Robyn och David Byrne lyste upp utmanande vecka
BOSTON. David Byrne skulle jag också vilja dansa med.
Men jag förstår att han föredrar Robyn.
Deras gemensamma ”Saturday night live”-framträdande gav lite lyster åt en i övrigt utmanande vecka.
Nä, egentligen vill jag nog inte alls dansa med David Byrne. I alla fall inte offentligt. Det skulle bli för mycket lyteskomik, är jag rädd.
Men lite ryckte det i gamla leder när jag såg Talking Heads-ikonen och Robyn från Södermalm tillsammans på scenen under det 50-årskalas amerikanska tv-showen Saturday night live höll på Radio City Music Hall i New York förra fredagen.
Byrne dök upp halvvägs in i Robyns framförande av ”Dancing on my own” och sedan gjorde de också Talking Heads-hiten ”This must be the place (naive melody)” – och piruetterna duon utförde i samma slags överdimensionerade kostymer som han bar i konsertfilmen ”Stop making sense” var alldeles underbara.
Båda två råkar vara stora favoriter – en ny Robyn-show på Madison Square Garden står högt på önskelistan tomten får varje år – så jag hade väl nickat gillande under vilka omständigheter som helst men nu var det en extra välkommen höjdpunkt under en vecka tämligen renons på sådana. Efter att ha tillbringat tolv timmar på ett mjölktåg från de eviga snöstormarnas Montreal till New York, fastnat i hotellhissar och för första gången fått lov att räddas av New York Fire Department, tvingats betrakta en torr kalkonmacka som den stora kulinariska upplevelsen, bitit sönder tänder i ett svinkallt Boston och inte haft tid att ta del av några kulturyttringar alls behöver man få se Robyn dansa med David Byrne.
Den show just David Byrne gjorde succé med på Broadway för några år sedan – ”American utopia” – hör till mina största live-upplevelser under senaste decenniet och han får väldigt gärna frälsa oss med någon form av uppföljning.
Dess huvudtema var vikten av att söka upp och omfamna det positiva även under dystra tider och boy, behöver vi höra det igen.
Nya My Morning Jackets-singeln, ”Squid ink”, tycker jag är en liten besvikelse i all sin trögfotade rockighet. Men den förra, ”Time waited”, var en desto mer betagande liten katedral till ballad. Årets låt so far, faktiskt.
Mina personliga Talking Heads-favoriter: ”Once in a lifetime”, ”I Zimbra”, ”(Nothing but) flowers”, ”Blind”, ”Life during wartime” och ”Born under the punches (the heat goes on)”.
Kathleen Edwards hudlösa cover av Springsteens ”Human touch” är en annan av det unga årets smash hits i min lilla värld. Den visar sig också vara ett utomordentligt soundtrack under lätt kallsvettsframkallande tågresor genom bergsravinerna i norra delarna av delstaten New York i vild snöstorm.
Mina personliga Robyn-favoriter: ”Don’t fucking tell me what to do”, ”Dancing on my own”, ”Main thing”, ”Honey” och ”Hang with me”.
Av de ännu levande ikoner jag aldrig lyckats se live är Paul Simon antagligen den allra största, så nyheten att han gör en hel räcka framträdanden på Beacon Theatre i sommar – bland annat på min födelsedag… – får betraktas som vinterns mest exalterande.
Ber att få avsluta med ett löfte: Aldrig mer Montreal i februari.
ORSAKER TILL EXTAS
• Björn Dixgård – And then, from the shadows (EP)
– Bäste rösten från Dalarnas sedan Björn Skifs i förtjusande solodebut.
• A Bronx tale (Film)
– DeNiros regidebut från 1993 får alldeles för lite cred, den är ju nästan i klass med de allra största maffiafilmerna.
• Röyksopp/Robyn – Do it again (Singel)
– Ja, hon är betagande i helt nya saker också.
