Han ville ge Dufvenius medicin i smyg i maten
Skulle lura i henne piller för att dölja otrohet
Om en (halv)känd skådespelare gett ut en självbiografisk bok där hen blivit antingen bedragen eller varit notoriskt otrogen så hade det bemötts med en mer eller mindre kvävd gäspning. Välkommen till mittenfåran av halvdan bekännelselitteratur.
Det som Julia Dufvenius och Christopher Wollter gör annorlunda är att de gör det tillsammans. Genom att växla berättarperspektiv turas de om med att ge sin sida av saken. Han berättar om alla år av lögner och pusslande för att få ihop dubbellivet, hon berättar om smygande misstankar om och att behöva uppfostra barn på nästintill egen hand. Det finns ett par underbara detaljer här, som när han misstänker att han dragit på sig en könssjukdom och börjar planera vilken mat han ska laga hela veckan, så att han samtidigt ska kunna smussla ner antibiotika i Julias mat. You can’t make that stuff up, och det är sådana småsaker som vore perfekta att spara till en roman. Men nu är det inte skönlitteratur, utan en dubbel självrannsakan.
Resultatet – ett jävla liv. Gästframträdande i Skavlan, lång intervju i DN, och den sammanlagda reaktionen verkar bestå av avsmak, en djup offentlig olust som känns ovanlig. Varför?
Det finns, såklart, flera svar. Bland en majoritet har otrohet en envis förstaplats i kategorin ”det värsta som kan hända” i ett förhållande. Om femtio eller hundra år kanske det kommer vara en historisk relik, men i dag är det fortfarande obekvämt att behöva bevittna ett par berätta om detta i en tevestudio, och veta att han alltså låg med cirka hundra kvinnor samtidigt som de var tillsammans. Och att de sitter här nu, måste betyda att han är förlåten. Ännu en provokation. Men som litteratur är det intressant – detta hade inte varit en modig bok om den bara hade berättats av en av dem, och den hade varit irrelevant om Dufvenius stack så fort hemligheten uppdagades.
Tänk bara på Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” eller Anne Carsons ”Makens skönhet”, vad hade de varit värda om de inte också visade att kärleken faktiskt kan slå ut stoltheten, till och med värdigheten, att man kan behöva offra mer än vad man trodde sig kapabel till? Och att man till slut kan säga – det var värt det.
Hur kan han bara stänga av, när ska han växa upp och ta ansvar för familjen?
Men det sätter fingret på ett tröttsamt problem med den här sortens böcker, eller med män och kvinnor i allmänhet om man så vill. Den här typen av kille, alltså Christopher, är extremt tröttsam, både som människa och litterär figur. Snygg, magnetisk, närvarande när det passar. Och så är han sexmissbrukare. Berätta gärna om fler problem, tänker man, är plånboken obekväm på grund av alla sedlar också? Det är bara att sträcka upp handen här och erkänna att män är sämst. Särskilt män inom teater.
”Välkomna till vårt äktenskap” når aldrig samma hysteriska höjder som genrens oöverträffade mästerverk, ”Så som jag minns det” av Carl-Johan Vallgren och Mikael Persbrandt, men egot är detsamma. Wollters kapitel handlar om honom själv – varför beter han sig så sjukt, varför kan han inte hejda sig, han älskar ju Julia? Julias kapitel handlar också om honom. Hur kan han bara stänga av, när ska han växa upp och ta ansvar för familjen? Det faller sig naturligt. När den ena beter sig som en dåre och den andra bara strävar efter en dräglig tillvaro, då är det dåren som får stå till svars. Då är det dåren som blir spännande.
Vissa reaktioner är avslöjande på ett annat sätt. Jesper Strömbäck Eklund skriver missnöjt att man inte ens får reda på vilken porr Christopher kollar på, och menar att de undviker frågorna som vore självutlämnande på riktigt. I stället ser han något slags PR-kupp för att väcka insomnade karriärer till liv. En läsning som är smutsigare än boken någonsin blir, och som bara (tror jag) är möjlig för någon som aldrig riktigt gått igenom en kris av liknande slag.
Kärlek i spillror är patetisk. Man häver ur sig: ”Jag ska börja gå i terapi”, och man menar det verkligen. Varpå hon såklart börjar skratta, hånfullt och olyckligt. Och man förstår precis varför, för det låter ju så jävla dumt.
När Christopher och Julia väl börjar finna svaren på riktigt, tack vare stödgrupper och terapi, blir tonen sådär nyfrälst och sockersöt som uppenbarligen är hjälpsamt för dem som par, men litterärt helt ointressant. Kärleken är intressant, och så patetisk, för att det är möjligt att såra den man älskar mer än vad man kan såra någon annan. Och när denna andra person oundvikligen ställer frågan: ”Varför?” Så är man aldrig så liten som när man svarar: ”Jag vet inte.” Men det är åtminstone sant.
