Att kalla Sabrina Carpenter sexistisk är löjligt
Irena Pozar om det omdiskuterade albumomslaget
Vad har du nu gjort, Sabrina Carpenter?
För drygt två månader sedan var människor i upplösningstillstånd över sexställningar hon gjorde på scen under sin världsturné. Nu är tonläget, om möjligt, ännu högre.
I samband med att den 26-åriga popikonen tillkännagav att nya albumet “Man’s best friend” släpps i augusti lade hon på Instagram också upp en bild på omslaget. Sabrina Carpenter på knä, iförd en kort svart klänning och höga klackar. Bredvid henne står en gestalt som håller i en bit av hennes hår. Bilden påminner om ”Mad men”-tidens sexistiska reklam där kvinnan var mannens tjänare, rekvisita och sexobjekt. Det är klart att folk reagerar. Det gjorde jag också.
Som team Sabrina-representant och försvarare av hennes sex + humor + intelligens-kommunikation misstänker jag att det finns saker som vi just nu inte känner till som kommer att sätta albumomslaget i en ny kontext. Men redan nu går det att ana att det här är något mer än bara ett smaklöst tilltag. Hennes klänning är kort, men klassisk med sidenrosett. Mannens (om vi utgår från att det är en man) kostymbyxor är vida nedtill, i klassiskt 50-talssnitt. Kläderna i kombination med ljussättningen, kornigheten och den orange-bruna tonen för tankarna 70 år tillbaka i tiden. Bilden påminner dessutom om det berömda fotot där Serge Gainsbourg drar Jane Birkin i håret och höjer handen för att slå henne på rumpan. I Carpenters version är mannen en anonym skugga, kanske ett namnlöst exempel på alla de män hon stör sig på i senaste singeln ”Manchild”?
Spelar något av detta roll? Jag och andra kan hobbyanalysera Carpenters omslag in absurdum. Är det ironi? Är det rimligt att anklaga Sabrina Carpenter för att vrida klockan tillbaka till 50-talet för kvinnor, samtidigt som USA:s politiker gör det på riktigt, i både ord och handling? Är det okej att gestalta sig själv på alla fyra, som en hund som vill ha sin ägares kärlek? Hur tydlig måste en eventuell blinkning eller samtidskommentar vara på ett albumomslag för att det ska sluta vara sexistiskt och bli något större?
Det faktum att albumomslaget till ”Man’s best friend” vid första, och andra, anblick känns förnedrande kvarstår. Att det kan väcka starka känslor hos framförallt kvinnor är fullt förståeligt, och omslaget är inte per se feministiskt eller stärkande. Men att använda en bild till ett album som vi än så länge vet väldigt lite om för att kalla Carpenter för farlig, manstillvänd, sexistisk och störd är löjligt.
Även om vi idag saknar pusselbitar för att helt förstå den konstnärliga (och politiska) aspekten så vet vi en sak: det är Sabrina Carpenter vi pratar om. En cartoonish konstnär i höga klackar, spets och volanger som tar varje tillfälle i akt att driva med dumma killar. En vuxen kvinna som gillar att leka med uttryck både visuellt och textmässigt. Den här gången gick hon i mångas ögon för långt, och kanske var det hela poängen?
Carpenter och hennes sexualitet har analyserats sönder det senaste året. Så när hon nu i sin senaste singel sjunger ”Fuck my life, won’t you let an innocent woman be?” menar hon kanske oss alla, och inte fuck boysen hon dejtar.
