Ni fattar – det är om månen man ska sjunga
NEW YORK. Fullmånen hänger åter väldig över New York och jag försöker komma fram till om ”Blue moon”, ”The whole of the moon”, ”Moondance”, ”Man on the moon”, ”Marquee moon” eller möjligen ”Moonlight serenade” är bästa låten om denna älskade himlakropp.
När jag en sen natt står vid vardagsrumsfönstret och ser månen lysa full och mäktig på den svarta hösthimlen högt ovan Empire State Building tänker jag först att jag måste skriva en spalt om ”Mångalen”, för det ser ut precis som i Norman Jewisons mästerverk.
Men det gjorde jag de facto redan i somras och även om jag tror att världen skulle bli en mycket bättre plats om alla hela tiden såg Cher och Nicholas Cage bli motvilligt förälskade i månskenet på Manhattan får vi väl ta och behärska oss.
Så istället börjar jag dribbla med en Spotify-lista med de bästa låtarna om…ja, la luna.
Det finns några, om man säger så. Utöver brustna hjärtan, sommarvindar, jul, regn, sex och den här staden finns det nog faktiskt inget ämne som ligger världens låtskrivare närmare hjärtat.
De mest klassiska är väl Elvis ”Blue moon”, Glenn Millers ”Moonlight serenade”, Sinatras ”Fly me to the moon”, Dean Martins ”That’s amore” och ”Moon river” i Audrey Hepburns version från ”Breakfast at Tiffany’s – och jag håller dem alla högt.
Men just här i New York utgör märkligt intrikata punk-kombon Televisions nervigt undersköna ”Marquee moon” ett ännu mer suggestivt soundtrack till månskenet – åtminstone när det lyser upp de sjavigare gatorna på Lower East Side.
Lika mycket New York – fast på ett helt annat sätt – är Mink DeVilles ”The moonlight let me down”, från förbisedda albumet ”Where angels fear to tread”. Den fångar, likt en gammal doo wop-dänga, den bedårande romantiken som alltid pulserar mitt i det hårda och sjaviga där ute.
Ofta får jag också intrycket att månen – som metafor eller bokstavligt fenomen – tar fram det bästa hos alla artister och band. ”Bad moon rising” kan vara Creedence allra främsta nummer, på samma sätt som ”Man on the moon” är R.E.M:s och ”Moondance” kanske Van Morrisons – och var Waterboys någonsin mer betagande än i episka ”The whole of the moon”? Få skulle däremot gå med på att Stones nådde klimax i ”Moonlight mile” men jag personligen råkar tycka att den är ett udda litet mirakel och detsamma gäller Bowie i ”Moonage daydream”.
Det finns svenska exempel också. Vi vet ju alla var Ted Gärdestad ville åka och vad Ulf Lundells snart 50-åriga debutalbum hette. Han har sedan återkommit till temat i ”Måne över Haväng” och Willie Nile-covern ”Under månen i natt”. Högaktuella Kent ”När det blåser på månen” är ett annat exempel och Kajsa & Malenas ”Blå måne” ytterligare ett.
Några mindre välkända femplus-sånger på samma lista är Nanci Griffiths ”Once in a very blue moon”, Magnetic Fields ”You and me and the moon”, Duke Ellingtons ”Moonglow”, Los Lobos ”Kiko and the lavender moon” och Zach Bryans ”Moon in Oklahoma”.
Men ni fattar. Det är om månen man ska sjunga – i alla fall nätter som de vi har i New York just nu.
ORSAKER TILL EXTAS
•Pet Shop Boys – All the young dudes (Singel)
– Höstens cover
•Primal Scream – Come ahead (Album)
– Emellanåt är de fortfarande väldigt bra.
•Lars Nylin –Fred Åkerström. Biografin (Biografi)
– En sann kulturgärning om en sann gigant.