Kungen satte ord på sorgen efter tsunamin
När krisen sker behöver vi varandra
Det har idag gått exakt 20 år sedan tsunamin vällde in över den Indiska Oceanien. Mer än en kvarts miljon människor omkom i flodvågorna på annandagen 2004.
543 av dem var svenskar.
Det gör händelsen till den värsta katastrofen för svenskar under 2000-talet.
Vi som levde då var alla berörda på något sätt. De flesta kände eller kände till någon som hade förlorat en anhörig. Vissa familjer var mer drabbade än andra av den omätbara sorgen.
Vågor på 30 meter
Tsunamin utlöstes av en enorm jordbävning utanför Sumatras kust. Det är en av de kraftigaste jordbävningarna som någonsin registrerats. Kontinentalplattor pressades mot varandra och skapade en serie vågor som rörde sig utåt från epicentret i alla riktningar. När de nådde kusten hade de pressats upp och var uppemot 30 meter höga.
Vittnen har berättat att de sett vattnet bilda en vägg i horisonten som rusade mot stranden. Människor sprang för livet för att ta sig så högt de kunde. Det gjorde det svårt för äldre och barn.
Bland de omkomna svenskarna var 122 personer under 15 år.
Bristande krisberedskap
Jag jobbade på SVT den julen och hade direktkontakt med våra korrespondenter på plats. De skickade in bilder som vi inte kunde publicera. Jag glömmer dem aldrig. Särskilt minns jag ett samtal med reportern Folke Rydén som beskrev den tidigare paradisstranden Khao Lak som ett fullkomligt inferno.
Det politiska efterspelet handlade om att Göran Perssons dåvarande regering agerat för långsamt och att hantering av information och resurser var för ineffektiv. En utredning kom senare fram till att det fanns allvarliga brister i Sveriges krisberedskap.
Den som i en svår tid lyckades gjuta olja på vågorna var faktiskt kungen. I början av januari 2005 hölls en ceremoni i Stockholms stadshus för att hedra de döda, saknade och skadade från flodvågskatastarofen.
Kungens starkaste tal
Kung Carl Gustaf XVI höll då sitt livs starkaste tal. Han talade för första gången om sina egna erfarenheter av att förlora en nära anhörig. När kungen bara var nio månader dog hans pappa, Gustaf Adolf, i en flygplansolycka. ”Jag vet något om den saknaden”, sa han och uppmuntrade människor att våga visa svaghet, värme och känslor.
”Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med att ’sedan levde de lyckliga i alla sina dagar’. Men jag är, precis som ni, bara en sörjande, sökande medmänniska”.
Det är ord som ekar in i evigheten. I en polariserad tid kan vi behöva påminnas om dem.
Att ha en krisberedskap som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap uppmanar till i sin broschyr som skickats ut är bra. Men att visa omtanke till sin omgivning är lika viktigt.
När krisen sker behöver vi varandra.
