Göran Persson vägrade backa inför antisemitism
Saknas ledare av hans kaliber i kampen
Den 7 oktober 2023 mördade terrorgruppen Hamas 1200 människor. 251 togs som gisslan. Det var det största massmordet på judar sedan andra världskriget.
Två år senare är Israel ett förändrat samhälle. Gaza ligger i ruiner. Världsopinionen har vänt sig mot premiärminister Netanyahu. Och många i gisslan, levande och döda, har fortfarande inte fått komma hem.
Hamas terrordåd var, som Ulf Kristersson sa vid ettårsminnet: ”en attack mot själva idén om en säker tillflyktsort för världens judar”.
Kanske är någon form av vapenstillestånd på väg genom Donald Trumps senaste plan – kanske inte. Under tiden pågår dödandet i Gaza, en situation som i dag utan större tvekan kan beskrivas som ett folkmord.
För världens judar blev 7 oktober en brutal påminnelse om sekler av förföljelse och ytterst om Förintelsen. ”Aldrig mer är nu” blev det samlande budskapet.
Även i Sverige har antisemitismen tagit fart efter 7 oktober. Svenska judar, som inte har något ansvar för vad Israels regering gör eller säger, har drabbats. Det är fullständigt oacceptabelt.
Judar vittnar om en ökande känsla av osäkerhet och rädsla. Att bära judiska symboler har blivit en källa till oro. Säkerheten utanför judiska institutioner har fått skärpas.
Många till vänster upplever det idag som att ordet antisemitism används för att tysta kritik av Israels regering. Som ett slagträ. Och så har begreppet utan tvekan använts, inte minst av Israels regering.
Men att begreppet ibland använts fel betyder inte att problemet har försvunnit. Antisemitiska tankefigurer, ord och fördomar verkar återkommande lura strax under ytan.
Tre riksdagsledamöter har lämnat sina partier för att de inte klarat att hålla den gränsen. Det var viktigt.
Är man antirasist, måste man vara konsekvent. Man kan inte se genom fingrarna med varken antisemitism, islamofobi, afrofobi eller antiziganism. Antingen är man mot all rasism, eller så får man kalla sig något annat.
Kampen mot antisemitism får inte bli partiskiljande eller en fråga om höger eller vänster. Då är det dömt att misslyckas. Och om vi ska vara självkritiska som land är det just vid detta vägskäl vi står just nu.
När Göran Persson i slutet av 1990-talet såg antisemitism och okunskap om Förintelsen spridas genomförde han ett omfattande program för att vända utvecklingen.
Boken ”Om detta må ni berätta” av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine, om Förintelsen, har sedan dess skickats ut i en och en halv miljon exemplar.
Forum för levande historia grundades för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.
En bred kampanj i det civila samhället och i landets skolor mobiliserades. Inte minst med hjälp av förintelseöverlevande och deras berättelser.
Och som statsminister tog Göran Persson själv ett stort ansvar för att bära upp hela arbetet.
Det finns en myt om att politiska partier bara följer opinionen. Men partier leder sina anhängare. De formar opinion och de förändrar det politiska samtalet.
Det var den kraften Göran Persson använde. Både talarstolens makt och ordförandeklubbans. Det kan dagens politiker också göra.
Ord och fackeltåg har sin tid. Handling har sin.
Jag har tidigare föreslagit att de politiska partierna genom talmannen borde be Svenska kommittén mot antisemitism om hjälp med att utbilda sig om antisemitismen idag.
Sedan borde partierna ta initiativ till ett program, motsvarande det Göran Persson skapade. I dag kanske inte en bok i allas brevlådor är rätt metod, men det går att sprida information till alla om man vill. Det går att engagera Sveriges lärare och det civila samhället. Det går att ge Forum för levande historia större resurser och mer frihet.
Det finns tusentals engagerade människor där ute som vill hjälpa till.
Men jag upplever att ledarskapet saknas. Ingen vill ta upp Göran Perssons mantel.
I dag kommer många politiker att hålla tal. Jag hoppas att någon räcker dem en mikrofon och frågar: ”Och konkret, vad ska du göra?”
Den 7 oktober är en svart dag.
Kriget i Gaza måste få ett slut. Dödandet upphöra. Gisslan få återvända hem. De ansvariga för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord ställas inför rätta.
Terrordådet förändrade världen. På många sätt sannolikt för evigt.
Men vi som bor här i Sverige måste ta vara på varandra, det är vårt gemensamma ansvar. Vi kan inte låta antisemitismen – eller rasismen över huvudtaget – smyga tillbaka i skydd av mörkret.