Sabrina Carpenter är en sexy baby – och män hatar det
Irena skriver om popstjärnan som låter sig vara en sexsymbol bara för kvinnor
Have you ever tried this one? sjunger Sabrina Carpenter och böjer sig ner mellan två manliga dansare som samtidigt håller upp armarna och sätter ihop sina händer så att deras kroppar formar en siluett som liknar Eiffeltornet. Oh, mon Dieu! En trekant i form av ett av världens mest välbesökta monument, där går gränsen! Sabrina Carpenter, som det senaste året har fått hård kritik för att vara alltför sexuell i både sina texter och scenshow, fick nu mer kritik än någonsin. Kontentan: Carpenter förnedrar sig själv, andra kvinnor och är direkt olämplig för eventuella barn i publiken.
Sabrina Carpenter, 25-åringen som släppt sex album men först nu blivit världskänd och slagit rekord efter rekord med låtar som “Espresso” och “Taste”, är 154 centimeter lång, har blont stort hår, rosiga kinder och babydoll-kläder. Hon sjunger om att vara kåt, ha sex, dumpa och bli dumpad och hur dåliga killar är på grammatik (“This boy doesn’t even know the difference between “there”, “their” and “they are”).
Hon verkar i en bransch som sedan begynnelsen har sexualiserat flickor och kvinnor, som har klätt av dem för att sedan kritisera dem för att de är avklädda. Man har tvingat på dem en sexy baby-estetik och porträtterat dem som tonårsflickor (som när Britney Spears fick posera i sängen med en teletubbie under armen på omslaget av Rolling Stone) för att i nästa stund förfasas över att dessa kvinnor tjänar pengar på att tillgodose pedofila fantastier.
Att vara kvinna och popstjärna har på många sätt varit en omöjlig ekvation för många av våra stora idoler. De har blivit sexobjekt på andras villkor, genom den manliga blicken och förlorat sig själva. De har inte getts chansen att definiera sin egen sexualitet, att på riktigt känna sig frigjorda och inspirera sina kvinnliga lyssnare att göra detsamma. Men den där ekvationen utmanas på bred front nu. Och en av dem som marscherar längst fram i ledet är Sabrina Carpenter. Hon gör det stundvis väldigt avklätt, men alltid med ett stort leende och ett kvickt skämt på tungspetsen.
Carpenters tilltal och estetik kan vid en första anblick tolkas som barnslig, flickig i kombination med sexig. En inte helt trevlig kombo. Men att stanna där är att göra det väl enkelt för sig. Sabrina Carpenter är inspirerad av pin up-stilen, hon är Dita von Teese, Marilyn Monroe, Dolly Parton och Brigitte Bardot. Med sin Shorts n'Sweet tour är hon våra flickdrömmar om att bli popstjärna personifierad. På scenen gör hon sig i ordning för en utekväll med tjejerna, dricker shots, klär sig i glitter och har kul. Och, i samband med att hon framför låten “Juno”, visar hon olika sexställningar. Sen skrattar hon stort. Det här är hennes show, hennes dröm som hon drömt så länge.
Sabrina Carpenter är ingen sexsymbol i klassisk mening. Män tycks störa sig på henne och allt hon är. De står handfallna inför det faktum att hon med en ironisk blinkning iklär sig och njuter av den den look de själva tvingat på kvinnor. De fattar inte, och det är inte meningen att de ska fatta. Carpenter tar filen förbi den manliga blicken och lämnar efter sig ett gäng surpuppor som är livrädda för att tappa makten om kvinnorna i Hollywood.
I en hypersexualiserad samtid är Sabrina Carpenters uppenbarelse en motreaktion, trots att den är extremt sexuellt laddad och avklädd.
Hon är en tredimensionell kvinna och den enda som fått mig att tänka: maybe I should try that one!
