Shortskungen är den nya rockhjälten i Göteborg
Markus Larsson möter Valter Nilsson: ”Jag längtar efter att bli mer politisk”
Publicerad 2026-03-29
GÖTEBORG. Valter Nilsson, 36, skrattar till.
Vad ska han annars göra?
Ibland skapar hans shorts större rubriker än musiken.
– Kalsongvalet under dem är viktigt, annars hälsar andra saker på, säger Göteborgs färskaste folkhjälte.
Mitt i låten håller bandet tillbaka och låter Håkan Hellström prata.
Torsdagen den 19 mars frågar han publiken i ett utsålt Scandinavium i Göteborg om de har märkt att det tänts en ny stjärna över Högsbohöjd. Han säger att den lyser så fint och så varmt och klart precis vid Högsbo riviera. Sedan höjer han rösten:
”Jag tror att vi kan plocka ner den där stjärnan hit ikväll, om vi bara spelar lite Gbg-boogie-woooooogieee!”
Håkan blåser lite i ett munspel och skriker:
”Mina damer och herrar, jag är så himla stolt att få dela scen med Valter Nilsson!”
Sedan vankar han fram, kvällens gäst, den nya och växande virvelvinden från Sveriges framsida. Han kommer i keps, skinnväst, t-shirt, slitna sneakers och ett par röda shorts som bara en hårt krökande fotbollsspelare på 70-talet brukar våga visa offentligt. När Valter förenas med Hellström och hans hatt- och blåsorkester och hänger en GAIS-halsduk runt halsen är det så mycket Göteborg att förnamnet Glenn ger upp och tar tåget till Stockholm.
Uppe på scenen hinner Valter inte tänka efter så mycket. Skillnaden mellan att sjunga för sitt livs största publik hittills eller spela på Pusterviks rockklubb är inte så stor. Det är bara att köra. Han känner sig hemma med bandet och i musiken. Det är trots allt hans egen låt, ”Jerry”, som han tar över och in i mål.
Men visst, det var ändå här som han såg sitt livs första stora rockkonsert med AC/DC för länge, länge sedan. Och varje gång han vänder sig om på scenen står Håkan Hellström där. Valter tänker några ord som han ofta upprepar på scen och i intervjuer:
”Herrejävlar, ändå.”
Uppträdde som Spice Girls
Några veckor innan han gästar Håkan Hellström sitter Valter Nilsson på sitt stamfik vid Stigbergstorget i Göteborg. Han dricker kaffe, tar en snus till innan den förra knappt hunnit ur munnen och minns hur han en gång uppträdde som Spice Girls i skolan. Valter var Sexy Spice och det dröjde länge innan han insåg att hon inte fanns.
Han brukade över huvud taget sjunga och dansa rätt mycket med sin polare hemma hos bästisens föräldrar. Tanken var att underhålla för att få sin vilja igenom.
Och vad fick ni för det?
– Jag fick sova över (skratt).
Kanske började det där. Kanske började det med föräldrarnas skivsamling med The Rolling Stones, Steve Earle, Radiohead och The Band. Kanske började det med att hans första och bästa kompis i skolan hade en gitarr. Valter Nilsson har i alla fall skrivit låtar sedan femte klass. Hur det lät i början? ”Fruktansvärt, fruktansvärt dåligt” enligt honom själv. Det var helt enkelt roligare att göra egna låtar än att försöka spela musik av andra. Han har en telefon med tusentals osorterade skisser, idéer och röstmemon.
Det finns en pandemi i Göteborg. Vi kan lira bra men vi är fast i ett retrotänk
Men vägen mellan dröm och artist blev inte rak. Den har rasat, slutat i ingenstans och stängts av många gånger om. Valter har tappat räkningen på hur ofta han velat ge upp. Det var till exempel inte särskilt många som lade märke till hans två första album på engelska under namnet Valter Nilsson & The Hurt Feelings.
