Fagerlund: Spelarna är inte det stora hotet
Viktor Gyökeres satte hårt mot hårt för att få sin drömflytt till London – och lagom till premiären ekar Alexander Isaks hus i Newcastle tomt.
Efter en sommar av högt spel är det dags att öppna en ny Premier League-säsong.
Det tar inte lång tid att skymta splittringarna mellan Englands södra och norra delar.
De syns i politiska diskussioner om utbildning, arbetslöshet och infrastruktur. Klyftorna invånarna emellan – låt säga, en privatskolad person uppvuxen i ett välbärgat område i London kontra en person från Tynesides arbetarklass – kan framstå som oändliga.
Skillnaderna har även gjort sig påminda inom idrotten. I slutet av 1800-talet handlade debatten främst om huruvida fotbollen skulle tillåtas bli professionell eller förbli amatörmässig, med två tydliga läger.
Kan uppfattas som självisk
Generellt ansåg södra England att fotbollen skulle vara en hobby, och således inte en huvudsaklig syssla. Norra delen av landet var desto positivare till löneutbetalningar till spelarna, vilket redan pågick i många klubbar bakom ryggen på förbundet.
Argumentet för att behålla amatörstämpeln kan tyckas nobelt i dag: många varnade för att en regeländring skulle leda till en sport styrd av ekonomiska faktorer, att rika klubbar skulle förinta de mindre föreningarna samt ökad illojalitet bland spelarna.
Drygt 150 år senare får det konstateras att motståndarna i mångt och mycket fick rätt. Den moderna fotbollens drivkraft är delvis att vinna de finaste bucklorna, men i grund och botten generera de största summorna.
Klubbhjärtan? Visst, de finns, men blir allt mer sällsynta.
Denna sommar har en svensk anfallare fått Newcastle-supportrarnas känslor ur balans. Alexander Isak har inte dolt sin längtan bort från klubben, helst med Merseyside som slutdestination.
Vem som är hjälte eller bov i transferdramat beror helt på var man själv står. Isak, med tre år kvar på kontraktet, kan uppfattas som självisk när han försöker bråka sig bort från en klubb vars anhängare verkligen har omfamnat honom.
Samtidigt kan han ses som en ambitiös 25-åring som fått löften ledningen inte förmått hålla. Det är exempelvis tydligt att sportchefen Paul Mitchell, som tvingades bort från posten i juni, brustit i sin kommunikation med lagets största stjärna.
En sak är definitivt säker: Alexander Isak spelar ett högt spel utanför planen just nu.
Kan hjälpa Arsenal över mållinjen
Det gjorde även landsmannen Viktor Gyökeres när han satte press på Sportings ledning att slutföra affären med Arsenal. Skillnaden är förstås att hans påtryckningar gav resultat relativt snabbt – och att Arsenals supportrar ser agerandet som ett kvitto på hans känslor för klubben (Sportings fans är desto mer besvikna).
Viktor Gyökeres kan hjälpa Arsenal över mållinjen, om han bara får fart på målskyttet. Ett annat nyförvärv, Martin Zubimendi, kan bidra med ett mindre förutsägbart mittfält. Efter tre raka säsonger som tvåa inser Mikel Arteta att tidigare misstag måste suddas ut nu: inga onödiga utvisningar och färre låsningar i anfallet.
Alexander Isak hade förstärkt Liverpools offensiv, som redan innefattar Premier Leagues – i mitt tycke – mest spännande värvning, 22-åriga Florian Wirtz. Det är mycket som är nytt i röda delen av Merseyside, även om Arne Slot knappast klagar. Men klickar allt perfekt från första dag, trots många nya ansikten, är tränaren ett geni.
Synen på Isak i Newcastle?
Fotbollssupportrars minnen tenderar att vara fascinerande korta. Däremot lär det ta tid för vilken Geordie som helst att komma över den här soppan, även om svensken är långt ifrån den första högprofilerade strikern att trycka på för en flytt till en konkurrent.
Inte samma status som Kane
Isak sköt visserligen till sig mandat i samband med ligacupfinalen på Wembley i våras – men han har inte riktigt samma status bland anhängarna som Harry Kane hade i Tottenham 2021. Att engelsmannen skippade träningar för att han ville till Manchester City förläts relativt snabbt... och vad annat kan man göra när det är så här verkligheten ser ut.
I debatten om proffs respektive amatörer i slutet av 1800-talet löd det nordliga argumentet att spelarnas förutsättningar var alldeles för ojämna. Det fanns en anledning till att lag från dyra privatskolor – med goda ekonomiska resurser – dominerade scenen, snarare än spelare med arbetarklassbakgrund.
Regeländringen tog fotbollen till en ny nivå, lade grunden för ligan vi följer i dag och gav spelare från olika delar av det engelska samhället likartade chanser att lyckas.
På bekostnad av klubblojalitet, ja. Antalet tillgivna supportrar ökade dock dramatiskt, de som många generationer senare knappt har råd att gå på Premier League-matcher på grund av galna prisökningar.
Det stora hotet mot fotbollen är inte spelare som bråkar sig bort utan individerna – ibland staterna – som styr i toppen, med pengar och makt som enda drivkraft.