Valter Nilsson gör soulig och hudlös Gbg-pop
Publicerad 2026-03-27
ALBUM Nio låtar med minst sagt göteborgsk soulrock utgör ett av årets hittills finaste svenska album.
Valter Nilsson
Högsbo riviera
Blackvalley Records/Border
POP När hans debutalbum på svenska kom för ett knappt år sedan kände relativt få till Valter Nilsson. I dag är 36-åringen tämligen världsberömd hemma i Göteborg. Förra helgen gästade han Håkan Hellström på Scandinavium, nästa vecka gör han två blixtsnabbt utsålda spelningar på Pustervik och i augusti möter han hela 12 000 fans på Bananpiren.
Då Nilsson i hela sin uppenbarelse på flera sätt kan vara den mest hängivna och oblyga Göteborgsromantiker som svensk populärkultur upplevt sedan Sten-Åke Cederhök kändes han först som ett möjligen begränsat lokalfenomen, med sina oblyga hommager i både musik, text och perspektiv till några år äldre hemstadsskildrare som Hellström och Joel Alme.
Särskilt som Nilsson tar sina känslor ett steg längre. Om inte ordet ”fultjack” och en del annat förekommit i låten ”Göteborg” hade rikets andra stad nästan kunnat utnämna den till sin officiella hymn.
Men den till stor del utsålda turné Nilsson ska ut på i sommar tyder på att även resten av landet håller på att charmas av den före detta truckföraren från Majorna.
Hans andra album gör det lätt att förstå varför.
Valter Nilsson må kanske inte gömma så mycket mellan raderna men har en uppriktighet i sin gammelsouliga provinsrock om 16-bussen och värdet av gemenskap som är både slagfärdig och hudlös.
När han sjunger om ”Högsbo riviera” med hemkört uttal eller om att göra livet i betongen utanför dörren till sitt eget Kalifornien är det befriande ohipp vardagspop i rakt nedstigande led från när Sonya Hedenbratt sjöng Hasse och Tage.
Ambitionen att skriva skrålvänliga anthems som hyvlar ned nivåskillnaden mellan artist och publik placerar honom dessutom någonstans i närheten av den inbjudande euforirockrörelse som de mentala göteborgarna i Nybro-bandet Avantgardet rullade igång.
Och Amanda Bergman-gästade stråkballaden ”Buddy” kan mycket väl vara en av årets allra finaste.
Över huvud taget känns den här Gbg-maximalismen som ytterligare ett bevis på att det mest personliga och lokala inte sällan blir det mest allmängiltiga.
BÄSTA SPÅR: ”Högsbo riviera”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik