Panikattacker är vardag i mitt arbete inom vården
Vi undersköterskor blir bara sjukare
Jag har jobbat som undersköterska sedan 2016. Då var vi fler än i dag inom vården. Personalen var oftare fast anställd.
Arbetskamraterna lärde känna varandra och vi blev vänner. Chefen litade på att vi visste vad vi gjorde.
Man hann till och med byta tampong när det behövdes.
Det kändes som ett yrke. Ett otroligt speciellt sådant.
Men i takt med att resurserna försvann ökade kraven. Vi skulle dokumentera mer. Göra fler bedömningar. Fixa att ha flera dubbelbelagda rum. Men också hinna tvätta, städa, trösta, prata och lyssna på patienterna.
Vi behövde göra nedskärningar. De smög sig liksom bara på.
Vi var så vana vid att säga att vi löser det. Men den hektiska perioden som vi trodde var kortvarig, den var här för att stanna. Alla schemaregler om hur passen skulle planeras bara försvann.
Nu är sönderhackade arbetspass så normalt att ingen höjer ögonbrynen längre.
Jag såg en kollega få en sådan panikångestattack av larmljudet att hon fick åka till akuten. En annan vän utvecklade tvångsbeteenden på grund av stressen i arbetet inom vården.
Jag tröstade en kollega som hulkgrät efter ett arbetspass som var förjävligt.
Samma kollega blev senare sjukskriven och då fick jag se hur chefen la mer kraft på att hitta vägar för att bli av med henne än på att få henne tillbaka. Min jobbarkompis förlorade sitt värde i samma sekund som hon inte orkade springa längre.
Undersköterskor är en av de yrkesgrupper med högst andel sjukskrivningar på grund av stressrelaterad ohälsa. Åtta av tio som drabbas är kvinnor. SCB har slagit fast att arbetarkvinnors medellivslängd nu sjunker.
Vi blir alltså inte bara utmattade. Vi dör tidigare.
Chefens svar på den höga sjukfrånvaro var alltför ofta att man borde söka något annat om man inte klarar trycket.
Kanske är det därför nästan ingen jag började jobba med är kvar inom vården. Många stannade så länge de kunde eftersom de älskade sina jobb. Det är svårt att beskriva bandet man får med brukarna som vi tar hand om och hur svårt det är att separeras från dem.
Nu har mina vänner valt sig själva.
Och jag missunnar dem inte det.
Men det händer att jag verkligen saknar Helena, Tess, Tina och Tojan. Jag saknar att fråga hur det går med deras söner och att styra upp en kräftskiva tillsammans med dem för vårdtagarna. Att skåla in ett nytt år med vinglasen vi bara dukade med på helgen.
Jag sörjer att de som utbildar sig i dag inte har möjlighet att känna hur fantastiskt det är att vara undersköterska. Eller åtminstone, hur fantastiskt det var.
Och hur fantastiskt det skulle kunna vara.
Om politikerna började se värdet av det viktiga arbetet vi gör. Om vi bara fick rätt förutsättningar att både göra jobbet och kunna hålla oss friska medan vi gör det.