Bank: Fundera på vilken sorts fotboll ni vill ha
Det sista svenska laget i Europaspel spelar på Cypern i kväll.
Pafos mot Djurgården.
Hela Sverige vill att Djurgården vinner.
Lågsäsong i Limassol, men 20 grader i luften och något helt annat än cupdepp och försäsongsmangling.
Djurgården har åkt till Medelhavet för att försöka ta sig dit ingen svensk klubb tagit sig sedan Pascal Simpson gjorde AIK-mål på Camp Nou:
En internationell kvartsfinal.
Järnkaminerna själva har inte tagit sig så långt på nästan sjuttio år, 1956 spelade klubben kvartsfinal mot Hibs i Europacupen. En annan tid, en annan fotboll.
Men utifrån samma principer. Djurgården var en medlemsstyrd förening 1956, AIK var en medlemsstyrd förening 1997. Och Dif är alltjämt en medlemsstyrd förening 2025.
Jag menar förstås inte allvar med att Sverige kommer att följa en Conference League-åttondel med blårandig klapphatt på huvudet. Många supportrar från rivalklubbar ser hellre att Vladimir Putin tar över Fifa än att Djurgården gör mål i en träningsmatch, det ligger i sakens natur.
Men när Jani Honkavaara Europadebuterar med sin nya klubb i kväll kan vi ägna några minuter åt att reflektera över vilka Djurgården är och vilka de möter. Det ger en ganska bra bild av vägvalen svensk idrott gjort de senaste årtiondena.
Hårdraget: Matchen i kväll står mellan det allsvenskan skulle kunna vara och det allsvenskan är.
Ryssen har hittat till Cypern
Pafos FC är, så att säga, en klubb med en annan sorts historia. När AIK mötte Barcelona (1997) fanns en klubb som hette APOP Phasos, som sedan slogs ihop med en annan klubb och bildade AEP Phasos, som sedan slogs ihop med en annan klubb och bildade Pafos FC.
Vilken sorts klubb är de? Varför är de här?
De har funnits i ett drygt årtionde, de ägs av ett par ryska affärsmän som vi vet lite om, men ändå en del. Roman Dubov var en del av det ryska konsortium som tog över Portsmouth 2011, han var vd i ett par halvlekar innan allt rämnade och huvudägaren dömdes till fängelse för bedrägerier.
Häromåret slog sig Dubov ihop med Sergej Lomakin och började handla på sig fotbollsklubbar från de lite lägre hyllorna. Rodina Moskva i ryska division I, FC Riga som köpte sönder konkurrensen i Lettland – och Pafos, på Cypern.
Om Lomakin vet vi att han gjort sig sin förmögenhet med affärskedjan FixPrice med över 4 000 butiker i Ryssland och grannländerna – en affärskedja som bröt med en statlig bank fyra dagar efter invasionen av Ukraina, för att säkra sina medel.
Enligt Forbes är han god för 1,7 miljarder dollar, enligt lettiska tidningar svartlistades han av lettisk säkerhetstjänst och fick leta efter en annan plats att verka ifrån.
Han hittade, som många andra ryssar, Cypern.
Lomakin gjorde stora investeringar på ön genom programmet som kallades CIP och som var utformat för att locka pengar till ön. Staten lovade uppehållstillstånd åt utländska investerare som skickade in 25 miljoner kronor; de satte alltså en prislapp på att bli EU-medborgare.
Programmet flöt på, tills Al Jazeera via läckor kom över dokument som visade att det bland de 2 500 namn (de flesta ryska eller kinesiska) som nämndes där fanns en hel del med kriminellt förflutet eller misstankar om det.
Lomakin, liksom sex av hans familjemedlemmar, hade fått cypriotiska medborgarskap – men enligt medieuppgifter var han en av de 77 som fick sitt pass konfiskerat i höstas.
Köpte EU-pass
I december såg jag att han röstades fram som ny generalsekreterare i serbiska boxningsförbundet. Han hade stora visioner för serbisk boxning, tydligen.
Det går att fortsätta, men varför skulle vi.
En rysk miljardär som säkrade sin förmögenhet när kriget startade, som svartlistats i Baltikum, köpt ett EU-pass och fått det indraget och sedan engagerad sig i serbisk boxning – det vore… fördomsfullt att tro att det skulle vara något fuffens över en sådan livsresa.
Pafos FC har gjort en fin resa de senaste åren, med sina nya resurser. De vann sin första titel (cypriotiska cupen), de har tagit sig till slutspel i Europa. De har kunnat rekrytera meriterade spanska tränare och sportchefer, de har en trupp i princip helt utan lokala spelare, men med stjärnor från Brasilian och Balkan. Skatterna är låga, resurser finns.
Våra klubbar är som Dif
I kväll möter de Djurgården, och det går att ställa två olika sorters fotbollskulturer mot varandra.
Det Cypern fått med sin modell är ekonomiskt ultrastarka ägare, och möjligheten att köpa både kompetens och framgång.
Eller ännu tydligare, för oss: De har fått ett läge som gör att svenska spelare som Muamer Tankovic och Ken Sema, landslagsspelare som knappt fyllt 30, hellre spelar där än i allsvenskan.
Ken Sema har fått ett treårskontrakt och en bra lön i Europas nittonderankade liga, ett par placeringar upp på stegen från allsvenskan. Det är en liga med en handfull klubbar som blivit företag, två av dem ägs av ryssar, en (Omonia) splittrades i två när en amerikansk-cypriot klev in och tog över – vilket fick supportrarna att starta en egen klubb (PAC Omonia, som gick upp i högstaligan i fjol).
I kväll ser vi en svensk förening spela slutspel ute i Europa. En del gör det med hjärtat i handen för att de älskar Djurgården, andra noterar resultatet och hoppas att de åker på spö.
Oavsett vad ni gör finns det en poäng i att fundera på vilken sorts fotboll ni håller på, vilken sorts fotboll ni vill ha. Våra klubbar är som Dif - de hade kunnat bli som Pafos, om vi bara velat ha det så.
