”Hjälper jag ett barn är det värt det”
Vera Wiesel har analatresi. Ändå har 23-åringen nått damallsvenskan.
Publicerad 10.16
För 23 år sedan föddes en bebis med två livmödrar och allvarliga missbildningar på njurar och tarmar.
Men det här är ingen text om överlevnad.
Det är en berättelse om en svensk toppmålvakt i fotboll.
Vera Wiesel drar igen fleecen och säger att hon kunde ha dött.
Vattenspridaren harklar som en lungsjuk farbror innan strålen stabiliseras, studsar mot en reklamskylt och plaskar mot Vittsjö IP:s uteservering. Där sätter sig målvakten på en bänk.
Hon var 20 år när läkarna upptäckte de två livmödrarna, den ena en så kallad enhörning, alltså ett halvutvecklat och bananformat organ. Därinne växte en cysta stor som en apelsin. Den tryckte på njurarna och störde reningsfunktionen, vilket ledde till en bakteriehärd.
Tjatade till sig permission
Situationen var livshotande. Om hon hade blivit gravid skulle kroppen förmodligen ha gett upp.
Operationsdatum sattes till september 2022.
– Jag är tacksam för att läkarna hittade den missbildade livmodern, men det ställde mig inför tuffa mentala frågor. Hur påverkas man av att ta bort den som 20-åring?
Hur obehagligt var det att komma till sjukhuset?
– Det är lite tragiskt, men...
Målvakten ler snett.
– ... jag är van vid att vara på sjukhus. Så det var som att komma hem.
Den unga kvinnan fick behålla en äggstock, en äggledare och en livmoder. Efter ingreppet följde återhämtning på sjukhuset, men Vera tjatade snart till sig permission. Hon hade viktigare saker för sig än att ligga i en säng och glo på väggklockan. Agunnaryds herrar skulle möta Häradsbäck i division 6 och den assisterande tränaren Wiesel behövdes vid sidlinjen.
– Vi vann med 3–0 och blev seriesegrare. Efteråt åkte jag tillbaka till sjukhuset.
”Kan bajsa som vem som helst”
Redan där har berättelsen tillräckligt med komponenter för att vara iögonfallande. Vera Wiesel har stirrat döden i vitögat, hon har tränat ett herrlag och motar nu bollar i damallsvenska Vittsjö.
Ändå har hon inte gått in på det mest anmärkningsvärda än. Det som gav henne all sjukhusvana.
Vad som egentligen föranledde intervjun var ett kort SVT-klipp, där Vera Wiesel berättade att hon föddes utan analöppning.
– Jag förstår egentligen alla frågor som kommer. ”Men hur kan du bajsa?” Jag kan bajsa som vem som helst, sa hon till reportern.
Wiesel är besviken över hur snuttifierat inslaget blev. Ett långt resonemang om att inte låta missbildningar begränsa livet skars ner till några sekunder om stolgången och påföljande skämt i kommentarsfältet om att ”hålla tätt bakåt”.
Ändtarmen slutar som en säck
En råkall vind sveper över planen. Vera Wiesel huttrar.
– Det finns mycket mer att berätta, säger hon.
I juni 2002 föddes trillingar på förlossningsavdelningen i Växjö. Albert och Edith var fullt friska, men deras syster Vera vägde bara 1,7 kilo. När barnmorskan skulle ta tempen på bebisen upptäcktes en missbildning i rumpan. Bebisen fördes i ilfart till Lund där fistelgångar mellan tarmar och njurar behövde opereras. Det lilla knytet försågs med en stomipåse i vuxenstorlek.
Missbildningen heter anorektal missbildning, eller bara analatresi, och innebär att ändtarmen slutar som en säck och inte kan leda avföringen ut ur kroppen. Ofta ingår analatresin i ett bredare syndrom med fel på ryggrad, hjärta, njurar eller matstrupe.
För Vera följde omfattande operationer för att öppna det igentäppta hålet. Hennes familj i Ljungby kuskade två gånger i veckan till Lund för att lillflickan skulle få vård.
”Läkarna vet inte varför”
I skuggan på Vittsjö IP pekar Vera Wiesel på magen.
