938 dagar och fyra operationer – nu är Felicia, 21, tillbaka
Uppdaterad 2025-04-19 | Publicerad 2025-04-18
GÖTEBORG. Våren 2022 spelade hon F19-EM för Sverige och när hösten kom gick nästa dröm i uppfyllelse - collegedebuten.
Men så kom mardrömmen och det skulle dröja 938 dagar innan hon sprang in på en plan igen.
– Jag ville inte bli äldre och känna att jag hade gett upp, säger Felicia Jastré Högberg, 21 år.
Inhoppet såg kanske inte så spektakulärt ut, men när nummer 23 springer in på Åbyvallen i Mölndal var det 938 dagar sen sist.
– Att bara få uppleva en matchdag. Det var helt overkligt.
Det är Jitex mot GFF och tjejen med den blonda flätan som äntrade planen heter Felicia Jastré Högberg.
Nu slår vi oss ner på läktaren på samma arena. Felicia i sina svarta byxor och jackan med Jitexlogga. Solen går ner bakom huvudläktaren och hon minns tillbaka till samtalet med tränaren då hon äntligen fick höra orden hon längtat efter så länge.
– Han sa att det känns som att jag är redo och så ringde jag min sjukgymnast och så bestämde vi att på söndag ska du spela.
Trots att det har gått mer än en vecka glittrar ögonen när hon pratar om det och hur beskedet fick henne att börja gråta direkt.
– Det var ju helt otroligt. Jag ringde pappa och började gråta igen.
Hon säger det med ett skratt. För till skillnad från många av de tårar som runnit de senaste åren så var det här glädjetårar.
– Det har varit många timmar i gymmet. Många dagar där man bara känner att nu går det åt helvete och man vill ge upp hela skiten. Men också dagar som har varit jättebra, där man har gjort framsteg och de har varit fantastiska.
Så vad var det då som hände?
Drömmen som blev en mardröm
Efter att ha representerat Sverige i F19-EM packade Felicia Jastré Högberg väskorna och flyttade till Kalifornien. Men collegelivet och tiden på den amerikanska västkusten blev inte alls vad hon hade väntat sig. Högberg kastades rakt in från ett sommaruppehåll till ett intensivt schema.
Det var dubbelpass varje dag och tiden för återhämtning var knapp. En månad in var olyckan framme.
– Min motståndare gjorde en liten eftersläng så jag landade fel och knäet vred sig.
Korsbandet gick av.
– Då ser man ju bara ett helt år, en hel säsong som bara är borta.
Det skulle bli mycket längre än så, men det visste hon tack och lov inte där och då. För från början var det en helt vanlig korsbandsskada och Högberg opererades.
– Jag hade ju aldrig opererats innan så det var jätteläskigt. Jag är rädd för att något ska göra ont, när man inte har kontroll över det.
Operationen gick bra, men hon kände ganska snabbt att något inte stod rätt till. Hennes knä låste sig och hon kunde inte räta ut benet.
– Då frågade jag min sjukgymnast vad det berodde på men de sa att det var normalt och att det skulle släppa med tiden.
Men tiden gick och låsningen släppte inte.
– Det var en låsning som ingen visste vad det var. De sa att det skulle bli bra, men man känner ju sin kropp, man märker att något är fel.
Så där satt hon, 19 år, ensam i ett land långt hemifrån.
– Jag blev väldigt utanför, alltså utanför laget, och det var de enda jag kände. Så det blev väldigt ensamt. Men jag är också väldigt glad att jag fick gå igenom det ensam. För det har ju gjort en stark.
Hittade problemet – flera månader senare
Efter månader av ovisshet kom hon äntligen hem – och där började vägen tillbaka på riktigt. Rehaben hade stått helt still och det var först när hon kom i kontakt med sin sjukgymnast, Linda Ytfeldt, hemma i Kungsbacka som hon upplevde att hennes problem togs på allvar.
– Hon sa att nu måste vi hitta vad det är.
De letade i veckor, de testade allt utan att hitta någonting. Till slut fanns det ingen annan utväg än att vända sig till en ortoped. När han såg röntgenbilderna trodde han att det hade blivit fel första gången, att det var något fel på skruvarna som satts in i USA.
– Men sen när han gick in i knäet och kollade så var det bara ärrvävnad som har varit problemet.
Operation nummer två blev därför ett mindre ingrepp för att rensa upp.
– Det kändes bra direkt efter, men sen efter några månader igen så var problemen tillbaka.
Hon gjorde vad hon kunde för att jobba bort det, men det gick inte. Det behövdes en operation till, en tredje inom loppet av ett år, och det var fortfarande ärrvävnaden som var problemet.
– Jag ställde om och började räkna från senaste operationen. Inte titta tillbaka och se att oj, nu har det gått ett år.
Lika länge hade rehaben stått still. Det var först i september 2023 som hon äntligen kunde börja bygga upp sina muskler igen. I januari 2024 var hon med på planen för första gången.
– Då var det mest dribbla mellan koner, sen blev det mer att man var med i passningsövningar och sen som vägg.
Googlade mitt i natten
Äntligen rullade det på. Från januari till augusti gjorde hon framsteg hela tiden och när hon hade varit i full träning i några veckor fick hon höra att det bara var två veckor kvar tills hon var uttagningsbar igen.
