Det här är världens bästa ”Star wars”-serie
Markus Larsson om ”Andor”
Det finns bara en anledning kvar för en vuxen människa att titta på ”Star wars”:
”Andor”.
Många borde redan ha gett upp.
Hur mycket kan man spä ut en franchise innan smaken försvinner?
”Star wars”-universumet lider av samma problem som Marvel. Sagan har fått så många prologer och epiloger, sidohistorier och spin-offs, mellanakter och knallskott att originalsagans barnsliga kraft har dränerats för länge, länge sen.
Att de flesta dessutom har varit undermåliga, eller åtminstone rasande ojämna, gör inte saken bättre. Sagan smakar knappt vatten längre.
Därför var ”Andor” en liten uppenbarelse när tv-serien hade premiär på Disney Plus för tre år sen. I kronologin är det en prequel, eller föregångare, till en av sagans mörkaste filmer, ”Rogue one”. Vilken i sin tur utspelar sig innan den första ”Star wars”-filmen med samma namn från 1977.
Tonen sattes i första avsnittets inledning. Cassian, som spelas av Diego Luna, råkar döda en säkerhetsvakt. Den andra vakten är det enda vittnet. Cassian avrättar även honom genom att skjuta honom i huvudet.
Det må låta banalt, men i ”Star wars”-mytologin var den scenen nästan lika epokgörande som när Han Solo tryckte på gasen och skickade iväg Tusenårsfalken in i hyperrymden. Så uppför sig inte hjältar i imperiet som George Lucas byggde. Det var mer film noir eller ”Bladerunner” än, tja, gulliga nallebjörnar med spjut.
Att göra skitigare och råare versioner av berättelser som från början riktar sig till barn har blivit en klyscha. Men i det här fallet fungerar greppet över förväntan.
När det gäller ”Star wars” har det alltid funnits en underutnyttjad möjlighet att gräva djupare konflikten mellan tyranner och rebeller bortom alla dueller med lasersvärd och Jedi-riddarnas hokus pokus. ”Andor” briljerar genom att visa det mänskliga priset för ”vanligt folk” och gräsrötter som kämpar mot militärt överlägsna fascister.
Och andra säsongen av ”Andor”, som täcker fyra år på tolv avsnitt, är ännu bättre.
Två saker slår en:
Tempot är otidsenligt långsamt. Handlingen och karaktärerna och intrigerna får utvecklas i lugn takt vilket är styrka och inte en svaghet. Och för en gångs skull verkar skådespelarna ha fått en ordentlig personregi.
Sen skadar det inte heller att Ben Mendelsohn kan spela den bästa skurken utan hjälm eller smink i ”Star wars” långa historia.
”Andor” är dyr att producera. Det är inte Disneys största blockbuster, även om serien över tid har dragit in mer strömmade intäkter i form av prenumerationer än ”Ahsoka” och ”The book of Boba Fett”.
Världen kanske inte vill ta in en dystopisk version av ”Star wars” i en dystopisk tid. Framför allt inte en version som speglar verkligheten på ett kusligt sätt.
Sättet som det onda imperiets hökar planerar att plundra planeten Ghormans naturtillgångar påminner rätt mycket om hur Donald Trump pratar om Grönland.
Folk vill hellre bara bada bastu.