– Jag fick problem med njurarna också. Vänster har bara tjugo procents funktion och när jag var två och ett halvt la båda av, så man fick sätta in slangar i dem.
Vet man varför de la av?
– Nej. De kan inte ens i dag förklara varför det hände. Efter två-tre månader började de fungera igen och läkarna vet heller inte varför det hände.
Hon sänker blicken och suckar.
– Sjukhusmiljön var traumatisk. Det är nog rätt att prata om psykisk ohälsa fast jag var så liten. Jag hade legat på Ronald McDonald Hus i Lund i ett halvår och blev bara sämre och sämre. Man trodde att jag skulle dö. Mina föräldrar bestämde att jag skulle få träffa syskonen och den dagen de kom på besök vände allt. Jag blev piggare.
Hon fnissar, bryter ut i ett ljust och hjärtligt skratt.
– Det är väl typiskt? Man är trilling och så är det syskonen som är lösningen.
Spelade med gipsad hand
Väl utskriven upprättade familjen en någorlunda normal uppväxt. Flickan behövde regelbundna läkarkontroller, men stomin ersattes med dagliga lavemang. Hon utvecklades långsammare än sina syskon. Började gå och prata senare, växte långsammare, missade skoltid, men åt sig så sakteliga ikapp.
Och så fann hon fotbollen.
På tomten hölls evighetsmatcher med Albert och Edith. På Lagavallen var bataljerna mot kompisarna ännu svettigare. Inget kunde hålla Vera borta från sporten, inte ens gången när hon ramlade ner för ett träd och bröt handen. Gick det inte att stå i mål kunde hon lika gärna kuta på kanten med sin gipsade näve.
I 13-årsåldern dubblerade hon i pojklaget och växte ytterligare mellan stolparna. Hon var en kommunicerande målvakt, högröstad och bra med fötterna. Efter fina insatser i distriktslaget togs hon ut i ungdomslandslaget.
Lägren rubbade de fasta rutinerna.
Pappa frågade om elitidrott
Nog var hon öppen med sin missbildning, men likväl var det svårt att utomstädes och utan familjens hjälp avsätta en timme om dagen för lavemang. Så hon tömde tarmen före avfärd, höll sig under samlingen och gnisslade sig igenom magontet efteråt.
Ett par lagkamrater anländer till idrottsplatsen. Om en halvtimme är det videoanalys följt av träning, men Vera Wiesel vill ta historien i mål först.
– När jag föddes frågade min pappa om jag skulle kunna idrotta på elitnivå. Läkaren sa nej. Det ska inte gå, men jag kanske har haft tur.
Kom igen. Tur har du inte haft.
– Nej, okej. Men beskedet har sporrat oss att visa att allt är möjligt.
Har du någon gång tittat på dina lagkamrater och tänkt att det är orättvist att du ska ha det så mycket svårare?
– Det låter konstigt men jag trodde att det var normalt att vara på sjukhus. I min familj var jag aldrig annorlunda och lavemangen var en del av vardagen. Vi hade toalettdörren öppen och kompisar med därinne. Vi snackade om det som man snackar om vad som helst.
Blev herrtränare som tonåring
Bara en gång har hon gjort avkall på fotbollen. Inför gymnasiet värvades Vera Wiesel från moderklubben Ljungby IF till damallsvenska Växjö DFF, men avstod från att flytta till gymnasiet där. I stället pluggade hon teknikprogrammet på Sunnerbogymnasiet i Ljungby och pendlade sex mil till träningarna.
Spelglädjen var bibehållen. Vera stod i F17, F19, B-laget och A-laget om vartannat, fram till dagen när allt sprack. Orken tröt, lusten rann ur henne, så hon fattade ett beslut som få elitspelare gör i artonårsåldern.
Hon varvade ner. Lattjade i division tre hemmavid. När hon drabbades av återkommande njurbäckeninflammationer och missade i princip hela 2021 var det trist, men inte ett hinder på vägen mot stjärnorna, för ditåt siktade hon ändå inte.
För att vara hygglig ställde hon upp i mål för B-laget den hösten. Då slet hon av korsbandet i knäet och behövde opereras. 2022 blev hon herrtränare för Agunnaryds IF och sedan följde livmoderingreppet och seriesegern.
