – om Tottenham vill förändras. Om de vill fortsätta på det här sättet kan de byta tränare, byta hur många tränare som helst, men situationen kommer inte att förändras. Tro mig.
Någonstans i världen satt antagligen hans gamle rival, José Mourinho, och nickade instämmande.
Bannlyste ketchup
Kort därefter valde Tottenham att avbryta samarbetet med Conte, 16 månader efter att han först tackat ja till jobbet.
Den hetlevrade italienaren och Daniel Levy hade vitt skilda åsikter om hur en fotbollsklubb skulle bedrivas. Olikheter som inledningsvis ignorerades, eftersom Conte faktiskt lyfte klubben till en fjärdeplats i tabellen, med en avslutning på säsongen som gav hopp om bättre tider.
Dessutom var han brutalt ärlig längs vägen. Om Tottenham skulle sluta vara ett ”nästanlag”, om klubbens slutgiltiga mål faktiskt var att vinna någonting, behövde förändringar ske.
När Conte, under en av sina första arbetsdagar, möttes av en spelare som käkade nachos var måttet rågat: all form av tung mat bannlystes på träningsanläggningen, inklusive mackor. Ketchup, majonnäs och för mycket stekfett sågs inte med blida ögon. Dessutom bedömdes fem spelare i a-laget vara direkt överviktiga.
Återgången till det strikta mottogs positivt – men om Antonio Conte inte får sina egna behov tillgodosedda blir det utmanande att hålla honom nöjd i längden. Den pessimistiska sidan av tränaren kunde aldrig acceptera att hans visioner inte stöttades fullt ut av Daniel Levy och resten av ledningen.
Dejan Kulusevski, 21, och Rodrigo Bentancur, 24 – som anlände från Juventus i januari 2022 – gick i stort sett rakt in i startelvan. Conte hade ändå svårt att släppa sitt missnöje över klubbens transferstrategi, något han delade med sig av i en explosiv intervju med Sky Italia.
– Vi förlorade fyra spelare, fyra viktiga spelare, sade Conte och åsyftade tappen av Tanguy Ndombélé, Giovani lo Celso, Bryan Gil samt Dele Alli (som blivit en bänkspelare vid det laget).
– Och vi plockade bara in två. Så sett till antalet spelare har laget försvagats på papperet snarare än blivit starkare. Bentancur och Kulusevski är ideala spelare för Tottenham eftersom de är unga och har utvecklingspotential. De är inte helt färdigutvecklade spelare – och det är problemet.
2023–2025: Tillbaka till ultraoffensivt
Under Contes sista tid väcktes en önskan bland spelarna att anamma en annan sorts fotboll än italienarens sedvanliga 3–4–3.
Nu efterlystes – än en gång – större frihet på planen. Contes träningar, som majoriteten av spelarna älskat inledningsvis, upplevdes plötsligt som förutsägbara och upprepande. Det sägs att många längtade till landslagssamlingarna, enbart för att bryta av den monotona vardagen.
Tråkigt fick de inte under ledning av Ange Postecoglou, åtminstone inte till en början.
I november 2023 utspelades ett möte på Tottenham Stadium som kommer gå till historien som ett av de galnare. Derbyt mot Chelsea, som slutade med förlust 1–4, beskrev också vad Spurs hade blivit under grekaustraliern – och hur viktig spelstilen är för dess supportrar.
När Postecoglou, som lett Celtic till två ligatitlar, såg Cristian Romero tilldelas ett rött kort efter en dryg halvtimme (vilket inte är allt för ovanligt) gjorde tränaren något som Mourinho sannerligen aldrig hade godkänt: han bad sina spelare att fortsätta stå högt med backlinjen.
Samma instruktioner skickades ut i samband med Destiny Udogies utvisning i 55:e minuten. Tottenham var två man färre på planen mot ett anfallsstarkt Chelsea – men Postecoglou vägrade rucka på sina principer. Det blev fem mål i matchen, men kunde ha gjorts tio.
Och alla, spelare som supportrar, omfamnade modet.
– Jag älskar verkligen Anges mentalitet, för det är så jag själv vill leva mitt liv, sade Dejan Kulusevski och utvecklade:
– Det spelar ingen roll vem du möter eller vad du gör i livet – bara kör. Och om det går fel, så går det fel. Du gjorde det med hjärtat. Du är inte rädd. Du försöker vinna matchen, inte undvika att förlora. Jag älskar matchplanen.
”Klubben skör i grunden”
Under sommaren 2023 hade Harry Kane till sist försvunnit till München.
Den kvicke mittbacken Micky van de Ven, kreatören James Maddison, högerbacken Pedro Porro, målvakten Guglielmo Vicario samt yttern Brennan Johnson anlände för att fylla luckor i truppen. När Tottenham ställde ut sin ordinarie startelva, när allting klickade, var laget en kraft att räkna med.
