Tidölaget fejkar omsorg om funktionshindrade
Nu havererar snart personlig assistans
Inför budgeten i höstas lovade alla fyra Tidöpartier på en gemensam pressträff att ersättningen för personlig assistans till funktionshindrade i fortsättningen ska följa kostnadsutvecklingen.
Det kallas att ”indexera” ersättningen och skulle sätta ett stopp för de senaste årens utveckling där ersättningen ständigt minskat.
I budgeten svek Tidöpartierna först sitt löfte, sedan gick Elisabeth Svantesson ut och ljög om det.
– Vi fyra partier har inte lovat det, sa hon.
Detta trots att presskonferensen när partierna lovat det låg kvar på regeringens hemsida. Dessutom med en Powerpoint-presentation där löftet framgick.
När jag kritiserade Elisabeth Svantesson som detta uppenbara försök till gaslighting ändrade de på hemsidan. Tyvärr för regeringen har jag kvar deras ursprungliga Powerpoint-presentation, som du kan läsa här. Själva pressträffen ligger kvar på Youtube.
Bakgrunden till det (svikna) löftet om att att indexera assistansersättningen var att kostnaderna skenat. Seriösa arbetsgivare vill kunna ha en bra arbetsmiljö och kunna ge lön enligt kollektivavtal.
Efter regeringens svek håller nu hela systemet på att haverera. I en gemensam skrivelse till regeringen varnar nu Sveriges kommuner och regioner, Vårdföretagarna och Fremia, som organiserar folkrörelser och ideella vårdgivare för ”stora konsekvenser” av underfinansieringen.
Det är byråkratspråk för ”nu går det åt helvete”.
Sveket från Ulf Kristerssons regering är monumentalt. Den personliga assistansen är helt nödvändig för att många med funktionsvariationer ska kunna leva ett drägligt liv. Den är också en del av vårt gemensamma, allt mer trasiga, skyddsnät.
Men sveket började inte med Kristersson, även tidigare socialdemokratiska regeringar har bedrivit samma politik. I praktiken har funktionshindrades rättigheter, frihet och ekonomi urholkats under många år.
För ett rikt land som Sverige är det för ynkligt. Sverige har fler miljardärer än någonsin. Skatterna har sänkts systematiskt under tjugo års tid. Det finns pengar, bara inte till just funktionshindrade.
En höjning och indexering av assistansersättningen är helt nödvändig just nu. Men det vore även en säkerhet mot att framtida regeringar skulle välja att skära ner på just funktionshindrade igen.
I regeringen ingår Liberalerna och Kristdemokraterna, två partier som har profilerat sig på just funktionshinderfrågor. De borde hela den kommande valrörelsen få frågor om varför de lurades.
Men även övriga partier är svaret skyldiga. Varför ska det alltid vara de funktionshindrade som får stå tillbaka?
Ibland känns det som att vi steg för steg håller på att förlora vår förmåga att se oss själva i andra. Att Sverige har blivit så hårt och kallt att ord som ”människovärde” och ”solidaritet” bara är tomma fraser.
Var finns de partier som visar att det inte behöver vara så?