Efter rehabiliteringen gick karriären framåt, myrsteg blev elefantkliv, division tre byttes mot ettan och 2025 bjöd Vittsjö in på träning. Ja, hon bröt handen den sommaren, ett skott träffade fel, men det var bara att bli utespelare i division 3 ett par matcher och så var det hindret undanröjt också.
”Det var helt ljuvligt”
Inför den här säsongen skrev Vittsjö ett tvåårskontrakt med Wiesel. Nu är det inte en bedömningsfråga utan ett faktum att hon tillhör toppskiktet av svenska målvakter.
Alltjämt nödgas Vera att vara noga med kosten, men inte nitisk. Havregrynsgröt på morgnarna, men inte med extra fibrer. Kaffe går utmärkt.
Hur påverkas din fotboll i dag av missbildningen?
– Ingenting. Och väldigt mycket. Den gör mig tacksam för allting, får mig att hitta glädjen i allt jag gör.
Gör du fortfarande lavemang en timme om dagen?
– Nej. När jag var tio år gjorde man en appendikostomi, en operation som aldrig hade gjorts i Sverige förut. Man lyfter blindtarmen upp till huden på magen, så att man kan lägga lavemanget i blindtarmen och tömma hela tjocktarmen. När jag blev 15–16 slutade jag med lavemanget helt och hållet.
Hur var det?
– Helt ljuvligt. Det var speciellt att kunna slänga sakerna. Hela familjen firade.
Noll kända personer
Det finns fallgropar när man återger Vera Wiesels liv. Beskriver man analatresin och dess följder för ingående riskerar man att frånta henne de sportsliga framgångarna. Men fokuserar man bara på fotbollen missar man den okuvliga spelglädjen, den ofantliga viljan som lett till damallsvenskan.
Använd sökmotorer eller AI, svaret kommer att vara detsamma: det finns inte ett enda exempel på en offentlig person med missbildningen. I ett försök att blidka användaren lägger ChatGPT till ”men skådespelaren Michael J. Fox har Parkinsons sjukdom”.
40 svenska barn om året får anorektal missbildning. Siffran går att läsa som att tillståndet är sällsynt, men kan lika gärna betraktas från andra hållet:
De senaste tio åren har 400 bebisar runtom i Sverige börjat sina liv i osäkerhet. De växer upp utan förebilder som kan berätta hur det är och vad de ska förvänta sig av livet.
”Man måste våga drömma”
Vera Wiesel ser inget egenvärde i att prata om sina tarmar. Hon hade kunnat leva ett stillsamt liv i Ljungby med sin sambo, pendlat hit ner till träningarna, på sikt bli förstamålvakt och hanterat kroppens nycker när det behövdes.
I stället föreläser hon. Träffar andra barn som har drabbats.
– Det är inte bara barn med just den här missbildningen som behöver stöd. Det är så många missbildningar som aldrig nämns, som bara familjerna pratar om. Man måste våga drömma ändå. Hitta glädjen i det man vill göra. Livet kan inte bara vara begränsningar utan tacksamhet för det man kan göra. Jag kan träna hårt! Jag vet att det inte är självklart, men jag kan det.
Kändes det självklart att ställa upp i ett stort reportage i Aftonbladet?
Nytt skratt, som om frågan inte behövde ställas.
– Ja. Ja. Hjälper det ett barn så är det värt det.
Har du skämts för din missbildning?
– Nej. Jag är stolt över den jag är. Det är fint att vara i en familj som är lika stolta som jag.
Är mer än sin missbildning
Hon reser sig, tackar för intervjun och tar en stol framför filmduken i klubbstugan. Joggar ut på det nyvattnade gräset med lagkamraterna efteråt, bollar i ring ett tag och går sedan åt sidan och drillar skott med målvaktskollegan Elin Vaughan.
Vera Wiesel är sin kropp och sin historia. Hennes organ ser inte likadana ut som alla andras och huden är täckt av ärr från alla ingrepp.
Men hon är inte bara sin missbildning.
Det smackar när 23-åringen limmar en boll. Hon backar, slår två passar, greppar nästa vristträff. Om en förbipasserande hade kastat ett öga på sekvensen skulle den inte se spår av operationer eller livshotande tillstånd.
För allt som syns är en elitmålvakt i fotboll.