– Det finns en pandemi i Göteborg. Vi kan lira bra men vi är fast i ett retrotänk. Vi kan hantverket men utan nytänkande utkristalliseras sällan ett artistskap med ett eget värde. Jag var verkligen så själv. Inget fick låta nytt. Det var en synd.
Har skjutsat runt skådisar
På debutskivan ”Alcoholic velvet monkeys” från 2013 låter det som att en göteborgare försöker att hitta en ny identitet genom att leka soulsångare i studion Muscle Shoals i Alabama på 60-talet. Eller i Memphis. På det första albumet på svenska, ”Bland de gyllene och de allmänt brända” från ifjol, låter det som en göteborgare som hittat sig själv utan att lämna sina hemkvarter i Stigbergsliden.
– På engelska kan du komma undan med vad som helst. Det spelar ingen roll vad du sjunger, nästan allt låter bra ändå. På svenska måste texterna ha en tanke och melodierna vara bättre. Jag insåg snabbt att jag skriver som jag snackar – mycket, snabbt och utan att tänka efter. Det låter lika dumt i huvet som jag pratar (skratt).
Må så vara. Det direkta tilltalet och värmen, alla filurer och storys på ”Bland de gyllene och de allmänt brända” och det nya albumet ”Högsbo riviera” strömmas kanske inte mest av alla – men det säljer biljetter. Valter Nilsson är motsatsen till unga soloartister med lyxiga producenter och låtskrivare i ryggen. Han har jobbat som bartender och truckchaufför för ett åkeri. Han har mest frilansat som ”runner” och skjutsat runt skådisar och lampor till film- och tv-inspelningar som ”Johan Falk” och ”Håkan Bråkan”.
– Jag såg det som världens lyxigaste Ica-jobb.
Utbildad till sjöbefäl
Valter har även utbildat sig till sjöbefäl, mest för att frilansandet började kännas otryggt och slitsamt. Hans första barn var på väg. Han hann knappt ta examen i höstas innan musiken äntligen började hända. När det första datumet till Pustervik släpptes, en konsert som sker nästa vecka, sålde den slut med en smäll. Ett gig på Pustervik blev två. Två blev tre och riksmedia vaknade. Efterfrågan gjorde att Valter Nilsson och hans band också ville göra en konsert på Bananpiren i Göteborg till hösten. Det är ett samarbete med Stadsmissionen med ambitionen att hålla nere biljettpriset för att så många som möjligt ska ha råd att gå. 12 000 biljetter försvann på två dagar. Det är många som vill lyssna på arbetarklassrock med tatuerade armar och snickarbyxor och se hur en uträknad kuf blir en svan.
– Hade jag vetat om det här för femton år sedan skulle jag ha poppat champagne direkt. Jag har inte behövt gå till ett jobb på fyra månader. Bara det är helt sjukt.
Det verkar finnas en ”alla ska med”-tanke i musiken och konserterna?
– Det är precis så jag känner.
Var kommer det ifrån?
– Jag är uppfostrad så, att man ska dela med sig. Det kostar att vara generös. Men om du kan ska du inte rösta för dig själv. Du ska rösta för dem som inte har det lika bra.
Det där låter inte som dagens politiska retorik.
– Nej, och jag längtar efter att bli mer politisk. Jag har världens mest politiska morsa. Hon är sjuksköterska och har tagit så många strider i sitt liv. En oslagbar förebild. Jag kanske har en röst i dag som kan hjälpa folk som inte är starka som fan själv. Man vill göra något åt de där djupa åsiktskyttegravarna som människor gräver mellan varandra. När man är rädd, och världen är som värst, går folk åt höger. Man vill skydda sig själv. Det gäller att stärka självkänslan hos vanligt folk. Vardagen ser inte ut som i sociala medier som styrs av techjättarnas algoritmer. De tjänar pengar på oro och splittring. De flesta människor är trots allt hjälpsamma och snälla. Det märks inte minst när man skaffar barn.
