Ordet som sammanfattar 2025 är ”barnfängelse”
Något viktigt i Sverige har gått sönder
”När vi läser i tidningarna att åldringar rånats, kvinnor våldtagits, barn misshandlats, då känner vi alla avsky och indignation. Men blir vi verkligen mer tillfredsställda om vi även får plåga brottslingarna?”
Året var 1975 och frågan ställdes av Jarl Hjalmarson, tidigare ledare för Högerpartiet, dagens Moderaterna.
I artikeln ”Fängelser, fångar och vi andra” i Svensk Tidskrift skrev han, tillsammans med pater Jan Smith, att fängelse inte fungerar för rehabilitering och att hämnd inte duger som motiv för politiken.
Jag undrar hur han skulle ha tänkt kring förra veckans nyhet att Kriminalvården fått i uppdrag att bygga upp särskilda enheter för barn som är 13 och 14 år.
Högsbo, Rosersberg, Österåker, Kumla, Skenäs och Täby ska förberedas för pojkar, Ystad och Sagsjön för flickor.
Den första juli nästa år ska de öppna.
”Ungdomsfängelser” kallas det med en förskönande omskrivning. ”Barnfängelser” lät kanske för illa.
Men kriminalvård är inte djurhållning. Att låsa in 13- och 14-åringar ställer särskilda krav. Barnen har skolplikt och man måste köpa in läroböcker för mellanstadiet.
Barn är också barn på andra sätt, vissa kommer inte ens att ha kommit in i puberteten. Många har sannolikt diagnoser och sociala utmaningar som kräver medicin och behandling. De behöver sina föräldrar. De behöver leka.
Politiken förutsätter en avhumanisering av de barn som ska låsas in. Att medelklassen tänker: det handlar inte om min 13-åring.
Det är ju samma medelklass som ställer så stora krav på lärare att det har blivit ett arbetsmiljöproblem för landets skolor.
Så låt oss prata klartext. Den rasism som pumpas runt i samhällets blodomlopp har polariserat människor till kokpunkten. ”Våra barn och andras ungar” handlar nu om hudfärg och hårfärg.
Det har gått fort. För fem år sedan införde vi Barnkonventionen som svensk lag. Nu bygger vi barnfängelser.
Barnperspektivet – som vi är så stolta över – gäller inte alla barn.
”Vi måste kunna se de dömda människorna som medmänniskor, som behöver vår hjälp, människor som vi själva, på vår egen nivå.” skrev Jarl Hjalmarson.
Så säger inga politiker längre. Ingenting är så hopplöst ute som empati, att se sig själv i andra.
En annan nyhet från veckan var att personalen är på väg att fly Österåkeranstalten. Den låga bemanningen har blivit en säkerhetsrisk för alla inblandade – en ”tickande bomb”.
– Stressen gör att vi glömmer saker eller inte hinner göra allt vi måste. Det kan vara alltifrån uteblivna närvarokontroller till klientsamtal. För inte så länge sedan glömdes en intagen bort i en låst cell, säger kriminalvårdaren Thomas till Dagens Nyheter.
– På Österåkeranstalten har vi inte längre tid för någon vårdande eller brottsförebyggande verksamhet. Det är bara förvaring, säger han.
Österåker är en av de anstalter som i framtiden är tänkta att hålla barn som fångar. Ett av våra barnfängelser.
Anstalten har byggts ut i rasande takt. I september invigdes två nya byggnader och ytterligare 100 interner flyttade in. Personalen har fördubblats men det räcker inte. Bland annat larmas om ensamarbete.
John Lundell, från fackförbundet ST, varnar för att Kriminalvården tar för stora risker.
– Snart kommer något väldigt allvarligt hända, säger han.
Det finns en förhistoria här. För femton år sedan dödades en häktesvakt, Karen Gebreab, 24, på häktet i Huddinge när hon arbetade ensam med en intagen. Fallet fick stor uppmärksamhet och ledde till nya rutiner.
Börjar cheferna slarva med säkerheten igen? Det återstår att se.
Utbyggnaden i Sverige har inte räckt. Från nästa sommar ska vi hyra fängelseplatser i Estland. Idén har fått hård kritik. Vakterna kan inte svenska och någon rehabilitering är det knappast tal om. Kontakten med anhöriga och advokater blir betydligt svårare.
”Men blir vi verkligen mer tillfredsställda om vi även får plåga brottslingarna?” frågade Jarl Hjalmarson för femtio år sedan. I dag är svaret från politikerna: ja!
Det är ingen slump. I valrörelsen 2022 krävde Sverigedemokraterna att Kriminalvården ska döpas om till Straffverket.
Sedan har alla jamsat med, oavsett politisk färg.
Jimmie Åkesson beskrev den dåvarande kriminalpolitiken som ”saft- och bullepolitik”.
– Huvudfokus ska vara att straffa kriminella, sa han i sitt sommartal i Sölvesborg.
Det handlar inte om alla grupper. Företrädare för MC-gäng var exempelvis varmt välkomna till Jimmie Åkessons eget bröllop och är ofta politiker för Sverigedemokraterna.
SD – och resten av Tidöpartierna – verkar även måttligt intresserade av att sätta de nazistiska aktivklubbarna bakom lås och bom.
Jarl Hjalmarson blev aldrig statsminister, men han fick stor betydelse för utvecklingen av en mer human, rationell och modern kriminalvård i Sverige, baserad på vetenskap. Om brottslingar kunde rehabiliteras tillbaka in i samhället var det bättre för alla inblandade.
I dag är denna syn – i varje fall i debatten – ersatt av starka känslor där vedergällning, övervakning och kontroll är ledmotiv. Oavsett om det fungerar eller inte. Vilket det inte gör.
Gängkriminella verkar inte låta sig skrämmas. När unga brottslingar trängs ihop blir resultatet gärna ”brottsuniversitet” snarare än en gymnasieexamen. De nya barnfängelserna kan komma att permanenta den kriminella livsstilen för näst generation, snarare än tvärtom.
I skuggan av populismen fortsätter återrekryteringen obehindrat. Det här kommer inte att fungera.
Om vi ska ta på oss Jarl Hjalmarsons humanistiska glasögon ett ögonblick, föreställ dig att det var ditt barn som trampat snett. Regler och människosyn är ju inte bara för andra, utan även för oss själva.
För både våra barn och andras ungar.
Titta noga på bilderna från Estland. Lyssna på personalen från Österåker.
Om ditt barn begick ett brott – är hon fortfarande ditt barn?
Eller någon annans unge.