Bank: En del såg säkert ett trist derby
Fullvuxna, pragmatiska Gnaget mot progressiva utvecklings-Bajen.
Två sorters fotboll.
En poäng var.
Jag vet inte om vi gett det tillräckligt mycket uppmärksamhet, men den här säsongen har vi ett 30-årsjubileum att fira i svensk fotboll.
1995 gjorde ett nytt begrepp debut på bred front. Vi började prata om ”den sista tredjedelen” och plötsligt var det det enda som tränare pratade om (alla utom Tony Gustavsson, som resultatlöst försökte lansera ”den sista fjärdedelen”).
Varför vann ni inte matchen?
– Sista tredjedelen.
Varför sladdar ni i tabellen?
– Sista tredjedelen.
Vad behöver ni göra bättre i andra halvlek?
– Sista tredjedelen.
Varför var seriefinalsderbyt AIK–Hammarby lite av en låst och oförlöst historia?
Sista tredjedelen.
Otacksam uppgift som nia
Laddningen välde in från alla håll. Det hade varit stök på stan, kaos vid insläppen, försenat matchstart och enad front mot ordningsmakten. AIK:s grabbar hade stulit ett musikinstrument från Hammarbys grabbar, Bajen ställde in sin avsparkskoreografi, luften vibrerade av anspänning på väldigt många sätt.
Och sedan kom matchen. Som en hockeyångvält kom den, med kamp vid sargerna och trafik runt kassarna. Hammarby visade direkt att de i alla fall inte tänkte fega ur; Warner Hahn och Tesfaldet Tekie startade matchen med att bygga med tokrisk, och vara lite illa ute. John Guidetti, den urkraften, skickade ett kontringsstick på Bersant Celina, och såg både Celina och Pavle Vagic komma därifrån med gult kort.
Varför blev det som det blev, med två lag som hade svårt att… uttrycka sig allra längst fram? För att båda mötte ganska bra motståndare. Bajen har sitt passningsspel, med Tekie som bygger anfall, Nahir Besara och Markus Karlsson som är svåra att komma åt. AIK var piskat att hitta rätt i sitt presspel, och de valde ofta väldigt rätt. Bra triggers i presspelet, kollektivt starkt när de öste på. Thomas Isherwood som har frikort att stöta framåt i förvarsspelet när han ser läget.
Det är inte lätt att möta Hammarby, och det är inte lätt att möta AIK heller.
Offensivt saknades Jusef Erabi för Bajen, även om Abdelrahman Boudah gjorde allt man kräva av sin otacksamma uppgift som nia.
Problemet var, tyckte jag, att han var väldigt ensam om att försöka trycka ner AIK:s fembackslinje. När Boudah droppade så kom inte motrörelser, inga djupledslöpningar bakifrån. AIK kunde försvara framåt, och för Hammarby återstod spelet på kanterna, inläggen, sticken från Besara. Eller de tidiga chansningarna att ställa Boudah en mot en med Sotirios Papagiannopoulos (vilket AIK:s nummer fyra löste utmärkt).
Alla vara nöjda, relativt missnöjda
Hur nära kom de? Inte särskilt. Bästa läget kom efter en timme och en hörna, Boudah som pressade Kristoffer Nordfeldt till en räddning.
Annars fastnade nästan allt i den sista tredjedelen. Utan Erabi, utan tillräcklig kvalité.
AIK var närmare, oftare, men inte tillräckligt. Guidetti testade med sitt smarta target- och stickspel, Celina glittrade till emellanåt, Victor Anders elástico-lekte med Pinas. De hade inkasten från mastodontkasts-Mads, och Anton Salétros prövade en bicicleta som… som… nä, det var inget.
När Guidetti serverade Salétros ett läge i straffområdet med tio minuter kvar var det så nära det blev. Ett högt avslut, en en-Hahnsräddning till hörna, och matchen rann ut i ingenting.
Alla var relativt nöjda, relativt missnöjda, efteråt. Hammarby gjorde kanske en lite sämre match, men fick med sig ett lite bättre resultat. AIK var närmare tre poäng, men inte tillräckligt nära för att beklaga sig.
En del såg säkert ett trist derby, jag såg ett derby som bekräftade att det varken är lätt att möta AIK eller Hammarby den här våren.
Solna står kvar, de har delat derbypoäng, och av de tjugo inledande matcherna har AIK och Hammarby totalt förlorat en enda.
Hur man än vrider och vänder på det:
Det är en ganska bra första tredjedel.