Sluta vänta på att V och C ska bli vettiga
Magdalena Andersson kan lära av Tidölaget
Publicerad 2025-05-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Klockan var tio minuter över ett den 28 oktober 2009 och dansgruppen Bounce inledde. Det var på Älvsjömässan i Stockholm och Socialdemokraternas 36:e ordinarie partikongress skulle strax börja.
”Jobbkongressen” kallades den, och Mona Sahlin skulle året efter bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det var planen.
Själv satt jag undanskymd med en penna i handen. Jag arbetade då på Socialdemokraternas partistyrelse och var protokollsekreterare på kongressen. Min uppgift var att anteckna vad som hände.
Efter dansgruppen Bounce inledde Veronica Palm och Mikael Damberg, ordföranden i partiets två stockholmsdistrikt.
Veronica Palm började sitt tal med att hylla invandring. Med Radjo från Hökarängen.
”Det är just mångfalden av erfarenheter och kunskaper som gör Stockholm så spännande och fullt av kraft.” fyllde Mikael Damberg i.
Jag antecknade noggrant.
Sedan öppnade Mona Sahlin kongressen.
Hösten 2009 styrdes Sverige av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Deras opinionssiffror var urusla och något år dessförinnan hade Sören Holmberg, professor i statsvetenskap från Göteborg och valguru sagt att regeringen var ”rökt”.
Mona Sahlin hade lärt av Fredrik Reinfeldts ”Allians för Sverige”. Hösten 2008 hade hon därför börjat bygga ett eget rödgrönt regeringssamarbete. Först med Miljöpartiet och sedan – efter att bland andra LO slog bakut – även med Vänsterpartiet.
På ”Jobbkongressen” 2009 dök de två andra rödgröna partierna upp på scenen och fick stående applåder. Och någonstans där, utan att de 350 ombuden förstod det, förlorade de valet.
Jag antecknade noggrant.
Lars Ohly, V-ledaren, log bredare än jag sett någon göra innan.
Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, använde ordet ”trygghetssystem” två gånger och språkrörskollegan Peter Ericsson hade skrivit en Limerick.
”Tomhänt stod Maud med ett hånfullt flin
När krisen slog till i bilindustrin.
Gamla och sjuka fick betala sänkt skatt.
Men därför, govänner, blir valnattens gladaste skratt
Från en röd-grön regering Sahlin!”
Det blev början på slutet.
Idag inleds Socialdemokraternas 42:a kongress, på Svenska mässan i Göteborg. Nu leds regeringen av Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, deras opinionssiffror är urusla och nästa år ska Magdalena Andersson återigen bli statsminister. Det är planen.
Oppositionen består nu av fyra partier, om de dyker upp på kongressens scen för att läsa Limerickar återstår att se.
Men det finns saker att lära av historien.
Mona Sahlins stora misstag var att hon lyssnade för mycket på Fredrik Reinfeldt. I gemensamma arbetsgrupper tog socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister fram en gemensam politik på område efter område. Skillnaden mellan partierna slätades över.
Plötsligt fick socialdemokratiska valarbetare ta ansvar för rena stolleförslag från övriga partier, som att USA skulle ta bort alla baser i hela världen eller förbud mot svensk vapenexport.
Vänsterpartiet ägnade sedan valrörelsen åt att trassla in sig i konstiga frågor som ifall Lars Ohly varit ledsen när Berlinmuren föll, eller inte. Det känns obehagligt aktuellt som många socialdemokrater när man läser rubrikerna om dagens vänsterparti.
På valdagen visade sig återinförd fastighetsskatt, slopat rut-avdrag, förmögenhetsskatt och högre bensinpris inte lika populärt som partierna hade trott.
Det första lärdomen är att inte göra om detta.
Istället bör de fyra oppositionspartierna komma överens om en inriktning. Det viktiga beskedet till väljarna är att man vill regera ihop.
Sedan bör man komma överens om några viktiga reformer man vill genomföra tillsammans.
Dessa bör handla om att lösa problem som människor upplever i sin vardag, som ekonomin, jobben, välfärden och klimatet.
Tidöpartierna kommer att försöka byta ämne till SD:s rasistiska agenda om ”islamisering av Sverige”, myten om ”folkutbytet” eller liknande. De vill ha ett rejält kulturkrig i valrörelsen.
Gå inte på det.
Väljarna är inte där längre, det var förra valets strider. Dagens politik börjar i mataffären, i plånboken, i vårdkön och i glädjebetygen från någon korrupt friskola.
Ta inte ut valresultatet i förskott utan låt väljarna avgöra maktbalansen mellan partierna i en framtida rödgrön regering. Vänta inte på att V och C ska bli vettiga, eller överens. Låt istället tusen blommor blomma.
Tidölaget gick till val som fyra olika partier. Det de hade var en trovärdig riktning.
”Vi är inte överens om allt, men vi är överens om det viktiga” var budskapet.
Magdalena Andersson bör kopiera strategin rakt av. Förhandlingar bör ligga efter valet, inte innan. Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten.
Min gissning är att Tidöpartierna, förutom kulturkrig, kommer att bygga sin valrörelse på att kräva besked av Magdalena Andersson om hennes regeringsalternativ.
Men deras egen regering är en one-trick-pony. SD vill ingå i nästa Tidöregering medan Liberalerna har sagt nej. Och den dag L lägger sig platt återstår ändå frågan om politikens innehåll.
SD är ett hjälpligt reformerat parti grundat av nazister. Det bagage de skulle släpa med sig in på Rosenbad är mycket omfattande. Och fyra av fem svenskar röstar inte på dem.
Ulf Kristersson tror att regeringsfrågan kommer att bli en tillgång för hans sida i nästa val. Jag är inte lika säker. Donald Trump visar just nu med önskvärd tydlighet varför extremhögern ska hållas borta från regeringar.
Det politiska vägvalet 2026 står mellan en ny regering eller mer av samma sak som idag. Mellan de reformer som kommer att diskuteras på Svenska mässan i Göteborg eller mer av Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.
Loppet kommer att bli långt, tufft och – bisarrt nog – oerhört jämnt.
En bra början är att inte skjuta sig i foten.