Någon borde ha sagt nej tack till Nick Cave
Rockstjärnans keramikfigurer är inte särskilt bra konst
Det finns ingen som kan skriva sånger om kärlek och döden som Nick Cave. Hans låtar balanserar ständigt på gränsen till det existentiellt självutplånande, ofta med en markerad religiös underton som angränsar till apokalyptisk gospel. Även om musiken och sångskrivande är de medier som ligger honom närmast till hands har han även låtit sina motiv få utlopp på andra sätt, i allt från romaner till filmmanus.
Under pandemin plockade Nick Cave upp keramik – som en karriärsomställning på inrådan av den brittiska regeringen, berättar han lite skämtsamt i den inledande scenen av Andrew Dominiks dokumentärfilm ”This much I know to be true” från 2022. Detta eftersom att vara en turnerande musiker inte längre var en gångbar sysselsättning. I nästa scen står Cave i sin ateljé där han visar upp sina keramiska alster – en serie ännu oglaserade figuriner föreställande djävulen i 17 livstablåer från födelsen till döden.
Med glasyren på plats har dessa figuriner snart haft samma digra turnéschema som artisten, förlåt konstnären, själv när han utövar sitt brödjobb. De har varit i Finland, Belgien, Nederländerna och ”The devil – a life” visas nu upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm på inlån från Museum Voorlinden i nederländska Wassenaar.
Formmässigt hämtar de inspiration från de massproducerade staffordshirefigurinerna som kunde pryda spiselkransar i viktorianska hem. Det är kitsch sammanvävd med Caves sedvanliga idévärld, där ett bibliskt barnoffer utförs av en djävul med rosiga kinder och knappögon och med en förgylld liten gris som ligger vid foten av altaret. En annan figur visar djävulen som poserar för ett porträtt i sin bästa kostym tillsammans med en svartvit get med glad röd mun.
Det är något sympatiskt med att en man i 60-årsåldern tar upp konsthantverk som en pandemihobby och gör det på största möjliga allvar. I ”This much I know to be true” pratar han om figurinerna med samma uppriktiga tyngd som ett barn som berättar om sitt specialintresse. Det är rörande.
Cave tycks själv ha insikten om hur dåligt det kan bli när musiker ger sig in i konstens värld
Men det måste faktiskt sägas att dessa figuriner inte är särskilt bra konst. Programtexten om Nick Caves studieår på konsthögskola, och att han även höll på med keramik i tonåren, låter mer som en narrativ överbyggnad för att skapa legitimitet åt utställningen än ger honom kontinuitet som konstnär. Nick Cave tycks själv ha insikten om hur dåligt det kan bli när musiker ger sig in i konstens värld i den 20 minuter långa intervjun från galleri Xavier Hufkens som också visas på utställningen. Att undvika denna fälla var hela grejen med att jobba med konsthantverk i stället för high art, som han beskriver det. Men lik förbannat gick han i snaran som riggades av hänförda gallerister.
Utställningssituationen ger en kontext åt keramikföremålen, som får dem att gå från folkligt krafs till något distanserat och upphöjt. Figurinerna står på ett vitt avlångt podium – inte olik den plattform som publiken brukade klättra upp på under ”Skeleton Tree”-turnén för att stå på scen tillsammans med Cave under extranumret ”Stagger Lee”. Men om man nu kommer för nära podiet så tjuter ett larm.
Jag undrar om inte det han säger om musiker och konst var ett subliminalt rop på hjälp när han ständigt möts av en så stor vördnad från fans, kritiker och nu konstkuratorer. Att faktiskt se människan i Nick Cave hade varit om någon hade sagt nej till honom.
Den statyett som fascinerar mest är den som liknar honom i hans svarta kostym i hopkurad pose med ansiktet i händerna: ”Devil in remorse”. Låt en man få ha sin hobby ifred.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino
