Snart kommer även Trump bli en lam anka
För inte länge sedan talade alla om Greta
”Vårt hus brinner.”
Det var Greta Thunbergs första ord på World Economic Forum i Davos. Året var 2019, och hon talade inför hela världen med grå tröja och håret i två strama flätor. Om tolv år, sa hon, kommer vi inte längre kunna vända utvecklingen.
Hon talade om hopp. Om ansvar och möjligheter. Om att vi kan bygga en bättre värld om vi vill. Men också om allvar, om att tiden rinner ut.
”Jag vill att ni ska få panik”, sa hon.
Greta Thunberg var, även på den punkten, långt före sin tid. Panik är numera politikens sill och potatis.
Årets World Economic Forum överskuggades helt av Donald Trump. Skulle han invadera Grönland?
Det gjorde han inte, tills vidare. I stället bildade han ett smått bisarrt ”fredsråd” med ett gäng B-världsledare som är tänkt att ersätta Förenta nationerna.
Själv är han ordförande och har veto mot allt. På scenen satt bland andra Saudiarabien, Indonesien, Kazakstan, Argentinas president Javier Milei och Ungerns halvdiktator Viktor Orbán. Medlemsavgiften är en miljard dollar.
Benjamin Netanyahu kunde visst inte komma, kanske eftersom han är efterlyst för krigsbrott.
– Alla här är vänner till mig. Jag gillar alla här. Kan ni förstå det? Oftast ser jag ungefär två eller tre personer som jag inte gillar, sa Trump.
När jag slår upp tidningen handlar de flesta rubriker om Trump. Nyhetstjänsten Omni handlar nästan bara om Trump.
På radio lyssnar jag till analyser om – Trump. Aktuellt handlar om Trump, Rapport om Trump och SVT:s Utrikesbyrån har rubriken ”Trump erövraren”.
Trump, Trump, Trump.
Tidningen The Atlantic kallade det i veckan ”Trump Exhaustion Syndrome” eller Trump-utmattning på svenska. Vi hinner helt enkelt inte med.
”Hjärnstress” kallas ibland ett förstadium till utmattningsdepression. En slags mental trötthet som inte går över av att vila. Det kan orsakas av brist på sömn, långvarig stress eller ständig oro.
Där någonstans är världspolitiken just nu.
Det som inte framgår särskilt väl i rapporteringen är att just detta är poängen. Donald Trumps politiska metod kan jämföras med en överbelastningsattack på en hemsida. Genom att överbelasta ett system med skräp kan man få det att krascha och bli otillgängligt.
”Flood the zone with shit” som Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon elegant uttryckte saken. Den verkliga motståndaren är medierna, och journalister klarar bara att hålla några få saker i huvudet samtidigt.
Om du ständigt fyller flödet med ny ”skit” så kommer media att rapportera skit. Och då är du fri att göra vad du vill.
Utspel som invasion av Grönland, tullhot mot EU, hot om att avsätta regeringen på Kuba, hot om att bomba Iran, bryta sönder Nato eller bilda ”fredsråd” med diktaturer kommer dominera allt. Även om inget av det i praktiken händer.
Eller så händer det. Man vet aldrig så noga.
I morgon kommer en ny show.
Samtidigt är jag personligen lite mer hoppfull än förra veckan. När Europa faktiskt sade stopp om Grönland vek Trump snabbt ner sig. Även om det inte var så han formulerade det själv.
Kanske kommer EU-ledarna lära sig något av detta?
Militärt kan vi inte göra så mycket om USA skulle anfalla Danmark. Själva frågeställningen känns bara vrickad.
Men Europas verktygslåda är enormt stor och har global räckvidd både diplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt. Egentligen är vi på många områden också en supermakt i nivå med USA och Kina, även om vi inte låtsas om det.
Den ”handelsbazooka” som Europa lade upp på bordet är på riktigt. Skulle amerikanska företag stängas ute från EU:s inre marknad blir priset skyhögt. Ett handelskrig över Atlanten vore en katastrof, även för Trumps väljare och hans allierade i det amerikanska näringslivet.
När Trump denna gång hotade med strafftullar gick börserna ner rejält. Techjättar som Nvidia, Apple och Amazon dök. Sedan backade presidenten.
De mediala överbelastningsattackerna fungerar som ett slags bluffpoker. Trump spelar en hand han egentligen inte har och som medier och europeiska politiker låter sig luras av. I fallet med Grönland hade han inte kongressens stöd och den allmänna opinionen i USA var grundmurat emot.
Han får ändå ofta sin vilja igenom eftersom hans motparter hela tiden gör eftergifter. Trump-utmattningen blir ett vapen i Trumps egna händer.
Men snart går Donald Trump in i den fas i varje amerikansk presidents liv som brukar kallas ”lame duck” eller bokstavligen lam anka. Alltså att folk väntar på din efterträdare och att makten glider ur händerna. Hur han försöker spela sina kort då blir intressant att se.
I höst är det mellanårsval. Hela representanthuset ska väljas om liksom en tredjedel av senaten. Dessutom ett knippe guvernörer. Större delen av dessa är ”säkra” mandat för Demokrater och Republikaner med stora marginaler. Den verkliga kraftmätningen står i de 30–40 distrikt som faktiskt kan byta sida.
Donald Trump har försökt rita om valdistrikt så gott han kan för att gynna republikanerna och mer är på väg. Det kan naturligtvis räcka men han är samtidigt historiskt impopulär. Och vinner Demokraterna i representanthuset kommer de göra allt för att lägga krokben för honom.
Dessutom börjar alla – kandidater som tjänstemän – positionera sig inför presidentvalet 2028. Lojaliteten mot Trump måste vägas mot den egna positionen. Makten vittrar bort inifrån.
Trump är en så dominerande figur att man ibland kanske glömmer att det inte är en tv-show vi ser. Handlingen går att påverka. Han är inte allsmäktig. Vi är inte maktlösa.
Politiska konjunkturer förändras dessutom fort. Efter Greta Thunberg kom Donald Trump. Snart kommer någon annan.
Jag hoppas att Europas ledare fortsätter sätta hårt mot hårt. Det är bara så vi minskar hans aptit på nya dumheter. Donald Trump vill att vi ska tro att han är oövervinnerlig. Att motstånd är meningslöst. Det är fel.
Han bluffar.
Han har inte korten.