Asahara: Detta VM vilar på blått och gult
MIAMI. Det var det här som behövdes för att visa värdet och essensen av detta ifrågasatta VM.
Dale, dale, Boca.
Tro inte annat än att detta är ett världsmästerskap som är beroende av blått och gult.
– Ni har ju visst ett lag. Ni har ju oss.
En Boca Juniors-supporter jag träffar vid en tailgate på parkeringsplatsen utanför Hard Rock Stadium tvekar inte med sitt svar när jag förklarar att jag är en svensk journalist utan ett svenskt lag att följa denna sommar i Staterna.
Han har ju en poäng.
För trots allt kommer argentinska Boca Juniors ikoniska färger från just den svenska flaggan. Eller så lyder i alla fall sägnen. Att klubbens grundare stod på hamnen i La Boca 1906 och bestämde sig för att deras nystartade fotbollsklubb skulle anamma färgerna från flaggan på den första båten de såg passera.
Den båten var svensk – resten är historia.
Efter denna måndagskväll i Miami är känslan även att det är blått och gult som kommer skriva historien om detta utökade, nystartade och extravaganta världsmästerskap.
Rungande succé? Inte direkt
En stor snackis inför turneringen har handlat om Fifas extrema bekymmer att faktiskt sälja biljetter till sitt nya turneringsflaggskepp. Rapporter om prisdumpade, bortskänkta och osålda biljetter har avlöst varandra inför mästerskapets start.
Så vad har då varit facit hittills?
Fifa påstår själva i ett glorifierat pressmeddelande att inledningen av turneringen varit ”en rungande succé”.
TV-tittarna har samtidigt frågat sig hur en ganska intetsägande 0–0-jippopremiär och långt ifrån utsålda arenor runt om i landet över huvudtaget kan nämnas i samma ordbok som ”succé”. Eller för den delen 49 000 tomma stolar i Atlanta.
Jag skulle säga att sanningen ligger snäppet närmare det sistnämnda.
För det har verkligen inte varit lapp på luckan och bländande, högoktanig, glimrande fotboll – tro inte annat.
Men det ska även sägas att det heller inte genomgående varit ekande klassrumstystnad och fullkomligt kolsyrelös försäsongsboll – så tro inte det heller.
Det har sydamerikanerna sett till.
Fick betalt för mödan
Det har verkligen funnits tecken på det tidigt. Trots allt har det till klar majoritet varit Boca Juniors-tröjor man noterat under de dagar jag varit här. Även några grönvita här och var.
Palmeiras gjorde trots allt Times Square grönt och vitt innan de åkte ut till Metlife Stadium och till stor del gjorde detsamma i 0–0-mötet med Porto.
Samtidigt som det skedde hade Boca Juniors-fansen stormat och intagit Miami Beach.
Sen stormade de och tog över Hard Rock Stadium också.
De trotsade de 7000 kilometer som skiljer Buenos Aires från Miami. De trotsade inte bara USA:s knepiga inreseregler utan även det fullskaliga trafikkaos som rådde i arenans perimeter redan tre timmar innan avspark. De trotsade västvärldens generella skepsis inför detta nya, bekostade Fifa-påfund. De må ha varit fem tusen färre än publiken på premiärmatchen – men de lät och syntes tiofaldigt gånger mer.
De skulle inledningsvis få betalt för mödan och resan.
För den konstanta sången, de öronbedövande busvisslingarna och den genomgående, argentinska ljudkulissen som trängde rakt in genom pressboxens glasfönster.
Det såg lagkaptenen Miguel Merentiel till när han stötte in bollen efter ett briljant förarbete av Lautaro Blanco. Det såg veteranen Rodrigo Battaglia till när han blev lämnad i sin ensamhet vid bortre stolpen med ett öppet mål framför sig.
Cumbia i högtalarna. La Bombonera i Miami-form.
Fiesta.
”Ni ser själva vad det betyder”
Det ska sägas att klubblags-VM, även i sin forna, slimmade form, alltid har varit en turnering som primärt fått sydamerikanerna att tända till.
För det har varit deras chans att på allvar sätta den sydamerikanska fotbollen på kartan och att få skicka en signal till hela världen att de också är en klubblagsmaktfaktor i en Europa-centrerad fotbollsvärld.
– Våra fans är otroliga. Och ni ser själva vad det betyder för oss på planen också, säger mittfältaren Alan Velasco när undertecknad frågar honom efter matchen vad den här, i Europa ännu inte så högt ansedda, turneringen faktiskt betyder för dem.
Och han förvånandes inte över det som utspelade sig på läktarna heller.
– Vi var förberedda på det här För folket i Argentina är fantastiska.
Så oavsett vad man tycker om allt som finns att säga om denna turnering är en sak säker.
Boca Juniors är inte bara ”Sveriges lag” utan borde också vara arrangörens lag.
För det här betyder allt och lite till för de sydamerikanska storheterna.
Precis som Sydamerika betyder allt och lite till för turneringen som sådan.
För det är hela deras passion och förmåga att samlas som är hela fundamentet som denna turnerings egentliga genomslagskraft vilar på – snarare än 50 miljoner dollar i marknadsföring.
Avancemanget i fara = turneringen i fara?
På så vis var det kanske det sämsta som kunde hända på sikt för arrangören att detta inte höll hela vägen.
För även om den blågula sången och busvisslingarna ekade hela vägen genom både röda kort, VAR-granskningar och annat så höll inte den argentinska ledningen.
Även om det just var argentinska veteraner, i form av både Angel Di Maria och Nicolas Otamendi, som såg till att ta detta till 2–2 (till och med där låg det på Sydamerika).
Det lämnar i alla fall Boca i ett läge där det kan bli ganska avgörande för deras avancemang om de kan mäta sig mot en ännu större europeisk maktfaktor (FC Bayern) i slutet av veckan.
Vilket inte är det lättaste – även om man inte är halvamatörer från Nya Zeeland.
Med all respekt till den blågule Benfica-svensken Samuel Dahl så behöver Fifa och denna turnering ett annat blågult avancemang.
Kanske mer än Boca behöver det själva.