Men Postecoglous ultraoffensiva fotboll och risktagande betydde inte poänggaranti. Tottenham slutade femma i tabellen, 25 poäng bakom segrande Manchester City.
Och tränarens goda förhållande till supportrarna fick sig en rejäl törn då de blivande mästarna kom på besök i mitten av maj 2024.
Inför mötet på Tottenham Stadium lyftes frågan om anhängarna överhuvudtaget ville se sitt lag vinna, något som skulle öka stadsrivalen Arsenals chanser markant i den tajta titelstriden. På matchdagen, när Erling Haaland drog in ledningsmålet för Man City, sjöngs anti-Arsenal-sånger på läktarna.
En ursinnig Ange Postecoglou stormade ut i katakomberna efter slutsignal. Exakt vad som fick bägaren att rinna över ville tränaren inte dela med sig av – men gissningsvis spelade publikens känslor in.
– Jag tycker att de senaste 48 timmarna har visat att grunden är ganska skör. Utanför klubben, inne i klubben – överallt, sade Postecoglou sammanbitet med blicken fäst i golvet.
– Det här är bara mina iakttagelser. Jag tänker inte säga mer. Ni får göra er egen bedömning av vad som hände. Jag misstolkade nog situationen när det gäller vad jag anser är viktigt och vad som krävs för att bli ett vinnande lag, men det är okej. Det är därför jag är här. Jag vill bara vinna, jag vill nå framgång i den här klubben. Det är därför jag värvades.
Oändligt med skador
Det finns ett par bakomliggande förklaringar till varför inte heller den här tränarsejouren slutade lyckligt.
Dels stod det snabbt klart att Angeboll bara fungerade så länge rätt spelare var tillgängliga. I nära fyra månader tvingades Tottenham klara sig utan sina vitala mittbackar, Romero och Van de Ven. Vicarios foteld höll honom ur spel i tre månader, och mot slutet av säsongen var både Kulusevski och Maddison borta.
Pedro Porro var enda spelare att avverka minst 75 procent av samtliga spelminuter under 2023/2024. I stället vände sig Postecoglou motvilligt till de unga nyförvärven, främst Lucas Bergvall och Archie Gray, som hoppade runt på olika positioner.
Var det ofattbar oflyt – eller kunde tränaren delvis skuldbeläggas? Själv medgav han att ”muskelskador sällan bara är otur” och klubben undersökte även om behandlingen av spelarna låg bakom de många avbräcken.
Ange Postecoglou, som lovat att han ”alltid vinner under sin andra säsong”, hamnade i en märklig position:
I maj låg Tottenham på undre halvan av Premier League-tabellen, samtidigt som klubben blev klar för Europa League-final, hjälpta av ett pragmatiskt förhållningssätt under de sista matcherna.
”Inte en storklubb”
I så många år hade Tottenham väntat på att vinna något – när det väl hände, efter seger mot konkurrerande krislaget Manchester United i Bilbao, kom bucklan med en brasklapp.
Under sina två säsonger som tränare plockade Postecoglou endast 78 poäng på 66 ligamatcher, ett facit som fick ledningen att visa honom dörren.
– Tottenham har byggt en otrolig arena och en fantastisk träningsanläggning, sade Postecoglou under sin medverkan i Gary Nevilles podcast The Overlap i februari i år.
– Men tittar man på utgifterna, särskilt lönestrukturen, är det inte en storklubb. Det märkte jag, för när vi försökte värva spelare var vi inte ens med och konkurrerade om den typen av spelare.
Ange Postecoglou menar att fler värvningar av absoluta toppklass hade behövts under sommaren för att nå toppskiktet av Premier League – inte enbart unga och lovande talanger.
– I slutändan värvade vi Dominic Solanke... jag var väldigt angelägen om att få honom, jag gillade honom verkligen. Sedan tre tonåringar, konstaterade han.
– Hela min grej med att vinna något under mitt andra år handlade om klubben. Ingen internt skulle våga säga det, eftersom de var för rädda – de hade varit nära några gånger. Och så bryter man det genom att vinna något, och vad gör man då? Man river upp allt och börjar om igen. Det är det som är det märkliga – vad är det egentligen man försöker uppnå?
2025–2026:
Det är svårt att förstå vad Tottenham tänkte när Thomas Frank bollades upp som förslag på ersättare.
Inte för att danskens år i Brentford ska viftas undan – han stabiliserade trots allt den lilla Londonklubben i Premier League, dessutom med relativt små resurser. Men återigen valde Tottenham tvära kast framför en röd linje: från Postecoglous enormt offensiva fotboll, till något som mer gick åt Conte, Nuno och Mourinho-hållet.
