Spela inte dumma – det är vuxnas ansvar att skydda barn
Irena Požar slår tillbaka mot försvaret av virala Kissekatt-låten
”Om du kommer hit i natt kan du få klappa kissekatt”.
Texten är från en låt som under helgen skapat ramaskri. Inte med anledning av det usla låtskrivandet, utan på grund av vem som framför texten. En nioårig flicka, Mello-stjärnan Klara Hammarströms lillasyster, sjunger:
”Kissekatt, spinner när man klappar / Kissekatt, slickar sina tassar / Kissekatt, pälsen är så len / om du kommer hit i natt kan du få klappa kissekatt, mjau.”
Mamma Anna Hammarström säger i en intervju med Aftonbladet att ”det framgår av sammanhanget när ett barn sjunger att det handlar om en katt”. Men det är just sammanhanget som är problemet.
För sammanhanget här är inte bara en flicka och en låt. Sammanhanget är: låtskrivaren är en vuxen man, vi lever i en hypersexualiserad tid och det finns gott om exempel på hur barn omedvetet blir spelpjäser i en värld skapad av vuxna, genom vuxenvärldens linser. Det behöver man ta hänsyn till när man skriver musik som ska framföras av barn eller främst rikta sig till barn.
För några år sedan blossade debatten om Dolly Style upp när SVT sände en dokumentär om konceptet. Då hade fem medlemmar hoppat av på fem år. En av dem var Emma Pucek, som menade att sexualiseringen av gruppmedlemmarna växte i takt med att Dolly Style blev ett större varumärke. Hon nämnde bland annat låttexten ”You will hear me when I come, when I pop my cherry gum” som hon och bandmedlemmarna framförde samtidigt som de sköt ut rumpan iklädda väldigt korta kjolar.
Publiken: barn.
Visst, det kanske bara handlar om att någon genom att smälla en tuggummibubbla visar att ”här kommer jag, PLOPP!”. Men det är att spela dum. När mamma Hammarström säger som hon gör, eller när storasyster Klara skriver till kritikerna på TikTok att ”Det är ni som gör det problematiskt, sluta skapa ett problem”, så bortser de från en kontext som inte går att undkomma.
Barn blir sexualiserade vare sig vi vill eller inte, och vårt uppdrag är att med alla medel skydda barn från det. Det finns olika sätt att göra det på, och ibland är det svårt som fan. Nästan omöjligt. Men därför blir det ännu viktigare att säga stopp för de sammanhang där risken för sexualisering är uppenbar: låt inte ett litet barn sjunga om att komma hem till henne och klappa kissekatt mitt i natten. Det här borde låtskrivaren (som vägrar kommentera kritiken) ha förstått, men inte minst borde föräldrarna ha gjort det. Föräldrar bär trots allt det yttersta ansvaret för att skydda sina barn.
I en perfekt värld hade ord och gester kunnat varit lika oskyldiga som barn tolkar dem. Men vi lever inte i en perfekt värld. Ett barn kan inte förstå att det hen gör kan tolkas som sexualiserat eller opassande genom en vuxens ögon. Hade barnet förstått det kanske barnet inte hade velat göra det. Det är så vi måste tänka när vi bestämmer vart gränserna går för våra barn. Vissa beslut måste vi fatta åt dem.
Det är basic föräldraskap och basic vuxenansvar.
