Stenevis berättelse är hemsk men inte unik
Att jobba för ett parti kan vara vidrigt
I sin nya bok ”Andas. Överlev.” (Forum, 2025) skriver Märta Stenevi om den värsta tiden som språkrör för Miljöpartiet. Konflikter på partikansliet väckte både självmordstankar och en gammal ätstörning som hon trodde att hon hade blivit av med.
Hösten 2023 anklagade anonyma medarbetare Stenevi för ett ”toxiskt” ledarskap. Hon utreddes internt och avgick som språkrör i februari 2024. Än i dag är hon inte säker på vad kritiken handlade om.
Mobbning och utsatthet
Nu har Stenevi bestämt sig för att lämna politiken helt. I en intervju med Dagens Nyheter kritiserar hon partikulturen i MP. Språkrörssystemet gör de som förväntas leda partiet maktlösa. Försöket att sprida ut makten och skapa jämlikhet i organisationen leder tvärt om till otydlighet och odemokratiska, informella strukturer.
Hon berättar för DN om mobbning och utsatthet. Det är sorglig läsning, det Stenevi varit med om är fruktansvärt.
Återkommande problem
Men alla som någon gång arbetat för ett parti eller en idéburen organisation kan nog känna igen sig i det hon beskriver. En viss typ av arbetsmiljöproblem återkommer gång på gång.
Anställda förväntas motiveras av en ideologisk lojalitet med arbetsgivaren. Det leder till en fullkomligt ohållbar arbetsbelastning. Du ska svara i telefon dygnet runt och ägna helgerna åt partievenemang.
Att ha en politiker som chef är inte heller klockrent. De kan vara drivna och smarta men är, helt ärligt, ofta rätt speciella karaktärer. Dessutom är de själva så vana vid att gå på partimöten på kvällar och helger att de tycker att det är helt naturligt att kräva det även av medarbetarna.
Kanske är även de anställda aktiva i partiet eller organisationen på sin fritid. Då blir gränsdragningen ännu svårare.
Behövs förändring
Addera maktspel, intriger och falanger till det så får du en fullkomligt ohållbar arbetsmiljö. Anställda kommer och går i en rasande fart. De som inte säger upp sig blir utbrända.
Det finns lösningar. Den enklaste är att etablera fackklubbar med starka skyddsombud på arbetsplatserna. Men partier och idéburna organisationer måste också acceptera att samma villkor gäller hos dem som på resten av arbetsmarknaden.
Anställda ska få betalt för sitt arbete, även när de är privat engagerade i frågorna de jobbar med. Arbetstider ska vara rimliga och uppdelningen mellan arbetslivet och det privata så tydlig som möjligt.
Förhoppningsvis leder Stenevis bok till insikter och förändringar i Miljöpartiet. Kanske är det rent av dags att avskaffa språkrörsmodellen, om det kan leda till bättre struktur på arbetsplatsen.
Men Stenevis berättelse borde leda till diskussioner inom alla partier. Hennes upplevelse är inte unik.