Att han sparkades redan efter åtta månader berodde dock mindre på vilken typ av fotboll han spelade och desto mer på att Tottenham bara plockade 29 poäng på 26 ligamatcher.
Och gissa vad? Spelarna köpte inte Franks idéer. Faktum är att de ska ha haft långt större respekt för Postecoglou jämfört med den gemytlige dansken.
Som om inte det var nog lyckades Frank aldrig vinna över supportrarnas förtroende. Bilden av hur tränaren – ovetandes – sörplar kaffe ur en Arsenal-mugg på Vitality Stadium i Bournemouth blev en symbol för hur allt han gjorde blev fel.
– Om någon tror att jag gjorde det medvetet... Jag tycker att det är rätt sorgligt att jag måste svara på något sånt här. Vi går definitivt i fel riktning om vi oroar oss över att jag dricker kaffe ur en mugg från en annan klubb. Självklart skulle jag aldrig göra det. Det vore bara dumt, sade Frank i sitt försvarstal efteråt.
Den 11 februari, efter två segrar på sina senaste 17 matcher, städade Frank ut sitt kontor på träningsanläggningen i Enfield.
Slutet för Levy
Vid det laget var Daniel Levy redan borta.
Levys lön sköt i höjden mellan taxeringsåren 2024 respektive 2025, en ökning på runt 54 procent. Arvodet på 5,75 miljoner pund – drygt 71 miljoner kronor – var högst av alla direktörers i hela Premier League, enligt fotbollsekonomiexperten Kieran Maguire.
Och det råder delade meningar kring hur Levys 25 år som ordförande ska värderas. En del supportrar – och till viss del även nuvarande vd:n Vinai Venkatesham – anser att Levy inte gjorde tillräckligt för att ta Tottenham till nästa nivå.
– Det råder nu fullständig tydlighet i hela klubben om att sportsliga framgångar är vår högsta prioritet och vårt främsta fokus, påstod Venkatesham i en nygjord intervju, sju månader efter att Tottenham meddelat att Levy avgått (Venkatesham anlände själv i april 2025).
Andra menar att Daniel Levys arbete har underskattats. I en text i The Guardian hyllades han av sin tidigare kollega, den förre tränaren David Pleat:
”Många supportrar menar att det enda som räknas är att vinna, men generellt sett förstår gemene man inte de komplexa detaljerna i att driva en klubb. Det är oerhört svårt, och det blir ännu mer påtagligt när så mycket kretsar kring känslor. Supportrar vill alltid ha mer och mer, men det är inte så enkelt”.
Det var inte bara fansen som slet sitt hår efter ett lågmält januarifönster, då mittfältaren Conor Gallagher samt vänsterbacken Souza tillkom.
Ont om tid för De Zerbi
När kapten Cristian Romero valde att ventilera sin frustration över Tottenhams skadeläge och den ökade belastningen på övriga spelare, kommenterade sportchefen Johan Lange situationen.
– Vi hade inte räknat med att vi skulle få sju skador under månadens gång. Det förändrar förstås saker under fönstrets gång, sade Lange till klubbens egen hemsida.
– Det är väldigt viktigt, även om det är mycket frustrerande med alla skador, att behålla disciplinen eftersom A) spelarna kommer tillbaka och B) om man då gör ett stressköp av fotbollsspelare så känns det kanske bra i stunden, men det är ingen poäng med att värva spelare som inte hjälper oss på kort sikt, medellång sikt eller ens lång sikt.
De där sista-minuten-köpen fungerade hyfsat för West Ham. Tottenhams främsta konkurrent i kampen om nytt kontrakt blev ett betydligt starkare lag efter värvningarna av Taty Castellanos, Pablo Felipe och även Axel Disasi.
För Tottenham har 2026 varit en enda lång mardröm. Den kroatiska krisdoktorn Igor Tudor gav ingen som helst effekt, mer än att han kommer bli ihågkommen för att ha startat målvakten Antonin Kinsky borta mot Atlético Madrid – för att sedan byta ut honom efter en kvart och underläge 0–3.
Ledningen bestämde sig för att satsa allt en sista gång. Ett sista försök att hänga kvar i Premier League, alternativt ha en tillförlitlig röst vid sidlinjen om det värsta skulle hända.
Roberto de Zerbi, med ett femårigt kontrakt påskrivet, är ett steg tillbaka till Postecoglou- och Pochettinos filosofi. Om italienaren hinner samla ihop Tottenhams sargade gäng i tid? Nå fram till dem på träningsplanen? Implementera den där vinnarmentaliteten som Hugo Lloris eftersökte redan 2019?
Det är att kräva mycket, i synnerhet av en klubb som inte fullt ut vet vad den vill vara.
