Det är inte otrohet, det är psykisk misshandel
Irena Pozar skriver om diskussionen som följt på Wollter och Dufvenius bok
Visst väcker den känslor, paret Wollter/Dufvenius bikt om 90 snedknull och tio år av lögner. Jag har själv känt fascination, ilska, lättnad, avsky och mycket därtill den senaste veckan. I långa intervjuer har jag sett kärlekens, förståelsen och förlåtelsens makt förmedlas av två personer som tycks älska varandra djupt. Det låter fint, men när jag nu vaknar ur psykosen de försatte mig i är det tydligt att det de ägnade sig åt förra veckan var hjärntvätt. I sitt försök att vara öppna och bryta tabun gör Christopher Wollter och Julia Dufvenius något annat: de normaliserar något som borde likställas med psykiskt våld.
Nej, otrohet är inte ett brott. Shit happens. Redan som tonåringar förstår de flesta att uppmärksamhetstörst och kickar, eller tristess och rutin, kan leda människor till sex med andra än deras partner. Ibland går det att förlåta, läka och gå vidare. Ibland går det inte. Sådant är livet. Men när Wollter berättar om sina tio år på botten är det inte otroheten i sig som är problemet. Det är hur den utförs.
Uppemot 90 gånger. Hundratals nätter utan svar. Barn som växer upp med en frånvarande pappa. En fru som söker vård, som tror att hon håller på att bli galen. Som jobbar ihjäl sig och sätter sitt liv på paus för att uppfostra barnen. En fru som blir manipulerad i tio år. En make som genom sina sexuella äventyr utsätter henne för hälsorisker. En make som planerar att smyga ner medicin i sin frus mat när han misstänker att han har en könssjukdom. Det är inte otrohet, det är psykisk misshandel.
Julia Dufvenius stannar. Varför? För att hon inte kan gå, berättar hon i ”Skavlan & Sverige”. Hon är för nedbruten av nyheten om makens sexmissbruk för att kunna ta hand om barnen. Dufvenius väljer inte att stanna, hon har helt enkelt inte den fysiska och psykiska förmågan att lämna.
Sedan börjar hon välja Wollter, igen. Nu har det gått 16 år och de tittar på varandra som att de har knäckt en kärlekskod. Som att de vet något vi andra inte vet om att älska i nöd och lust. Gå inte på den lätta. Det finns ingenting som säger att sann kärlek måste vara ett Bonnie & Clyde-spektakel. Man kan ha fler stora kärlekar i sitt liv om man är öppen för det. Men det förvånar mig inte att Christopher Wollter framhåller att man bara får en, max två riktiga kärlekar under en livstid. Med den idén som grunden i en relation kan man utsätta varandra för bra mycket skit, eftersom alternativet är ett kärlekslöst liv.
Det är bra att människor med missbruksproblem får hjälp. Det är rimligt att den som har fått en diagnos, om än en omdiskuterad sådan som sexmissbruk är, får hjälp och stöd av sin omgivning. Men det finns ingenting ädelt i att kvinnan och familjen som han krossat ska bära det ansvaret, alldeles oavsett vilken typ av missbruk det handlar om.
Det står givetvis Christopher Wollter och Julia Dufvenius fritt att göra som de vill, och att fortsätta välja varandra tills döden skiljer dem åt. Men att framställa det som en dygd för en kvinna att uppoffra sig själv för sin man är helt åt helvete.
