Jag fick stanna tillfälligt – men glädjen saknas
Debattören: Många andra lever kvar i mardrömmen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 18.00
DEBATT. Just nu borde jag vara glad.
Efter 15 år av ovisshet kan jag äntligen andas ut... ett tag i alla fall. Jag har fått beslut från migrationsdomstolen.
Ett beslut som säger att jag får stanna med ett tillfälligt uppehållstillstånd . Att jag kan ta studenten med min klass och kanske kanske börja drömma om en högskoleutbildning.
Alla frågar mig: hur känns det nu? Är jag glad?
Jag vet inte vad jag ska svara. Hur ska jag kunna känna glädje när så många andra fortfarande lever i samma mardröm som jag nyss varit i?
Mina systrar Darya och Donya lever i kriget i Iran. Mina systrar Kani, Diya, Ayla, Afrodite. Mina bröder Sharre, Batis och Manvel bär på samma oro, samma rädsla, varje dag.
De – och så många andra – tvingas fortsätta kämpa i det tysta. De tänker på det här vid varje andetag.
Vad händer efter 13 månader?
Så är jag glad?
Nej.
Inte än.
Min glädje kan inte vara hel så länge andra ungdomar fortfarande hotas av utvisning. Så länge tonåringar skickas till länder de inte känner, till liv som inte är deras.
Jag är bara tacksam! För allas stöd. Utan er skulle jag kanske redan ha blivit utvisad. Men glad? Jag kommer att vara glad den dagen ingen ung människa längre behöver leva med den rädslan. Den dagen tonårsutvisningar stoppas för mina vänner och för alla.
Och vet ni vad? Efter 15 år i mitt hemland Sverige får jag ett tillfälligt uppehållstillstånd. Som gäller i 13 månader! Vad händer sen? Ny utvisning igen eller en ny kamp? Vad gjorde jag för fel? Vad gjorde mina vänner för fel? Vi blev 18 år.
Är jag glad? Nej, bara tacksam för ni finns i mitt liv! Tack! Tack! Tack!
Jomana Gad, nätverket för ungdomar som hotas av tonårsutvisning
