I ”Andor” får vi hälsa på hos familjen Fascist
Givetvis är det här en politisk serie – och den är i världsklass
Få hade väl trott att det skulle gå att skapa konst av Star Wars. Sedan Disney köpte franchisen 2012 har de släppt fem nya filmer och inte färre än tretton nya tv-serier. Kvaliteten har varit mycket ojämn, förvirringen är stor kring hur allt hänger ihop och till och med fansen har klagat på övermättnad.
Hör man till de generationer som minns att det en gång i tiden hette ”Stjärnornas krig” är saken egentligen ganska enkel: endast filmen ”Rogue One” från 2016 har varit ett måste. Den tillkom i Disneys kortlivade projekt att ge unga, lovande regissörer fria tyglar med Star Wars-franchisen, i detta fall britten Gareth Edwards som ville göra en skitig krigsfilm för vuxna som utspelade sig precis före den första Star Wars-filmen från 1977. När Disney fick se den första grovklippningen sägs det att de fick kalla fötter, och inom kort hade de anlitat Hollywoodveteranen Tony Gilroy för att skriva om och spela in omkring en tredjedel av filmen på nytt. Resultatet borde inte ha kunnat bli så bra som det blev.
När Disney sedan började skissa på en så kallad prequel till ”Rogue One”, som ju i sin tur var en prequel, kopplades Tony Gilroy in som showrunner trots att han aldrig varit särskilt förtjust i Star Wars. Kanske var just detta framgångsreceptet som gjorde att första säsongen av ”Andor”, som släpptes hösten 2022, blev något helt annat än vad folk vanligtvis förknippar Star Wars med.
Här fanns inga jediriddare, ljussablar eller mystiska krafter, och det var dessutom glest med utomjordingar och rymdstrider. I stället fick vi följa några fattiga arbetares vardag och hur de dras in i ett groende uppror mot ett tydligt fascistiskt rymdimperium. Snarare än science fiction liknade det hela ofta ett historiskt drama – en uttalad inspirationskälla var filmen ”Slaget om Algeriet” från 1966. Redan i de första scenerna slogs den smutsiga och jordnära tonen an, när den småkriminelle slashasen Cassian Andor (Diego Luna) besöker en bordell i jakten på sin försvunna syster och skjuter ihjäl en korrupt polis som försöker råna honom. Det här var inte längre Star Wars för barn.
Sakta läggs pusselbitarna ut för den övergripande berättelsen, som kretsar kring ett iskallt kalkylerat folkmord
Oavsett hur bra eller dåligt serien strömmade var det redan från början bestämt att ”Andor” endast skulle bestå av två säsonger. Den första säsongen blev kritikerhyllad, men det påstås att tittarsiffrorna varit märkliga och ojämna, även om nya tittare hela tiden tillkommit och spridit evangeliet. Den tröga framgången kan ha berott på att de allra första avsnitten hör till seriens svagaste, men också att ”Andor” vågar ta tid på sig för att fördjupa karaktärerna. Inte oväntat klagade de rastlösa bland fansen på att det saknades action och att ett helt avsnitt kunde gå ut på att rebellerna satt kring en lägereld iklädda fårskinn för att diskutera politik och planera en räd.
Med säsong två, som på grund av manusförfattarstrejken häromåret har premiär först nu, tycks Disney ha lärt sig läxan. De tolv avsnitten släpps tre och tre över fyra veckor, vilket innebär att det går att se en sammanhållen berättelse, lång som en långfilm, varje vecka. Varje trio avsnitt hoppar fram ett år i handlingen, och det sista avsnittet slutar precis där ”Rogue One” börjar.
Trots att det första avsnittet inleds med en James Bond-liknande rivstart tar också den andra säsongen tid på sig att komma i gång på allvar. Sakta läggs pusselbitarna ut för den övergripande berättelsen, som kretsar kring ett iskallt kalkylerat folkmord. På vägen får vi följa hur både rebellgrupper och imperiets säkerhetspolis ägnar sig åt politisk propaganda, spionage, sabotage och lönnmord. Fokus ligger dock på det mänskliga dramat och de personliga uppoffringar som kampen kräver. Karaktärernas bakgrund och drivkrafter fördjupas, men som i ”Rogue One” räds man heller inte för att ta livet av viktiga karaktärer när berättelsen kräver det.
Den andra säsongen bjuder också på mer humor. Vi får följa med på hembesök hos familjen Fascist och se de olika rebellrörelserna dekonstrueras som paranoida terrorister, käbblande tonåringar eller rentav ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”. En stor del av handlingen utspelas faktiskt på en planet influerad av 40-talets Frankrike, med flera scener som helt spelas på ett franskklingande hittepåspråk. Det hade kunnat bli pannkaka om det inte var så styvt och konsekvent genomfört.
Skådespelarinsatserna imponerar överlag. Förutom Diego Luna som den numera övertygade rebellen Cassian Andor utmärker sig särskilt Genevieve O’Reilly som den allt uppoffrande senatorn Mon Mothma, Denise Gough som den känslokalla säkerhetspolisen Dedra Meero och inte minst Stellan Skarsgård som den diaboliske antikhandlaren Luthen Rael, som i hemlighet tänder upprorets eldar. Eftersom de flesta karaktärer är nya för tv-serien går det utmärkt att se ”Andor” utan förkunskaper om Star Wars, även om det förstås finns en del blinkningar för konnässörerna.
Till dessa hör inte minst ögongodiset i form av retrofuturism à la 70-tal, men serien får också en särskild atmosfär och ton av att de flesta skådespelare är europeiska. Dessutom har mycket av serien spelats in i verkliga miljöer i Storbritannien och Spanien, med arkitektur som spänner från art noveau till brittisk brutalism.
I grund och botten är det en berättelse om en antifascistisk och antikolonial revolution
På grund av det politiska läget i USA har Tony Gilroy i intervjuer försökt ge sken av att ”Andor” inte är en särskilt politisk serie. Det stämmer så klart inte. I grund och botten är det en berättelse om en antifascistisk och antikolonial revolution, vilket riskerar att bli sprängstoff i dessa tider. Förutom jakt på och deportering av papperslösa flyktingar och propaganda som försöker skyla över ett folkmord finns här också en scen med ett brandtal mot fascismen och dess problematiska förhållande till sanningen.
Bägge säsongerna av ”Andor” är tv-konst på högsta nivå, med manus, regi, skådespel, klippning, musik, kostym, rekvisita, dekorer och specialeffekter av världsklass. Egentligen är det obegripligt att något liknande går att åstadkomma i en så trött franchise som Star Wars, men ibland är kraften helt enkelt med oss.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