IVF-kampen: ”Svart och jobbigt”
Barn, ja. Det är ovanligt att en artist slår igenom vid 36 års ålder. Det är ovanligt att en artist satsar på sina kompisar i ett stort band, Stigberget. Och det är ovanligt att samma artist pratar öppet om ofrivillig barnlöshet och IVF på Instagram.
– Ja, Jesus Christ. Varken jag eller min tjej har några problem med att prata om det. Det är skitviktigt. Den där processen är tuff. Det kan bli så svart och jobbigt. Alla ska ju kunna få barn, liksom?
Ni fick ett sent missfall också.
– Ja, det kändes som att min tjej var gravid i flera år. Vad hennes kropp fick gå igenom, alla kontroller och innan de hör det där lilla hjärtat för första gången, det är sjukt. Det är så många som går igenom samma sak. Man vill säga till folk att det kan ordna sig, hur jävligt och omöjligt det än känns. Och när man får höra de där hjärtslagen, det går inte att glömma.
Så om allt går som det ska har du gift dig, fått barn, gästat Håkan Hellström och släppt en ny skiva inom drygt en månad?
– Precis. Det kanske inte går att toppa. Vintern 2026 kan bli mitt livs bästa kvartal.
Och vad är det med de där jäkla shortsen som alltid skapar rubriker?
– Jag köpte dem på en loppis, mest som en kul grej. Det finns bara ett par så jag måste vara rädd om dem. Jag hade på mig dem för första gången på Pustervik efter att vi släppt förra skivan, tror jag. Det var vinter och bleka jävla håriga ben, alltså. Vad håller jag på med? Men varje gång jag spelar utan dem är det någon som skriker ”Var fan är shortsen då?” Så de får vara med ibland.
Okej.
– Kalsongvalet under dem är viktigt, annars hälsar andra saker på. Men som tur är har jag oftast inte så många tjejer längst fram. Där brukar det mest stå 90-panniga svetsare. Det blir lätt mycket skrevhöjd vid scenkanten. Shortsen hade nog inte varit lika kul framför en massa 13-åringar på Liseberg.
Han är verklighetens ”Jerry”
På Scandinavium slår bandet av ”Jerry”.
Det är på många sätt en typisk Valter Nilsson-låt. Jerry finns på riktigt. Det är en karaktär och chaufför som Valter lärde känna när han körde truck. Låten bygger på en story som Jerry drog om sitt jobb nere på ”raffet”, oljeraffinaderiet vid Hisingen.
Jerry är glad över låten, men förstår inte varför den finns och varför den handlar om honom. Han ”bor ute på öarna” och har fortfarande inte sett Valter live, trots att han varit inbjuden till varje konsert.
– Han är en tystlåten arbetare och har varit det hela livet. Han gillar nog inte att stå i centrum och höra hur folk skriker hans namn.
Nej, Jerry är inte på Scandinavium heller. Han missar hur Valter Nilsson går längst ut på rampen. Under Hellströms turné får gästerna köra två låtar, en egen och en av Håkan. För Valter är valet självklart. Låten har nästan blivit ett större anthem än ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Ett piano börjar rulla, publiken vrålar och Valter tar sats:
”Nittiofyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier/Tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester...”
Han sjunger texten i ”Tro och tvivel” som att han har skrivit och levt den själv. Det är ett speciellt ögonblick. Inget vet hur starkt och länge den här stjärnan får brinna. Ingen vet om Valter Nilsson blir en lokal folkhjälte eller rikskändis, om han slocknar eller vinner eller när medvinden avtar och får mothugg. Behållningen och charmen är att publiken ser en artist som svävar fritt utan kontroll eller ett facit.
Efter giget hänger den nu nygifta Valter Nilsson kvar ett tag när Håkan och resten av bandet grillar korv på en lastkaj. Men vid halv tolv måste han dra hem. Han hinner sova en timme innan sonen som fyller 13 dagar vaknar.
– Det är så livet är nu. Ena stunden får jag leka rockstjärna i en arena, i den andra sitter min son och bajsar mig i naveln.
