”Adolescence” borde få alla föräldrar att vakna
Barnens skärmar känns som radioaktivt avfall
Uppdaterad 2025-06-24 | Publicerad 2025-03-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den brittiska tv-serien ”Adolescence” är Netflix senaste succé. Bara första veckan hade den streamats över 25 miljoner gånger. Plötsligt diskuteras den överallt, till och med i Storbritanniens riksdag. Där har politiker föreslagit att regeringen borde inrätta en sorts ”mansminister”, med särskilt ansvar för frågor kring jämställdhet och varför pojkar halkar efter flickor i skolan och i samhället.
Premiärminister Keir Starmer har avfärdat ministeridén, men sagt att han ser serien med sina tonårsbarn. Den har fått även hans familj att diskutera miljön på nätet och om ”krisen för manligheten”.
”Adolescence” handlar om den 13-årig pojken Jamie som en morgon rycks upp ur sängen i sitt pojkrum av polisens insatsstryka. Han är misstänkt för ett brutalt mord och familjen förstår ingenting. Deras lilla pojke? Han som gillar att rita och är en mjukis. Lite för mjuk enligt pappan, ska det senare visa sig.
Serien handlar om hur vi i dagens vuxenvärld inte helt förstår språket och koderna i våra barns digitala liv. Men också om könsroller och det sociala arvet.
Trettonåriga Jamie är son till en rörmokare som gjort en klassresa. Pappan Eddie, spelad av Stephen Graham som varit med och skrivit tv-seriens manus, är ett berörande porträtt av en arbetarklassman som uppfostrats genom att få stryk av sin pappa. Han fick aldrig lära sig att visa några andra starka känslor än ilska. Inte ens när pappa Eddie får följa med sitt barn in i häktet har han förmågan att ge sin utsatta son en kram.
Istället för ömhet och fysisk närvaro har pappan jobbat hårt för att ge sina barn ekonomiska möjligheter i livet han själv aldrig fick. Priset blev att han aldrig var hemma.
Upp och jobba klockan sex och hem klockan åtta. Sonen Jamie fick den dator han önskade, dyra hörlurar, fint skrivbord. Allt utom tid med sin pappa, fyller man som tittar i.
Den förälder som tycker sig ha full kontroll på sina barns liv och nätbeteende kan kasta första stenen. Att få det är oerhört svårt, tidskrävande och ja, rätt tråkigt. Ett sätt att åtminstone minska skärmanvändandet är att helt enkelt vara mer med och prata med barnen.
När man ser ”Adolescence” är känslan att man vill kasta samtliga skärmar på soptippen för radioaktivt avfall.
”Vi gjorde honom, vi har ett ansvar. Jag tror det är bra för oss om vi är ärliga med att vi borde ha varit bättre föräldrar”, säger Jamies mamma till pappan i en av tv-seriens starkaste scener.
Den repliken får nog resonans hos de flesta av oss vuxna och föräldrar. Gör vi verkligen vårt bästa för de unga som växer upp idag?
Att en Netflix-serie får oss att reflektera kring alla dessa svåra frågor är ingen liten sak.
