Jag hade inte klarat åtta år med Ulf Kristersson
På något vis vann inte cynismen
Jag drar på smilbanden när receptionisten ber om patientkortet.
– Varför skulle någon annan vilja ha min röntgentid? frågar jag mamma.
Jag tyckte säkert att jag var jätterolig. Då var jag sju eller åtta år gammal och hade gått på röntgen varannan månad sedan jag var sex.
En gång i halvåret blev det magnetkamera tio mil bort. Rullstol. Kryckor.
Sjukdomen i vänster höft gjorde mig aldrig bitter. Jag trodde aldrig att någon bestämt att just jag skulle ha det sämre.
Någon cyniker blev jag inte.
Men det var nära när det blev tydligt varför pappa behövde ha två jobb.
Från 2008 gjorde Fredrik Reinfeldt sjukförsäkringen stegvis sämre och förnedrade hundratusentals människor. Han utförsäkrade nästan mamma.
Barn behöver inte en kurs i marxism för att förstå sig på klass.
Det är nutid. På Tiktok berättar någon att mediciner blivit 900 kronor dyrare den 1 juli. Någon annan att Ulf Kristersson höjt sin egen lön till 204 000 kronor.
Då är det lätt att förstå varför vissa blir cyniker, varför de tappar tron på att andra finns till för en. Varför de protesterar eller bara lägger sig på soffan. När alla politiker bara låter som döden och ingen talar till en eller om ens problem.
Kanske är det därför det föds färre barn.
Jag blundar och tar in allt. Då hugger det till. Gör det ont i höften?
Jag mår illa.
Vad händer om de som nu är barn bara ger upp? Kommer de alla att bli cyniker?
200 000 av barnen växer upp i fattigdom och tiotusentals är hemlösa. Förra året tog Bris emot 64 000 stödsamtal.
För ensamstående föräldrar med låga inkomster är vardagen på många sätt förjävlig. Bland hälften av dem räcker pengarna inte till för kläder efter väder. Sex av tio har inte råd med fritidsaktiviteter för barnen. Tre av tio berättar att de inte haft råd att äta sig mätta.
– När slutade ni bry er om nästa generation? tjuter jag mot mamma när jag stoppar ner telefonen i fickan.
Tystnad.
Hon lutar huvudet. Kanske förstår hon att jag inte menar henne.
Ibland känns det som att 60- och 70-talisterna gett upp på oss som kom sen.
De fick bostad, jobb, framtid. Löftet från deras föräldrar var att barnen skulle få det bättre.
De som växte upp med föräldrar i fas 3 har aldrig fått det löftet. Hade de klarat fem år till med Ulf Kristersson?
Hade pappas extrajobb räckt till i dag?
Jag plockar upp mobilen. En influencer rapporterar från Socialdemokraternas kongress: barnbidraget ska höjas om S får som de vill.
Kanske blir inte alla cyniker.
Sedan 2020 har barnfamiljer som haft det tufft fått mer i bostadsbidrag. Den 1 juli tog Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson bort det.
I min stillhet tänker jag: man borde börja där.
Fyra år till med Kristersson? Det funkar inte.