Bank: För snälle söte Jesus skull: Läs rummet!!!!!
GÖTEBORG. Ödesmatch på Ullevi, det finns bara två vägar härifrån till VM.
En riktigt bra seger.
Eller ett rikigt grandiost misslyckande.
Göteborg i oktober, fukten hugger genom jackan och halva stan befolkas av grävmaskiner och lyftkranar. Jag har gjort det till en vana att ta en tidig långpromenad runt mina gamla kvarter, för att se om något… hänt.
Inte kan väl den där inrökta gamla mynt- och frimärkesaffären på Stigberget finnas kvar efter tjugo år? Butiken med begagnade serietidningar och vinylsinglar? Billiga baguette-butiken?
Jodå. Allt finns.
Ingenting dör i Göteborg. Allt varar för evigt. Leta noga så hittar du affärer som är specialiserade på vevtelefoner, kassettband och overheadapparater.
Och nu är vi här för att se om eran Jon Dahl Tomasson överlever en dag till.
Sverige möter Kosovo, laget som klädde av det nya, moderna, framåtlutade… SPEKTAKULÄRA svenska landslaget i Pristina senast. Det var inte ens svårt. Skicka en boll i djupet mot en våldsamt taggig, stötande trebackslinje, vinn en närkamp, förvalta ett friläge. Baggis.
Sedan kom den väldigt tydliga hemmaförlusten mot ett erfaret, färdigt schweiziskt lag.
Jon Dahl Tomasson pekade på det alla ser, att Sverige inte är i närheten av den erfarenheten och tryggheten än.
Vi är överens där. Men vi är inte överens om vad den insikten innebär.
Jag tror inte ens att vi är överens om vad som är hans arbetsbeskrivning.
Är obegripligt
Sedan Tomasson fick jobbet har han hamrat in att beställningen från Svenska Fotbollförbundet var att modernisera spelsättet, underhålla publiken, skapa förväntningar, drömmar och förtjusning kring landslaget.
Om det verkligen är så, om det mest var det Andrea Möllerberg och Kim Källström bad om är det obegripligt. En förbundskaptens arbete ska inte vara att utveckla spelare (som han har tillgång till ett par veckor om året) utan att vinna fotbollsmatcher utifrån de spelare han har att tillgå. Utveckling sker på helt andra nivåer i fotbollspyramiden.
Men där finns grundfrågan nu: Är spelidén och spelsättet Jon Dahl Tomasson valt ens till för att maximera chanserna att vinna?
Sänker det oddsen för att den här gyllene generationen ska ta med oss till fotbolls-VM 2026?
Jag tror ju inte det, inte många kan göra det längre.
Efter plattmatchen mot Schweiz senast publicerade fotbollschefen Kim Källström ett uttalande där han sa att ”förtroendet för Jon är intakt”.
Verkligen?
Schablonuttalandet när chefer pratar om tränare är att säga att förtroenden är binära. Man har fullt förtroende eller inget förtroende. Det är en bra hållning. Men Källström sa inte så, han sa att förtroendet är intakt, vilket betyder att det är helt, oskadat, inte har förändrats alls.
Det vore ju helt otroligt. Fiaskot i Pristina, smällen i Solna, det läckande försvaret som föranlett noll justeringar – det har inte förändrat någonting i sättet SvFF ser på sin tränare?
Fan tro't. Men det går i linje med tonträffen när förbundet kommunicerar. När speakern på Nationalarenan upphetsat skrikannonserar att Lucas Bergvall utsetts till MATCHENS LIRARE, medan Sverige ligger under inför en frustrerad hemmapublik. När de på sociala medier hurtigt skryter om PUBLIKREKORDET eller att ROONY HAR DEBUTERAT! dagen efter en match där publiken buat ut tränaren.
Man vill ta en taxi till kansliet i Solna, sparka in dörrar och skrika:
– FÖR SNÄLLE SÖTE JESUS SKULL: LÄS RUMMET!!!!!
Försökte sälja samma dröm
Där befinner sig det här projektet nu, måndagen den 13 oktober. Fantastiska spelare att tillgå, fullsatta arenor i Stockholm och Göteborg, men resultatmässiga haverier från a-landslag och neråt.
Efter Nations League-triumfen (Vi spöade skiten ur Azerbajdzjan!) lyfte förbundskaptenen fram statistiken som visade på hur ofta Sverige kom till avslut, mest av alla i hela Nations League.
Efter tre spelade matcher i VM-kvalet har Sverige haft sju avslut på mål. De är inklämda mellan San Marino och Gibraltar (som spelat fler matcher) i Uefa:s officiella statistik. De ligger efter Nordirland, Georgien och Luxemburg (som inte spelat fler matcher). De har släppt in två mål mot Slovenien, två mot Kosovo, två mot Schweiz.
Vi kan väl jämföra med Schweiz, eftersom Sverige mötte dem senast.
2021 spelade de kvartsfinal i EM, slog ut Frankrike och pressade Spanien. Murat Yakin jublade inte bara åt showen, han drog lärdom av det. Han sa att de varit för beroende av Yann Sommers målvaktsbragder, att de behövde täta till bakåt. Sedan dess har de gått från trebackslinje till fyrbackslinje. De har hållit nollan i fyra raka matcher, släppt till totalt tre skott på mål.
I kväll spelar Sverige hemma mot Kosovo. I går satt Jon Dahl Tomasson (Good to see you!) bredvid anfallsstjärnorna Viktor Gyökeres och Alexander Isak och försökte sälja in samma dröm en gång till.
Det skulle förvåna mig något oerhört om Gyökeres och Isak inte löser tre poäng i kväll, på ren grundkvalité, men tre poäng utan självinsikt är värdelöst.
Omvändelse under galgen är allt som återstår för att rädda den här epoken. Riskmaximeringsexperimentet ledde ingenstans, det havererade för längesedan.
Förstår Sverige det kan de kanske få en chans till. Om de inte gör det är det bättre att de förlorar bort alla tvivel, medan VM-drömmen fortfarande har puls.
Ser förbundet samma saker som alla andra? Är de redo att göra det som behövs?
Min tveksamhet är intakt.