– Jag blev superglad och började peppa för det.
Men bara några dagar senare vaknade hon upp med en grov smärta. Den kom från ingenstans.
– Då kände man bara, vad fan är det nu liksom?
Hon kunde inte minnas att hon hade gjort något konstigt. Visst hade hon varit på gymmet och kanske kört lite mer spänst och hopp, men inte mer än så.
Smärtan försvann inte och Felicia googlade febrilt.
– Det var mycket googlingar där vid klockan tolv på natten när man inte kan sova för man får panik, säger hon och fortsätter:
– Det var liksom, vad är det här? Så kommer man in på alla möjliga konstiga sidor och bara känner vad gör jag?
Det var bara att inse att den där comebacken nog inte skulle komma och ringa sjukgymnasten igen.
– Vi försökte med lite grejer, men sen blev det ortopeden igen och han sa att det blir operation. Det var min senaste, säger hon, men rättar sig snabbt:
– Eller min sista, och fjärde operation var nu i december.
Trots att hon inte kände igen smärtan var det återigen ärrvävnad som var problemet, den hade bara lagt sig på ett annat ställe.
– Jag har väl bara fått reda på att vissa kroppar får mer ärrvävnad än andra och jag har väl bara haft den oturen liksom att det blev jag.
Men hur är det att få höra att det behövs operation igen?
– Man har ändå något hopp, att nu när jag bara får göra den här operationen så blir det bra sen. Samtidigt så tänker man okej jag har gjort tre operationer innan och det har inte blivit bra. Så det är lite både ock.
Hon tittar ut över planen där ett gäng grabbar från Fässbergs IF tränar.
– Hoppet att det ska bli bra finns där, men också rädslan för vad jag ska göra om det inte blir det. Så det är lite blandade känslor. Det har ju varit en berg- och dalbana de här två och ett halvt åren.
För det tog två år och sju månader från det att Högberg drog korsbandet tills hon faktiskt var tillbaka på fotbollsplanen igen. Trots alla motgångar var det dock aldrig något tvivel, hon skulle tillbaka.
– Jag har alltid vetat att jag verkligen vill tillbaka, så att ge upp på det har aldrig varit en tanke. Men sen har man frågat sig själv, kommer det gå?
Det gjorde det. I slutet på mars kom inhoppet och det blev lite drygt 20 minuter.
– Det var en otrolig känsla, men jag måste säga att hela inhoppet var som en stor bubbla. Jag visste inte vad som var verkligt och vad som inte var verkligt. Jag visste inte ens vad det stod i matchen.
Hon skrattar åt minnet.
– Man kände ju också att man var på fel ställe hela tiden. Vilken gubbe ska jag ha? Som att man har glömt av allting. Fast det egentligen inte är så. Jag kan ju fotboll, men i stunden var det som att jag hade glömt av allt.
”Jag ville bara känna att det är kul igen”
Det är en sanning med modifikation. Det tog inte lång tid innan yttern hittade nätet igen.
För tre år sen fick hon dra på sig den blågula tröjan för första gången och samma vår blev hon uttagen till F19-EM.
– Det var jättestort, en dröm som gick i uppfyllelse. Sen hade jag lite tur att jag blev uttagen. Det var nog några av stjärnspelarna som var skadade, så det var min tur i någon annans otur.
Då drömde hon stort. De tog sig till semifinal och i samma EM-trupp fanns nuvarande landslagsspelarna Anna Sandberg, Matilda Vinberg och Hanna Wijk.
– Innan skadan så är det nog mitt bästa fotbollsår. Jag minns mest det som var bra med 2022, för sen kom ju 2023 som var ett skitår.
När Högberg nu sitter här i strålkastarljuset på Åbyvallen låter det lite annorlunda.
– Det är klart man har ambitioner, annars hade man ju liksom inte tagit sig igenom det här.
– Men till slut blev det så att jag inte ville ha någon press, jag ville bara känna att det är kul att spela och så får man se vad som händer.
För hon vet vad press kan göra. 2019 lämnade hon nämligen Jitex på grund av prestationsångest.
– Jag hade problem med panikångestattacker som jag fick innan match, på match. Det var lite konstigt. För att man har alltid älskat fotboll så mycket, men så blev det så jobbigt.
Glädjen försvann och fotbollen var inte längre platsen hon längtade till. Den där hon kunde rensa skallen och slippa tänka på allt annat.
– Det var lite skrämmande. Det blev att jag längtade tills jag inte fick spela så jag slutade tänka på fotboll. Det var en situation som jag inte kände igen mig själv i. Jag vet ärligt talat inte vad det kommer ifrån, men jag satte väldigt hög press på mig själv.
Det gör hon inte längre. Nu ser hon först och främst fram emot att komma tillbaka i matchform, sen är nästa steg att bli uttagen i a-laget som spelar i Elitettan igen.
– Att få göra ett inhopp där. Jag vill inte säga när, utan jag vill bara känna att jag kan njuta, säger hon och avslutar:
– Det är klart jag gärna hade spelat på en hög nivå och sådär, men just nu är jag bara väldigt glad att jag får spela över huvud taget.