När det blir pinsamt vill jag ta ett steg till
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mediepersonligheten Moa Wallin sa nyligen i en av sina många poddar att ”det är pinsamt att ha ett namn”. Det var förstås skämtsamt sagt, men jag tror det ligger något sant i det. Att visa något som över huvud taget hör ihop med just en själv är genant.
Så förlåt att jag blir lite personlig nu, men en av mina graviditeter slutade med missfall. Jag hade passerat de där första kritiska tolv veckorna och därför hunnit berätta för både vänner och familj, så det var inget jag kunde dölja. Folk jag mötte reagerade olika. Antingen var de deltagande eller så var de undvikande. Min känsla, även om det säkert var just bara en känsla, var att ingen kunde tänka på något annat när vi sågs.
Det var första gången i mitt liv som jag upplevde en riktig förlust och jag sörjde. Men mitt i sorgen upptäckte jag till min förvåning att jag också kände något annat. Jag kände att det var pinsamt. Alltså det där tillståndet som är skammens något ytligare släkting. Det var inte missfallet i sig som väckte den känslan, utan det som kom före: min önskan att få ett barn. Jag hade blivit avslöjad med att vilja något, och det var en vilja som på ett djupt plan hörde ihop med mig, en som jag inte förstod utan bara upplevde. Den blev dessutom extra tydlig eftersom den inte blivit infriad: den följdes inte av att ett barn kom till världen och stal uppmärksamheten. Det var som att jag stod på torget med nerdragna brallor.
jag gick därifrån med en känsla av upprättelse
Jag kom att tänka på det här med det pinsamma igen när jag var på utställningen ”The devil: A life” på Kulturhuset i Stockholm. Utställningen, som pågår till 31 maj i år, består av skulpturer av Nick Cave, närmare bestämt 17 figuriner som skildrar djävulens liv, från födelse till död. Trots den mytologiska och nästan kitschiga estetiken, handlar utställningen om stora ämnen som skuld, sorg och förlåtelse. Till utställningen visas också ett samtal med Nick Cave.
Kanske har jag blivit extra uppmärksam på det pinsamma eftersom jag är sjuttiotalist och alltså tillhör den så kallade ironiska generationen. Men just jag hör också till den del av mänskligheten som har svårt att förstå ironier, vilket fått till följd att jag sällan känner igen mig när man pratar om hur det var på nittiotalet.
Själv tillbringade jag större delen av detta årtionde på konstskolor. Där fanns förstås olika inriktningar och hållningar. Men jag upplevde det som att jag ingick i en kultur där vi försökte hitta en väg bort från det ironiska, bort från cynismen. För på nittiotalet fanns också en annan nästan motsatt strömning som Nick Cave var en del av: den allvarliga och intima. En som inte var så smart och distanserad, utan allvarlig, teatral och, enligt vissa, pretentiös. Jag blev påmind om detta på Nick Caves utställning och jag gick därifrån med en känsla av upprättelse.
Att känna att något är pinsamt sker i relation till andra. Det är som en signal till omgivningen, särskilt om den följs av att man rodnar, tittar ner eller skrattar nervöst. Man signalerar att man har förstått sitt sociala snedsteg, vilket uppfattas som försonande. Jag tänker att det också kan vara en varningssignal till en själv som utlöses. Jag har upplevt det när jag är på väg att råka visa något som jag inte har kontroll över.
Det är som att det finns en pinsamhetsvakt
Det enklaste exemplet är kanske när man ramlar och snabbt reser sig upp och hoppas att ingen såg. Det är som att det finns en pinsamhetsvakt. Den här vakten aktiveras också när vi tappar kontrollen på ett mer psykologiskt och existentiellt plan, så som jag upplevde det efter att jag fått mitt missfall. När man riskerar att visa något där man liksom är försvarslös, eftersom man inte har kunnat eller hunnit formulera sig kring det. Man skulle kunna jämföra det med ilska. När ilska kan fungera som ett skydd mot rädsla och sorg, kan pinsamhetskänslan fungera som ett skydd mot det hos oss som är på riktigt.
En annan nittiotalsgigant som vågat (och vågar, hon är fortfarande aktiv) visa det som vi ofta tystnar inför, är den brittiska konstnären Tracey Emin. Ett av hennes kändaste konstverk är ”My bed” som ställdes ut första gången 1999. Verket består av hennes säng, med nedfläckade lakan, omgärdad av föremål som spritflaskor, smutstvätt och använda kondomer. Det är hennes faktiska säng som ställs ut, efter att hon tillbringat flera dygn i den under en svår depression. I en intervju från den tiden frågar journalisten om det verkligen är hennes säng. Ja, han ställer faktiskt frågan två gånger, som om han första gången inte kan ta in det när hon säger att det är så. ”Ja pinsamt nog är det min säng”, förtydligar Emin och tillägger ”men så kan konst vara”.
En av konstens styrkor ligger ju just i att den befinner sig i sådana rum som är outforskade, att den kan beskriva även det som det inte finns några ord för. Eller det vi inte vågar prata om. Att vara så deprimerad att man inte tar sig upp ur sängen, inte orkar städa eller sköta sin personliga hygien, är oerhört skamfyllt. När Tracey Emin ställde ut sin säng i ett starkt upplyst rum på Tate Gallery så lyfte hon en del av den ensamhet som följer på skammen. Trots att det var så självutlämnande och, enligt henne själv, pinsamt.
Det kanske var ännu svårare att ta sig förbi pinsamhetsvakten på nittiotalet men det är fortfarande en gräns som överträds så pass sällan att man reagerar när det händer. Jag tycker att Miranda Julys bok ”Alla fyra” som kom förra året är en sådan överträdelse. Den beskriver just det som är svårt att dela med sig av, märkliga begär, skevt sex, ensamhet. Det är på riktigt, nära och konstigt.
Hos oss i Sverige är nog det bästa exemplet Amanda Romare som i allt hon gör verkar oförmögen att styras av något annat än total sanningslidelse. Jag tar dessa två som exempel, inte bara för att jag själv tycker om dem. Jag tror att det faktum att de blivit så otroligt populära, visar att de ger oss något som vi generellt längtar efter. Om mainstreamkulturen på nittiotalet gjorde att vissa av oss sökte det allvarliga och liksom osluga, så kanske vi nu längtar efter det konstiga och opolerade. Det som inte blir så bra på bild.
… det kan betyda att man är på väg bort från det säkra och formulerade
Oavsett om det stämmer eller inte tror jag att vi då som nu längtar efter att få se det som finns bakom fasaden. Därför tror jag att även om vi så klart behöver kunna skydda oss själva från insyn, behöver vi också få visa vårat inre. Vi behöver dela svagheter och inre önskningar. Vi behöver det för att kunna närma oss både oss själva och varandra.
När jag själv började teckna serier som byggde på mitt eget liv, insåg jag att det här riskerade att bli självutlämnande och genant. I ett försök att undvika självcensur lovade jag mig då att inte tveka när jag känner att det blir pinsamt, utan i stället gå ett steg längre. Jag vet inte om jag alltid lyckats men det är fortfarande min ambition. Nu tror jag förstås inte att konst blir bra bara för att det känns pinsamt när man gör den. Men det kan betyda att man är på väg bort från det säkra och formulerade, till det dolda och outforskade. Därför tror jag att man inte bara ska se det pinsamma som en varning. Det kan också vara en vägvisare.
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
